Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 657-658 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galoner ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

funnits mellan zink- och kopparplattan. Sedan
Galvani funnit, att en verkan på grodbenet,
om också relativt svag, utöfvas, äfven när en
homogen metalltråd förbinder nerv och muskel,
påvisade Volta, att kontaktelektricitet uppträder
äfven mellan en metall och en vätska. Försök
i detta afseende kan utföras på det sätt, att
exempelvis zinkskifvan (se fig. 1) ersattes
med en i någon vätska fuktad träskifva. –
Mellan Volta och Galvani uppstod en långvarig
vetenskaplig polemik, ur hvilken Volta utgick som
segrare i hufvudsak. Deras afhandlingar äro ånyo
(på tyska) utgifna i Ostwalds "Klassiker".

Fig. 2.

Elektromotorisk kraft. När två olika ledare,
t. ex. en metall och en elektrolyt, beröra
hvarandra, blir enligt det föregående den
ena ledaren positivt och den andra negativt
laddad. Eftersom i en homogen ledare inga
potentialdifferenser kunna bestå, måste i
gränsskiktet mellan de båda ämnena verka en
elektromotorisk kraft, som drager isär de båda
slagen af elektricitet, så att den ena kroppen
får ett öfverskott af positiv och den andra af
negativ. Vid gränsytan måste då utbildas ett
s. k. elektriskt dubbelskikt, ett slags Franklins
skifva med positiv och negativ beläggning på
ytterst ringa afstånd. Potentialskillnaden
mellan kropparna växer, ända tills det
elektriska kraftfältet mellan dubbelskiktets
båda beläggningar jämnt motväger den i gränsytan
verkande kontaktkraften. Potentialdifferensen
begagnas därför som ett mått på den
elektromotoriska kraften (se fig. 2). Om kroppen
A har potentialen V_l och kroppen B potentialen
V₂, så är således den mellan A och B verkande
elektromotoriska kraften A/B = V₁-V₂; den är
tydligen positiv, om V_l är större än V₂, och
säges då vara riktad från B till A. Försök ha
visat, att den elektromotoriska kraften i ett
gränsskikt är oberoende af skiktets utbredning
och beror endast på kontaktytornas beskaffenhet.

Voltas spänningsserie. En väsentlig
skillnad i kontaktelektriskt hänseende
förefinnes mellan ledare af första slaget,
omfattande alla metaller, kol samt några
fasta metallföreningar, och ledare af andra
slaget eller elektrolyter. För tre metaller,
hvilka som helst, A, B, C gäller, såsom redan
Volta fann, relationen A/B + B/C = A/C, eller
m. a. o. potentialskillnaden mellan A och C är
oberoende af, om dessa metaller direkt beröra
hvarandra eller om mellan dem är inskjuten en
annan metall B (Voltas spänningslag). Häraf
följer, att samtliga metalliska ledare kunna
ordnas i en serie med den egenskapen, att en
term, hvilken som helst, blir positiv vid
beröring med en efterföljande och negativ
vid beröring med en föregående (Voltas
spänningsserie). Spänningsserien (i luft)
är följande:

(+)
Aluminium
zink
tenn
kadmium
bly
antimon
vismut
nysilfver
mässing
kvicksilfver
järn
stål
koppar
silfver
guld
kol
uran
tellur
platina
palladium
svafvelkis
brunsten
blysuperoxid
(–)

Ledare af andra ordningen kunna i motsats
till metallerna icke inrangeras i någon
spänningsserie.

Sätet för den elektromotoriska kraften. Mot
Voltas åsikt, att fundamentalförsöket visade den
verkliga potentialdifferensen mellan metallerna
(kontaktteorien), uppstod på 1840-talet en
opposition genom den af de la Rive och
Faraday förfäktade kemiska teorien, enligt
hvilken två ämnen vid inbördes kontakt blifva
elektriserade, endast när de kemiskt inverka på
hvarandra. Den kemiska teorien förnekar sålunda
tillvaron af en elektromotorisk kraft mellan två
metaller och förlägger potentialsprången till
gränsytan mellan metall och luft, i det skikt af
oxid eller kondenserad gas, som täcker metallen
(jfr Adsorption). Voltas fundamentalförsök
visar i själfva verket endast, att ett
elektriskt fält är till finnandes mellan de båda
kondensatorplattorna, och uppkomsten af detta
kan förklaras lika bra ur båda antagandena;
enligt den kemiska teorien observerar man
icke den verkliga elektromotoriska kraften
zink/koppar, som är noll, utan differensen
zink/luft–koppar/luft, hvilken icke är noll. Af
denna förklaring är Voltas spänningslag en
direkt följd, ty differensen A/Luft–C/Luft blir
tydligen densamma, antingen A och C bringas
på samma potential genom direkt beröring
eller detta förmedlas genom en tredje metall
B. Nedanstående fig. 3 a och b illustrera de
båda åsikterna. (För att



dubbelskiktet i a tydligt må framträda, är
koppartråden ritad abnormt grof, i fig. 3 b äro
dubbelskikten metall/luft utmärkta endast på de
båda mot hvarandra vettande metallytorna.) Ett
stöd för sin åsikt funno den kemiska
teoriens målsmän bl. a. däri, att metallerna i
spänningsserien intaga nära samma ordningsföljd
som med afseende på oxiderbarhet, och vidare
hänvisade de till de kemiska omsättningarna i
galvaniska element. Senare försök ha visserligen
visat, att en kemisk reaktion icke i och för
sig åstadkommer elektrisering, utan förekomsten
af ioner synes härför spela en hufvudroll,
men den kemiska teorien fortlefver i något
modifierad form i den åsikten, som sannolikt
är riktig, att de verkliga elektromotoriska
krafterna mellan metaller äro åtminstone
mycket små i jämförelse med dem, som finnas i
beröringsytan metall/luft. Ett skäl, som talar
för riktigheten af denna åsikt, är bl. a. det
stora inflytande, som den omgifvande gasens natur
och ytornas beskaffenhet (polering etc.) ha på
potentialdifferensen mellan två metaller.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>