Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galärpråm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom att till största delen bekosta A. Hovgaards
arktiska expedition 1882 och 1888 bidraga
till F. Nansens skidfärd öfver Grönlands
inlandsis. G. utnämndes s. å. till etatsråd.
E. Ebg.
Gamet (af grek. ga’mos, bröllop), bot.,
könscell. Gameter, som äro själfrörliga,
försedda med cilier, kallas planogameter
l. zoogameter, gameter, som sakna cilier, kallas
aplanogameter. Äro gameterna lika till form och
storlek, kallas de isogameter; äro de i
nämnda afseende olika, kallas de heterogameter,
i hvilket fall den större är hongamet, den mindre
hangamet. Är hangameten rörlig och hongameten
orörlig, benämnes den senare oogamet (äggcell,
oosfer). Modercellen till en eller flera gameter
kallas gametangium (gametgömme). Jfr
Befruktning, sp. 1193, och Cilier, sp. 317.
G. L-m.
Gametangium, bot. Se Garnet.
Gametofyt, bot. Se Gamofyt.
Gamfåglar, Cathartæ, zool., höra till
dagroffåglarnas (Falconijormes) ordning inom
fågelklassen. De skiljas från falkroffåglarna
därigenom, att klorna äro trubbiga, baktåns
klo icke större än mellantåns och hufvudet
mer eller mindre naket. Gamfåglarna ha i
allmänhet grof, nästan klumpig kropp, med
tämligen lång hals. Näbben är åtminstone af
hufvudets längd, öfverkäken vid roten klädd
med vaxhud, i spetsen hakformigt nedböjd
och i kanten försedd med en utskjutande
bukt. Hos en del arter förekomma hudutväxter,
särskildt kamlika hudflikar på näbben. Vingarna
äro utomordentligt stora, oftast breda och
afrundade. Stjärten är däremot medelmåttig och
innehåller 14 pennor. Fötterna äro starka, men
tårna svaga och försedda med korta, trubbiga
och föga krökta klor, som ej kunna begagnas
till anfallsvapen. Fjäderbeklädnaden utgöres af
långa och stora fjädrar, sträcker sig icke till
tårna och lämnar en större eller mindre del
af hufvudet naken. Kräfvan är stor och visar
sig, då den är fylld, på halsen som en naken
hudsäck. Gamarna röra sig bättre på marken än de
flesta falkfåglar, dels stegvis, dels hoppande;
då de sitta, hålla de sig framåtböjda, med
vingarna utslående från kroppen och fjädrarna
sällan omsorgsfullt ordnade. Flykten är långsam,
men uthållig, stundom i ovanlig grad. Gamfåglarna
ega icke falkfåglarnas vighet och förmåga att slå
snabbt ned på bytet. I sina sinnens skärpa tafla
gamfåglarna med andra roffåglar, men ha mindre
utvecklade själsförmögenheter, hvarför de ock
stå tillbaka för t. ex. de egentliga falkarna
och örnarna. Gamfåglarna äro i de flesta fall för
sin näring hänvisade till de döda djur och massor
af afskräden, som förekomma i de varmare länder,
hvilka de bebo. Endast några få arter våga sig på
lefvande djur. I alla världsdelar, med undantag
af Australien, ha gamarna sitt hemvist, och de
förekomma såväl på heta slätter som i kalla
bergstrakter. Inga andra fåglar uppstiga så
högt i luftkretsen. Då de sväfva däruppe eller
sitta på betydliga höjder, öfverfara de med sin
skarpa blick stora landsträckor och uppspana så
sin föda. Varseblir gamen då ett dödt eller sjukt
djur, hvilket kanske redan är omgifvet af smärre
asätande fåglar, sänker den sig skrufformigt för
att förvissa sig om saken och störtar därefter
susande ned till bytet. Allt flera gamar samlas
för att frossa på den döda kroppen, hvaraf inom
kort endast lämningar återstå. Efter en sådan
riklig måltid sitta gamarna
timtals stilla på platsen för att smälta maten,
hvarefter de flyga bort för att dricka och bada,
hvilket senare är väl behöfligt, enär deras
fjädrar blifvit orenade af blod m. m. Därefter
hvila de sig och sofva, tills hungern ånyo
drifver dem ut att spana efter byte. Gamarna
häcka ofta kolonivis (på klippväggar o. d.),
och honan lägger ett till två runda, sträfva,
grå eller gulgrå, mörkfläckiga ägg. Gamarna
äro i de varma länderna till stor nytta, emedan
de förtära döda djur och afskräden, som annars
skulle förpesta luften; också skonas de vanligen
af människorna. Hinduerna anse dem för heliga,
emedan de förtära människolik. Gamarna kunna
med lätthet hållas i bur, enär de uthärda mycket
skiljaktiga värmegrader.
Af gamfåglar gifves det flera
underafdelningar. Gamla världens egentliga gamar
(Vulturidæ) igenkännas på sin starka, raka, mera
höga än breda, i spetsen mycket krökta näbb, sin
korta, kraftiga, öfver bröstet ovanligt breda
kropp, sina afrundade vingar, sin medelmåttigt
stora stjärt, mer eller mindre nakna hufvud och
hals, som dock kunna vara täckta med dun. Till
dem höra följande afdelningar: smutsgamarna,
som ha lång, tunn näbb, delvis eller alldeles
naket hufvud, spetsiga vingar och svaga fötter;
gåsgamarna, som utmärka sig genom utdragen, smal
och jämförelsevis svag näbb samt lång, gåsartad
hals, som är glest klädd med hvitaktiga, dunlika
borst; tofsgamarna, som ha kortare, starkare
hals, kraftigare näbb, hufvudet klädt med kort,
krusigt och ulligt dun, som på bakhufvudet bildar
en föga framträdande tofs, bakhalsen och några
ställen af framhalsen nakna; örongamarna, som ha
mycket stor, stark näbb, höga ben och kroppens
undre sida klädd med tätt, tämligen långt dun,
hvarur långa och smala, svärdformiga fjädrar
sticka fram, samt hufvudet, halfva bakhalsen och
hela framhalsen nakna. Företrädare för dessa
afdelningar äro i ordning: smutsgamen l.
asgamen (se d. o.), Neophron percnopterus, i södra
Europa, västra och en del af södra Asien och
hela Afrika, gåsgamen (se d. o.), Gyps fulvus,
i södra Europa, norra Afrika och nordvästra
Asien, grå gamen (se d. o), Vultur cinereus,
i södra Europa, en stor del af Asien och norra
Afrika, samt örongamen (se d. o.),
Otogyps auricularis i Afrika och O. calvus i
Indien. Nya världens gamar (Calhartidæ) ha mer
eller mindre förlängd, framför vaxhuden insnörd
näbb, med starkt böjd och hakformig spets samt
genomskinliga näsborrar; vingarna äro spetsiga,
stjärten tämligen lång, hufvudet och öfverhalsen
nakna, oftast med kamartade hudbildningar på
näbbroten och pannan samt valkar och veck i
lysande färger. Till kamgamarna (se d. o.),
som ha från sidorna sammantryckt näbb, med hög
kam vid roten, hudflikar under hakan och kortare
vaxhud, höra kondoren, Sarcorhamphus gryphus,
i Syd-Amerika, och kungsgamen, Sarcorhamphus
papa, i Texas och Mexico samt långt ned i
Syd-Amerika. Till korpgamarna (se Cathartes), som
ha lång vaxhud och hudupphöjningar på hufvudet,
räknas gallinazon (se d. o.), Cathartes
atratus, i södra, mellersta och en del af
norra Amerika. - På öfvergången mellan gam- och
falkfåglarna stå skägg-gamarna (se d. o.).
C. R. S. (L-e.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
