Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 685-686 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galärpråm ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samhällslagren ("les nouvelles couches
sociales"), hvarom han i sitt berömda tal
i Grenoble 26 sept. 1872 ordat, och hvilka
genom tillämpandet af en ärlig allmän
rösträtt skulle enligt hans åsikt alltmer
träda fram i det politiska lifvet. Äfven i
nationalförsamlingen uppträdde han för dessa
åsikter. Under den kris, som föregick Thiers’
störtande (1873), understödde han presidenten
och blef sedan en farlig motståndare till de
Broglies ministär. 1874 tog G. initiativet till
vänsterns interpellation ang. inrikespolitiken,
som gjorde djupt intryck på befolkningen. En ny
interpellation, som G. riktade till regeringen
ang. bonapartisternas stämplingar, hade
bl. a. till följd, att han handgripligen
förolämpades. 1875 var G. verksam för
att åstadkomma försoning mellan vänsterns
fraktioner och högra centern. Det stora
tal han 12 febr. höll i församlingen kan
anses utgöra inledningen till vänsterns
"opportunistiska" politik. Genom skickligt
ledda underhandlingar bidrog G. mäktigt till
antagandet af konstitutionen af 25 febr. 1875,
hvarigenom republiken konstituerades. När vid
slutet af s. å. nationalförsamlingen upplöstes,
företog G. åtskilliga rundresor för att främja
republikanska val, och ej minst på grund
häraf erhöllo republikanerna majoritet, så att
ministären Buffet, hvars oförsonlige motståndare
G. varit, måste afgå (febr. 1876). G. blef nu
ledare för deputeradekammarens majoritet och
ordförande i budgetkommissionen, där han visade
stor insikt i finansiella frågor. Under tiden
deltog han i kammarens debatter, där han häfdade
sin "opportunistiska" politik (t. ex. rörande
den partiella amnestien, som han då ansåg
nödigt att förorda). Under reaktionsförsöket
1877 ledde han med lysande framgång och stor
skicklighet landets motstånd, och hans lösen, att
presidenten borde underkasta sig landets vilja
eller afgå ("se soumettre ou se démettre"),
rönte liflig anslutning. G. återvaldes i den nya
deputeradekammaren efter upplösningen i juni
och blef ånyo ordf. i budgetkommissionen samt
ledare för vänstergrupperna. Han bekämpade med
framgång såväl de Broglie som hans efterträdare
Rochebouët och bidrog till bildandet af den
liberala ministären Dufaure. Fruktad på grund
af sitt stora anseende såväl i landet som inom
kammaren, t. o. m. bland sina partivänner, måste
G. nöja sig med att alltjämt vara oppositionens
ledare och bildade hvarken själf ministär eller
sökte uppnå presidentvärdigheten efter Mac Mahons
afgång 1879. Däremot blef han Grévys efterträdare
som deputeradekammarens president, när denne
valts till republikens president. Hans inflytande
var icke desto mindre oerhördt. Befästandet af
östgränsen, antagandet af en del antiklerikala
lagar samt fullständig amnesti för kommunarderna
voro till stor del hans verk. I utrikespolitiska
frågor häfdade han ett närmande till England
och de romanska länderna samt revanschtankens
spridning. Vid valen 1881 valdes han till
deputerad i Paris’ 20:e arrondissemang,
och hans anhängare fingo stor majoritet i
kammaren. G. bildade då sin s. k. "stora
ministär" 14 nov. 1881, hvari han själf blef
konseljpresident och utrikesminister. G:s
program omfattade åtskilliga reformer, dels med
afseende på förvaltningen och lagskipningen,
dels i fråga om en revision af författningen,
afseende att ändra senatens sammansättning
och införa listval i st. f. arrondissemangsval
till deputeradekammaren. Men G. angreps på det häftigaste
såväl af högern som af de radikale. Han
anklagades för att sträfva efter diktaturen
och bringa landet i krig med anledning af den
egyptiska frågan, och yttersta vänstern fördömde
hans "opportunism", som ansågs som ett affall
från de republikanska principerna. G. led därför
ett nederlag i dep. kamm. rörande listvalen
26 jan. 1882 och af gick därför jämte hela
ministären. Genom sitt inflytande


Gambetta-monumentet på Place-du-Carrousel i
Paris, modelleradt af J. P. Aubé.

i deputeradekammaren utöfvade han dock alltjämt
stor makt, och de följande regeringarna voro i
hög grad beroende af G:s understöd. Freycinets
fall (6 aug. 1882) var till stor del hans verk,
och efterträdaren Duclerc stödde sig h. o. h. på
G. Man föreställde sig därför alltmera allmänt,
att han skulle återtaga makten, när en häftig
sjukdom hastigt ändade hans lif. - Statyer af
G. ha redan rests i Cahors och Paris (se fig.),
och 1891 uppsattes på hans förra egendom,
nära huset, där han afled, ett af invånare
i Elsass-Lothringen stiftadt minnesmärke, i
hvilket hans hjärta inlades. G :s namnteckning
är återgifven å pl. I till art. Autograf. G:s
Discours et plaidoyers politiques utgåfvos
i 10 bd 1880-84, hans Dépêches etc. i 2 bd
1886-92. Litt.: de Freycinet, "La guerre en
province" (1871), von der Goltz, "Léon G. und
seine arméen" (1877), Keinach, "Léon G." (1884),
Neucastel, "G., sa vie et ses vues politiques"
(1885), Margials, "Life of Léon G." (1890), och
Tournier, "G., souvenirs anecdotiques" (1893).
E. A-i.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>