Print (PDF) - On this page / på denna sida - Galler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
expeditioner, som utvidgade det franska området till öfre Niger. Efter en kommendering till Tonkin, där han hade befälet öfver det till Kina gränsande området Langson, som han pacificerade, utnämndes han till general och generalguvernör öfver Madagaskar för att bringa ordning i denna nya franska besittning. Han förklarade ön för en fransk koloni, afsatte drottning Ranavalo och lyckades genom skickliga åtgärder undertrycka uppror och krossa allt motstånd, hvarefter ön under hans förvaltning gjort stora ekonomiska framsteg. För de grundsatser han följt och de resultat, som därvid vunnits, har han redogjort i den vidlyftiga rapporten Madagascar de 1896 à 1905 (1905). Vid sitt afskedstagande (1905) utnämndes han till inspektör öfver trupperna i Väst-Afrika, Öst-Afrika, Antillerna och Stora oceanen, blef 1906 chef för 13 :e och kort därefter för 14:e armékåren och militärguvernör i Lyon. Wbg. Gallienus, Publius Licinius, romersk kejsare, var son af romerske kejsaren Valerianus och blef af denne 253 utnämnd till medregcnt. Sedan Valerianus blifvit tillfångatagen af perserna, uppsteg G. 260 på kejsartronen. Han egde icke obetydliga gåfvor och var, oaktadt en "soldatkejsare", främjare af konst och vetenskap, men grym och sinnlig. Han gjorde intet försök att befria sin fångne fader, hvarifrån han också möjligen hindrades af krig med barbarer samt af farsoter och ständiga uppror i provinserna. Under hans regering uppreste sig den ene ståthållaren efter den andre, de s. k. "trettio tyrannerna", bland hvilka den mäktigaste var Odænathus, hvilken G. måste erkänna som medkejsare. G. blef utanför Milano, där han belägrade upprorsmannen Aureolus, 268 dödad af missnöjda inom hären. R. Tdh. Galliera, hertigdöme, som Napoleon 14 maj 1813 bildade till förmån för sin styfson vice konungen i Italien, Eugène Beauharnais' dotter Josefina, "furstinna af Bologna" (sedermera drottning af Sverige-Norge), och hennes manliga efterkommande efter förstfödslorätt, bestod af slottet Galliera med område n. v. om Bologna, ett palats i Bologna m. m. 1827 hemfördes till Sverige den å slottet befintliga värdefulla tafvelsamlingen, och 4 nov. 1837 såldes hertigdömet till påfven, och köpesumman är nu ett penninefideikommiss, som vid drottning Josefinas död var 600,000 kr., sedan innehades af konung Oskar II och efter dennes död tillföll konung Gustaf V. – Den genuesiske järnvägsbyggaren Ferrari fick af påfven titeln hertig af G. Han efterlämnade en kolossal förmögenhet, hvilken hans änka, Marie Brisnole-Sale (f. 1815, d. 1888), donerade till välgörande ändamål och staden Genua. 24 mars 1895 förvärfvade sig en son till hertig Anton af Montpensier, Anton (f. 1866), af påfven rätt till titeln hertig af G. (duca di Galliera). (J. F. N.) Gallifet [-fä'], Gaston Alexandre Auguste, marquis de G., fransk general, f. 23 jan. 1830, inträdde 1848 i krigstjänst, deltog i expeditionen till Mexico och blef svårt sårad vid Puebla. 1870 deltog han som brigadgeneral med synnerlig utmärkelse i spetsen för franska kavalleriet vid Sedan, där han jämte den öfriga hären blef preussarnas fånge. 1871 deltog han med tapperhet och hänsynslöshet i striden mot Pariskommunen, hvars fångna kämpar af G. rönte en omild behandling. Efter att med utmärkelse ha kämpat i Algeriet blef G. 1875 divisionsgeneral. Senare slöt han sig till Gambetta efter att förut ha tillhört monarkisterna och hade stor andel i franska kavalleriets utmärkta reorganisering. 1879 blef han chef för 9:e armékåren (Tours) och senare president i kavallerikommittén, på hvars arbeten han öfvade det största inflytande. 1880–82 var G. befälhafvare för trupperna i Paris. 1886 aflägsnadcs han af Boulangcr från presidentskapet i kavallerikommittén och försattes i disponibilitet. Efter dennes fall 1889 återinträdde G. i aktiv tjänst, men afgick 1895 vid pensionsåldern. Juni 1899-maj 1900 var han krigsminister i Waldeck-Rousseaus kabinett och ställde sig då oförfäradt på Dreyfus' sida. E. A–t. Galliformes, zool. Se Fåglar, sp. 186. Gallikanska kyrkan, Gallikanismen, en vedertagen beteckning för den katolska kyrkan i Frankrike (Frankrikes forna namn var Gallien) i de moment, hvari den sökt häfda en viss nationell själfständighet gentemot påfvedömet. En teckning af gallikanska kyrkan innebär sålunda ej en skildring af franska kyrkans historia, utan blott af de viktigaste kontroverserna mellan denna och påfvestolen. – Det ter sig som en profetia, att nästan omedelbart efter den galliska kyrkans första framträdande i historiens ljus (förföljolsen i Lugdunum 177) därifrån en protest kom mot de samtidigt för första gången uppdykande påfvoanspråken. Romerske biskopen Viktor I:s (189–199) anspråk på primatställning inom kyrkan afvisades kraftigt af Lugdunums biskop Irenæus; och hela kyrkan följde denne. Däremot är det oriktigt att ännu hos Galliens kyrka se en särskild själfständighetsdrift i olikhet mot andra kyrkoprovinser; ingenstädes i kyrkan erkändes Roms primatanspråk under de första 4 århundradena. Men när vid 5:e årh:s början under den för Rom gynnsamma yttre situationen (rikets delning, folkvandringarna etc.) påfvetanken af biskop Zosimus för första gången skulle omsättas i full verklighet, kom motståndet främst från Gallien. Konsiliet i Turin 417 afvisade som orättfärdiga den romerske biskopens anspråk på att kunna utan galliska kyrkans hörande ordna i dess inre angelägenheter (ändring af den kyrkliga indelningen). Zosimus måste gifva vika. Turinsynoden är alltså det första öppna proklamerandet af den gallikanska kyrkofriheten (jfr E. Ch. Babut, "Le concile de Turin", 1904).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
