Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Garcia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ton; äfven järn och bly förekomma. Industrien,
i synnerhet den metallurgiska, är mycket
liflig. Dep. indelas i 4 arrondissemang: Nîmes,
Alais, Uzès och Vigan. Hufvudstad är Nîmes.
(J. F. N.)
Garda. Se Gardasjön.
Gardafui (Guardafui, Ras Asir), udde på
Afrikas östra kust, ytterst på Somalihalfön,
s. om Adenviken under 51° 15’ ö. lgd. Den
uppgifves ofta vara Afrikas östligaste udde,
men med orätt, ty den något sydligare belägna
Ras Hafun l. Medud-du når till 51° 28’ ö. lgd.
J. F. N.
Gardaja. Se Ghardaja.
Gardar, en i nordiska fornsagorna omtalad gård
vid Akrafjall i Borgarfjordssyssla i sydvästra
delen af Island. Ordet förekommer ock i samma
betydelse som Gardarike (se Gårdarike).
Th. W.*
Garðar (Gårdar), i Grönlands österbygd,
d. v. s. Syd-Grönland, biskopssäte under den
katolska tiden, från 1124, då den af Norges
konung Sigurd Jorsalafare till grönländsk biskop
utsedde Arnold bosatte sig där, sedan han i Lund
af ärkebiskop Asser blifvit invigd i ämbetet. Då
ärkebiskopsstolen i Nidaros upprättats (1152),
lades G. biskopsdöme under densamma. Det
omfattade då 16 kyrkor, 12 i Österbygden och 4
i Västerbygden. Domkyrkan i G., en korskyrka,
är nu utgräfd. Vid G. hölls det grönländska
alltinget. Till följd af landets aflägsna läge
och befolkningens aftagande sjöduglighet stod
biskopsstolen ofta ledig. Efter digerdöden
i Norge (1349–50) synes förbindelsen mellan
Nidaros och G. ha upphört, och efter digerdöden
på Island (1402–04) finnes endast en enstaka
underrättelse (från 1418) om biskopsdömet på
Grönland, hvars norröna befolkning därefter
bortglömdes af sina stamförvanter och dukade
under i striden med eskimåerna. Dock omtalas
en "episcopus Gardensis" Andreas 1466 såsom
vikarie i Linköping och en "episcopus tulensis"
eller "Gronlandiæ" Vincentius 1530 såsom
hjälpbiskop åt Joakim Rönnov i Roskilde.
C. R.*
Gardarike. Se Gårdarike.
Gardarsholm, äldsta benämningen på Island. Se
Gärdar Svavarsson.
Gardar Svavarsson (Garðarr Svavarsson),
Islands förste nordiske upptäckare, var af svensk
härkomst. Enligt Hauk Erlendssons redaktion af
"Landnámabók", som något afviker från Sturla
Tordssons, men torde vara riktigare, egde
G. jordagods på Själland. Han. var gift med
en kvinna från Hebriderna. På en resa dit för
att lyfta arfvet efter sin svärfar råkade han
i Pentland Firth ut för en storm, som dref hans
skepp långt väster ut i hafvet, tills han nådde
Islands östkust. Han kringseglade landet, fann,
att det var en ö och landsteg på nordkusten,
vid det inre af hafsbukten Skjálfandi. Han
byggde sig där ett hus och öfvervintrade;
platsen kallas sedan dess Husavik. Nästa sommar
seglade han bort. Vid hemkomsten prisade
han det nya landet mycket och kallade det
Gardarsholm. Hans ofrivilliga upptäcktsfärd
inträffade sannolikt mellan åren 860 och
865. Om hans senare öden vet man intet. Hans
son Uni utvandrade till Island, och sonsonen
Hróar nämnes i Njála som gode på Tunga.
B. N–g.
Garda-sjön (it. Lago di Garda l. il Benaco,
lat. Lacus benācus), en af de stora bergsjöarna
i öfre Italien, mellan prov. Brescia (i v.) och Verona (i ö.);
den nordligaste spetsen med kurorten Riva
ligger inom Tyrolen. Längden är 52 km.,
bredden 4–18 km., arealen 370 kvkm. Största
djupet är 346 m. och höjden öfver hafvet 65
m. Den norra, smalare delen af sjön ligger
inträngd mellan Alperna och omgifves af vilda
klippstränder. På östra sidan reser sig det
2,218 m. höga Monte Baldo, vid hvars södra
fot ligger orten Garda (1,825 inv. 1901),
som gifvit sjön dess namn. Längre mot s. blir
det omgifvande landet lågkulligt och öfvergår
slutligen till slätt. Strandlandskapen äro klädda
med en sydländsk vegetation; i synnerhet gäller
detta om västra kusten, mellan Gargnano och Salò,
kallad Riviera benacense, där det odlas citroner,
apelsiner, mullbärsträd, fikon, mandlar, vin,
myrten, agave etc. Där ligger byn Gardone-Riviera
(1,806 inv. 1901), en omtyckt vinterkurort
(3,000 främlingar, mest tyskar). I sjön ligga de
vackra öarna Isoletta, Tremelone och Isole dei
frati. Från södra stranden utgår en lång, smal
halfö, Sermione (Sirmio), hvilken den romerske
skalden Catullus, som skall ha bott där, kallade
"den härligaste bland halföar", peninsularum
ocellus. Sjön mottager tillflöde från åtskilliga
mindre vattendrag (Sarca, från n., Ponale från
Ledrosjön och Toscalone, båda från v.) och
har aflopp söderut genom Mincio. Liksom
de andra sjöarna i norra Italien har äfven
G. sina regelbundna vindar; dess asurblå,
lättrörliga vatten försättes liksom flera
schweiziska sjöars i en seiches-artad rörelse
("sessa"). Sjön, som anses en gång ha varit
en fjord af Adriatiska hafvet, är rik på fisk.
(J. F. N.)
Garde (se Gardera), krigsv., egentligen en
inhägnad plats, ett vaktställe. Sedermera kom
ordet att beteckna den trupp, som var afsedd
att utgöra furstliga personers lifvakt och
krigshärens kärntrupp (jfr Drabant). Pretorianer,
mamluker, janitscharer och strelitser voro
sålunda garden efter senare tiders begrepp. De
första trupper, som buro namnet garde, uppsattes
i Frankrike i 15:e årh. och utgjordes af
schweizergardet till fots (1493) och "garde du
corps" till häst (omkr. 1440). Dessa förenades af
Ludvig XIV till en trupp, som fick benämningen
maison militaire du rol och innefattade olika
slag af både infanteri- och kavalleritrupper. Af
de förra funnos förutom schweizergardet både
franska och skotska regementen. "Maison du roi",
hvarmed man i dagligt tal förstod endast det till
detsamma hörande tunga kavalleriet, utmärkte
sig i många fältslag (särskildt vid Fontenoy,
1745), men upplöstes, liksom allt garde, under
revolutionen. Schweizergardet tillintetgjordes
vid Tuileriernas stormning 1792. - Efter det
allmänna införandet af stående härar i 17 :e
årh. uppsatte nästan alla furstar gardestrupper,
hvilka hade till hufvudsaklig uppgift att skydda
deras personer och följaktligen voro ganska svaga
i fråga om numerären. Småningom växte deras
styrka, och de blefvo då, liksom det franska
"maison du roi", elittrupper. - Sedan de förra
gardena blifvit upplösta, skapade sig konventet
ett nytt garde, som 1795 fick benämningen
"garde du corps législatif". Året därpå uppstod
"garde constitutionnelle", till direktoriets
skydd. Förste konsuln Bonaparte sammanslog dessa
till ett "garde consulaire", efter 1804 kalladt
"garde impériale". Detta var det s. k. gamla
gardet ("vieille garde"), hvilket bestod ai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
