- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
627-628

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galler ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

expeditioner, som utvidgade det franska området
till öfre Niger. Efter en kommendering till Tonkin,
där han hade befälet öfver det till Kina gränsande
området Langson, som han pacificerade, utnämndes
han till general och generalguvernör öfver
Madagaskar för att bringa ordning i denna nya franska
besittning. Han förklarade ön för en fransk koloni,
afsatte drottning Ranavalo och lyckades genom
skickliga åtgärder undertrycka uppror och krossa
allt motstånd, hvarefter ön under hans förvaltning
gjort stora ekonomiska framsteg. För de grundsatser
han följt och de resultat, som därvid vunnits, har
han redogjort i den vidlyftiga rapporten Madagascar
de 1896 à 1905
(1905). Vid sitt afskedstagande
(1905) utnämndes han till inspektör öfver trupperna
i Väst-Afrika, Öst-Afrika, Antillerna och Stora
oceanen, blef 1906 chef för 13 :e och kort därefter för
14:e armékåren och militärguvernör i Lyon. Wbg.

Gallienus, Publius Licinius, romersk
kejsare, var son af romerske kejsaren Valerianus och
blef af denne 253 utnämnd till medregcnt. Sedan
Valerianus blifvit
tillfångatagen af perserna,
uppsteg G. 260 på
kejsartronen. Han egde
icke obetydliga gåfvor
och var, oaktadt en
"soldatkejsare",
främjare af konst och
vetenskap, men grym och
sinnlig. Han gjorde
intet försök att befria sin fångne fader,
hvarifrån han också möjligen
hindrades af krig med
barbarer samt af
farsoter och ständiga
uppror i provinserna.
Under hans regering
uppreste sig den ene ståthållaren efter den andre, de
s. k. "trettio tyrannerna", bland hvilka den
mäktigaste var Odænathus, hvilken G. måste erkänna som
medkejsare. G. blef utanför Milano, där han
belägrade upprorsmannen Aureolus, 268 dödad af
missnöjda inom hären. R. Tdh.

Galliera, hertigdöme, som Napoleon 14 maj 1813
bildade till förmån för sin styfson vice konungen
i Italien, Eugène Beauharnais’ dotter Josefina,
"furstinna af Bologna" (sedermera drottning af
Sverige-Norge), och hennes manliga efterkommande
efter förstfödslorätt, bestod af slottet Galliera
med område n. v. om Bologna, ett palats i
Bologna m. m. 1827 hemfördes till Sverige den
å slottet befintliga värdefulla tafvelsamlingen, och
4 nov. 1837 såldes hertigdömet till påfven, och
köpesumman är nu ett penninefideikommiss, som vid
drottning Josefinas död var 600,000 kr., sedan
innehades af konung Oskar II och efter dennes död
tillföll konung Gustaf V. – Den genuesiske
järnvägsbyggaren Ferrari fick af påfven titeln hertig
af G. Han efterlämnade en kolossal förmögenhet,
hvilken hans änka, Marie Brisnole-Sale (f. 1815,
d. 1888), donerade till välgörande ändamål och
staden Genua. 24 mars 1895 förvärfvade sig en
son till hertig Anton af Montpensier, Anton (f.
1866), af påfven rätt till titeln hertig af G. (duca
di Galliera).
(J. F. N.)

Gallifet [-fä’], Gaston Alexandre
Auguste
, marquis de G., fransk general, f. 23 jan.
1830, inträdde 1848 i krigstjänst, deltog i
expeditionen till Mexico och blef svårt sårad vid Puebla.
1870 deltog han som
brigadgeneral med
synnerlig utmärkelse i
spetsen för franska
kavalleriet vid Sedan, där han
jämte den öfriga
hären blef preussarnas
fånge. 1871 deltog
han med tapperhet och
hänsynslöshet i
striden mot
Pariskommunen, hvars fångna
kämpar af G. rönte en
omild behandling. Efter
att med utmärkelse ha
kämpat i Algeriet blef
G. 1875 divisionsgeneral. Senare slöt han sig till
Gambetta efter att förut ha tillhört monarkisterna
och hade stor andel i franska kavalleriets utmärkta
reorganisering. 1879 blef han chef för 9:e
armékåren (Tours) och senare president i kavallerikommittén,
på hvars arbeten han öfvade det största
inflytande. 1880–82 var G. befälhafvare för trupperna
i Paris. 1886 aflägsnadcs han af Boulangcr från
presidentskapet i kavallerikommittén och försattes
i disponibilitet. Efter dennes fall 1889 återinträdde
G. i aktiv tjänst, men afgick 1895 vid pensionsåldern.
Juni 1899-maj 1900 var han krigsminister i
Waldeck-Rousseaus kabinett och ställde sig då
oförfäradt på Dreyfus’ sida. E. A–t.

Galliformes, zool. Se Fåglar, sp. 186.

Gallikanska kyrkan, Gallikanismen, en
vedertagen beteckning för den katolska kyrkan i
Frankrike (Frankrikes forna namn var Gallien) i de
moment, hvari den sökt häfda en viss nationell
själfständighet gentemot påfvedömet. En teckning
af gallikanska kyrkan innebär sålunda ej en skildring
af franska kyrkans historia, utan blott af de
viktigaste kontroverserna mellan denna och påfvestolen.
– Det ter sig som en profetia, att nästan
omedelbart efter den galliska kyrkans första
framträdande i historiens ljus (förföljolsen i Lugdunum
177) därifrån en protest kom mot de samtidigt för
första gången uppdykande påfvoanspråken. Romerske
biskopen Viktor I:s (189–199) anspråk på
primatställning inom kyrkan afvisades kraftigt af
Lugdunums biskop Irenæus; och hela kyrkan följde denne.
Däremot är det oriktigt att ännu hos Galliens kyrka
se en särskild själfständighetsdrift i olikhet mot andra
kyrkoprovinser; ingenstädes i kyrkan erkändes Roms
primatanspråk under de första 4 århundradena. Men
när vid 5:e årh:s början under den för Rom
gynnsamma yttre situationen (rikets delning,
folkvandringarna etc.) påfvetanken af biskop Zosimus
för första gången skulle omsättas i full verklighet,
kom motståndet främst från Gallien. Konsiliet i
Turin
417 afvisade som orättfärdiga den romerske
biskopens anspråk på att kunna utan galliska kyrkans
hörande ordna i dess inre angelägenheter (ändring
af den kyrkliga indelningen). Zosimus måste gifva
vika. Turinsynoden är alltså det första öppna
proklamerandet af den gallikanska kyrkofriheten (jfr
E. Ch. Babut, "Le concile de Turin", 1904).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:33 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free