Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galloway ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
Gallsten
646
terminalis. Dessa galläpplen visa f. ö. den
egenheten, att somliga gifva upphof till
blott hannar, andra till blott honor, medan ur
ännu andra båda könen komma fram. Honorna ha
förkrympta vingar, hvilket står i samband med
deras sätt att anbringa sina ägg icke på ofvan
jord belägna växtdelar, utan på ekarnas rötter,
dit de med bakkroppen före bana sig väg, hvarvid
naturligtvis utbildade vingar skulle vara ett
hinder, ur de kring deras larver på ekrötterna
utväxande galläpplena, som äro enkamriga, af
ett körsbärs storlek, stundom sittande flera
tillsammans, framkommer en vinglös och agam
hongeneration, som blifvit kallad Biorliiza
aptera och som lägger sina ägg i ändknopparna
på ekens kvistar. Slutligen må nämnas en annan
ekknoppgall-s t e k e l, Aphilotlirix gemmæ,
som förvandlar en del sidoknoppar på ekarnas
kvistar till hasselnötstora, enrummiga, af
outvecklade blad bestående, kottelika galläpplen.
Ofvan skildrade slag af generationsväxling
har blifvit kalladt heterogoni. En teknisk
betydelse har den i Mindre Asien lefvande
färgargallste-keln, Cynips tinctoria, som lägger
sina ägg i knopparna af Quercus infectoria
och därigenom ger upphof till de i handeln
förekommande turkiska 1. Aleppogalläpplena,
hvilkas garfsyrehalt betingar användningen. (Se
Galläpplen.)
Snyltgallsteklar. Då denna grupp är nära
besläktad med de äkta gallsteklarna, ligger
måhända förklaringen till uppkomsten af dess
afvikande lefnadssätt i den iakttagelsen, att
vissa af tidigare flygande äkta gallsteklar
frambragta galläpplen gärna begagnas af senare
flygande såsom grundval för deras eget. I dessa
fall kan man se ett galläpple Taxa fram ur
basen af ett förut befintligt, alstradt af en
annan gallstekelart. Därifrån är steget icke
så långt till det regelmässiga snyltandet,
som de verkliga snyltgallsteklarna visa, då
de införa sitt ägg i ett ännu mjukt galläpple,
frambragt af en äkta gallstckel, för att låta
sin larv komma i åtnjutande af de inuti detta
galläpple alstrade näringsämnena. I fråga om
förhållandet mellan den galläpplealstrande
stekelns larv och snyltgallstekelns ställa sig
förhållandena olika. Än föranleder inkvarteringen
den äkta gallstekellarvens död, än nå både värd
och snyltgäst sin fulla utveckling, den senare
vanligen först. Bland hithörande arter kunna
nämnas den hos ek-bladsgallsteklar snyltande
Synergus vulgaris och den i af Rhodiles Rosæ
alstrade bedeguarer lefvande Aulax Brandti. Af
släktet Aulax äro dock ej alla arter snyltare,
utan somliga kunna själfva framkalla galläpplen,
såsom A. minor och A. rhoeadis. som frambringar
galläpplen inuti vallmofrukter, och A. sabaudi,
som åstadkommer håriga, mångrummiga galläpplen på
Hieraa’wra-stjälkar. Den påfallande likhet, som
hos insekterna ofta eger rum mellan snyltgästen
och dess värd, återfinner man ej sällan äfven
hos gallsteklarna.
Parasitiska gallsteklar Såsom exempel på denna
grupp, som i sitt lefnadssätt öfverensstämmer
med äkta parasitsteklar, kunna nämnas Ibalia
cultellator, som parasiterar på Szreo:-larver,
Figites anthomyiarum och F. scutellaris, som
parasitera på fluglarver, den förra på sådana
af släktet Anthomyia, den senare på larver af
släktet Sarco-phaga, samt slutligen Allotria
(Xystus) erythro-cephala, som parasiterar på de
på törnrosbuskar
vanliga bladlössen, medan de andra
små (1,§ mm.) arterna af samma
släkte hemsöka andra bladlusarter.
G. A-z. Gallsten (lat. Cholelithiasis), med.,
konkrement-bildning i gallblåsa, gallgångar eller
lefver. Stundom förekommer endast en enda sten,
men ofta flera tillsammans i stort antal, ja i en
gallblåsa har räknats ända till 7,802 stenar, och
en lefver har befunnits så fullspäckad därmed,
att den ej kunnat sönderskäras. Stenarnas storlek
är mycket växlande, från ett hirs-korns till ett
äggs storlek. Vanligen äro de stora som bönor
eller hasselnötter, men de träffas äfven fina
som sand eller grus. Till formen äro de runda
eller ovala och stundom månghörniga. Deras färg,
betingad af gallfärgämnen eller deras derivat, är
oftast mörkt grönbrun, stundom äfven silfverhvit
eller svart. Till konsistensen äro de antingen
fasta och spröda eller mjuka, vaxartade. Till
sammansättningen äro de antingen enkla (bestående
af koleste-rin, bilirubinkalcium, kolsyrad kalk
och tvål) eller sammansatta af flera olika lager,
vanligen tre: kärna, kropp och bark. Kärnan
består oftast af en hårdnad slemklump, stundom
af ett blodkoagulum, i sällsynta fall af
ett främmande föremål. Kroppen består mest
af kolesterin och gallpigment (ofta i radiär
aflagring), barken af kolesterin (som gifver
stenen en glatt, atlas-glänsande, hvit eller
gulaktig yta) eller af bilirubinkalcium (då ytan
blir brun eller svartaktig) eller af kolsyrad
kalk (som bildar ett tjockt brunt eller ljusare
omhölje) eller slutligen af alla dessa tre ämnen
i förening. - Gallsten uppstår på följande sätt:
då den alkaliska gallan, som i normalt skick
håller kolesterin och bilirubinkalcium upplösta,
vid katarr eller inflammation i gallblåsa eller
gallgångar sönderdelas och blir sur, utfällas de
nämnda ämnena och bilda konkrement. Gallsten
träffas endast sällan i barnaåren och hos
kvinnor oftare än hos män. Ofta kan gallblåsan
vara alldeles fylld med stenar, utan att de på
något sätt gifvit sig till känna. I andra fall
åter kunna de föranleda häftiga smärtanfall. När
stenen t. ex. kommer från den vida gallblåsan in
i den trånga blåsgången (ductus cysücus), fastnar
den vanligen där och retar väggarnas muskler
till ansträngning att drifva den vidare. Detta
medför häftig smärta, s. k. gallstenskolik,
lefver-kolik. Kolikanfallet kan räcka i minuter,
timmar eller dagar, beroende på stenens storlek
och vägarnas trånghet. Smärtan kännes intensiv
i lefvertrakten eller till höger om maggropen,
utstrålande utefter högra sidan ända upp i
skuldran; äckel och kräk-ningar, kallsvett,
liten, hastig puls, flatulens och förstoppning,
ofta äfven gulsot karakterisera för öfrigt dessa
anfall, som kunna upprepas, ända tills stenen
lyckats passera de trånga gallgångarna ned i
tarmkanalen. Endast de lyckligare fallen förlöpa
dock sålunda. Stundom kan kolikanfallet blifva
så råld-samt, att döden inträffar genom hjärtats
synkope. I andra fall stannar stenen, oaktadt
flera förnyade kolikanfall, antingen i den
smala ductus cysticus eller framför den trånga
öppningen mellan ductus choledochus och tolf fin
gertarmen, retande väggarna till inflammation,
varbildning med abscess, stundom bristning
(hvarigenom stenen kan falla in i bukhålan och
där förorsaka dödlig inflammation), eller banar
sig abscessen väg genom fistelgångar till yttre
huden, kvarlämnande mer eller mindre långvarig
gallfistel. Genom anfrätning af närliggande
organ kan stenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
