Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ganjah ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727
Garantiförsäkring-Garasjanin
728
drag af 4 juni 1878 (om Cypern), hvari
bistånd tillförsäkrades Turkiet mot ryska
utvidgningsförsök i Asien. Annars pläga dessa
aftal innehålla en generell garanti för en eller
flera staters neutralitet eller integritet;
exempel härå erbjuda neutralitetsaftalen för
Schweiz 20 nov. 1815, Belgien 15 nov. 1831 och 19
apr. 1839, Luxemburg 11 maj 1867 samt traktaten
om Norges integritet af 2 nov. 1907. I dessa fall
eger garantifördraget en bestämd karaktär af de
större makternas förmynderskap för de mindre,
så långt som fördragets innehåll sträcker
sig. Mindre skarpt framträder denna karaktär
vid de reciproka aftal, hvarigenom stundom ett
antal större och smärre makter förpliktat sig
att inom en bestämdt angifven sfär gemensamt söka
upprätthålla bestående internationella villkor,
såsom skedde i fördragen mellan Spanien och
Frankrike samt Spanien och England i maj 1907
rörande status quo i västra Medelhafvet och
motliggande östliga del af Atlantiska oceanen. Af
sistnämnda art äro de 23 april 1908 utfärdade
deklarationerna ang. upprätthållande af status
quo i Nordsjön (undertecknad af Danmark, England,
Holland, Sverige och Tyskland) och i Östersjön
(undertecknad af Danmark, Ryssland, Sverige och
Tyskland). De tidigare brukade garantifördrag,
genom hvilka inre, statsrättsliga förhållanden -
författning, tronföljd o. dyl. - garanterades
(ex. från Wienkongressen 1815 makternas garanti
för tyska förbundsakten), torde numera, såsom
stridande mot staternas suveränitet, knappast
förekomma.
Garantifördragets effektivitet är naturligtvis
ytterst osäker, enär den beror af det politiska
läget vid den tidpunkt, då garantiens presterande
kräfves. Särskildt kinkig är frågan, huruvida
en kollektivt gifven garanti kräfver samtliga
garanters gemensamma uppträdande eller berättigar
någon att eventuellt ensam inskrida. - Litt.:
Liszt, "Das völkerrecht" (3:e uppl. 1904),
Milovanowitch, "Les traités de garantie au XIX
:e siëcle, étude de droit international" (1888).
C. H. H.
Garantiförsäkring, i vanlig (och inskränktare)
mening försäkring mot förlust till följd af
bristande redovisning af omhänderhafda medel,
hufvudsakligen i fråga om kassaförvaltare,
uppbördsmän o. d. både i statens och enskildas
tjänst. I vidsträcktare mening omfattar
garantiförsäkring jämväl hypoteksför-säkring
(se d. o.). Denna försäkringsgren har
utbildats särskildt i England, där den första
försäkringsanstalten af detta- slag inrättades
1840 och redan 1842 genom en parlamentsakt
erhöll rätt att utställa garantibref för statens
tjänstemän. I Sverige började garantiförsäkring
drifvas af försäkringsaktiebolaget "Tre
kronor" 1891. Detta bolag uppgick 1907 i
försäkringsaktiebolaget "Hansa". 1906 började
äfven försäkringsaktiebolagen "Hansa", "Norrland"
och "Securitas" drifva denna försäkringsgren. Vid
1906 års slut utgjorde den sammanlagda
ansvarssumman för garantiförsäkring i dessa
bolag 5.018,981 kr. 65 öre. N. V. E. N.
Garantikapital. Se Garantifond.
Garantilagen är den vanliga benämningen på
den 13 maj 1871 utfärdade lag (it. Legge sulle
preroga-tive del summo pontifice), hvarigenom
italienska staten efter Eoms eröfring sökte
reglera påfvens nya ställning inom det italienska
samhället samt ange grunddragen för förhållandet
mellan stat och kyrka i Italien. Den förkastades
formligen af påfven Pius
IX genom encyklikan af 15 maj 1871 och har
ej folkrättslig karaktär, utan är en inre
italiensk lagstiftningsakt. - Enligt denna
lag erkännas påfvens personliga okränkbarhet
och oansvarighet; i fråga om hedersbetygelser
tillerkännas honom samma förmåner, som gifvas
honom af utländska katolska suveräner,
hvarjämte han har rätt att hålla egen lif
vakt. Exterritoriell ställning garanteras åt
de påfliga palatsen (Vatikanen, Lateranen
och Villa San Gan-dolfo). Ingen italiensk
tjänsteman får där utan påfligt bemyndigande
intränga, och liknande undantagsställning
garanteras äfven uppehållsorterna för konklav
och allmänt kyrkomöte (ekumeniskt konsilium). De
påfliga palatsen, museerna och biblioteken äro
skattefria, och påfven har kostnadsfri post-och
telegrafförbindelse med alla katolska biskopar,
utländska regeringar o. s. v., hvarjämte på
italienska statens bekostnad en telegrafstation
med påfliga tjänstemän upprättats i
Vatikanen. Bref och telegram till och från påfven
åtnjuta vid befordran samma företrädesrättigheter
som konungens och italienska statsmyndigheters
skrifvelser. Påfven har ock rätt att utsända och
emottaga diplomatiska sändebud, hvilka i allt
äro likställda med de utländska sändebud, som
ackrediterats vid italienska hofvet. Ät påfven
anslog lagen dessutom ett fast och oförytterligt
årsanslag på 3,225,000 lire. Utom dessa
bestämmelser, hvilka afsågo att lugna utländska
katolikers bekymmer för påfvens ställning under
den nya regimen, innehöll lagen äfven en rad
bestämmelser, delvis förverkligande det Cavourska
programmet "fri kyrka i fri stat" (se d. o.);
konungen afstod bl. a. från sin utnämningsrätt
till vissa kyrkliga ämbeten, och den kyrkliga
domsrätten erkändes i andliga och disciplinära
mål. - Ehuru påfven protesterade mot garantilagen
och vägrade att uppbäraårsanslaget, har lagen
dock från statens sida i allt väsentligt städse
iakttagits. Årsanslaget bokföres som italienska
statens skuld till den heliga stolen, dock med
preskription efter fem år, så att påfven vid en
eventuell försoning eger att lyfta endast högst
fem års anslag jämte därå upplupen ränta. Jfr
Geffcken, "Die völ-kerrechtliche stellung des
papstes" (1885). V. S-g.
Garanti’sm. Se Fourier, sp. 1032.
Garantitraktat. Se Garantifördrag.
Garasja’nin. 1. Ilija G., serbisk statsman,
f. 28 jan. 1812, d. 22 juni 1874, blef 1844
under Alexander Karageorgevitj inrikesminister
och 1852 ministerpresident, men måste 1853 i
följd af rysk påtryckning af gå, då han sökte
förebygga Serbiens indragande i den rysk-turkiska
konflikten. Han var åter inrikesminister 1857-58
och ställdes 1858 i spetsen för den provisoriska
styrelsen efter furst Alexanders afsättning
till furst Milosj Obrenovitjs ankomst, men
stod under dennes regering utanför ledningen
af statsärendena. Under furst Mikael var han
åter ministerpresident 1862-67 och därjämte
utrikesminister; under denna tid inträffade
konflikten med Turkiet 1862 och fästningen
Belgrads slutliga utrymning af turkarna 1867.
2. Milutin G., den föregåendes son, serbisk
statsman, f, 22 febr. 1843, d. 6 mars 1898
i Paris, utbildades, äfven under studier
i Frankrike, till officer och deltog som
artillerimajor i kriget mot Turkiet 1876,
hvarunder han sårades. Han hade då redan kastat
sig in i politiken och blef såsom en af ledarna
för det anti-radikala "framstegspartiet’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
