Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gardelegen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hör till de indoeuropeiska (ariska) språken i Indien
samt företer närmaste frändskap med kumaonī
(närmast v. därom) och naipālī. Dessa tre dialekter bruka
sammanfattas under benämningen det nordliga
dialektområdet. Närmaste dialektfrändskap har detta
område med det västra (omfattande närmast penjābī
och västra hindī samt dessutom sindhī och gujarātī);
de största språklikheterna förete de nordliga
hindi-dialekterna braj och kanaujī. Om språkliga
karaktärsdrag se Hindī. Jfr Hoernle, ”A grammar of
the eastern hindī compared with the other gauḍian
languages” (1880), och Kellogg, ”A grammar of
the hindī language” (1893).
K. F. J.
Garib (Gariep). Se Oranjefloden.
Garibaldi, Giuseppe, italiensk nationalhjälte,
f. 4 juli 1807 i Nizza, ingick tidigt vid sardinska
handelsflottan, blef snart en eldig anhängare af
Mazzinis republikanska planer till Italiens befrielse
och enhet samt tog, på Mazzinis inrådan, tjänst på ett örlogsfartyg för
att söka vinna dess besättning för revolutionen. Då de sammansvurnes
förehafvanden misslyckades, flydde G., dömd till döden, till Frankrike
(1834). Han försörjde sig nu någon tid med att gifva undervisning i
matematik i Marseille, hade därefter anställning som sjöofficer hos bejen af
Tunis och kämpade sedan 1846 i republikerna
Rio-Grande do Suls och Uruguays tjänst mot
Brasilien samt förvärfvade sig därunder bl. a. som
kaparkapten stort rykte för djärfhet. Vid
underrättelsen om frihetsrörelserna i Italien 1847
afseglade G., i mars 1848, åtföljd af sin äfvenledes
”för folkens heliga sak glödande” hustru Anita
och 100 italienska frivilliga, från Montevideo. Vid
hans ankomst till Italien hade emellertid krigslyckan
redan vändt sig från den italienska hären. Sedan
han förgäfves erbjudit konung Karl Albert sin hjälp
mot österrikarna, trädde han i tjänst hos provisoriska
regeringen i Milano och erhöll befälet öfver de
frivillige, som funnos spridda mellan Milano och
Bergamo. Snart uppgick hans frikår till 2,000 man,
men just då afslöts stilleståndet mellan Sardinien
och Österrike. G. vägrade erkänna detsamma och
fortsatte kriget, men måste snart, efter tappert
motstånd mot österrikarna, draga sig in på schweiziskt
område. Det mod han och hans män utvecklade
under den försagdhet, som vid denna tid röjdes
uti Italien, eröfrade genast italienarnas sympatier.
I dec. 1848 trädde han i tjänst hos provisoriska
regeringen i Rom och blef medlem af romerska
parlamentet, där han 8 febr. 1849 föreslog republikens
proklamerande. Alla de framgångar de revolutionäre
i början vunno mot fransmän och neapolitanare voro
frukter af G:s djärfhet och skicklighet. När
fransmännen slutligen 3 juli eröfrat Rom, ryckte G. med
1,500 trogna in på toskanskt område (hans hustru
tjänstgjorde därvid som hans adjutant), men nödgades
för de öfverlägsne österrikarna draga sin här
allt längre upp mot n. ö. och tog sin tillflykt till
San Marino, där han för att ej blottställa den lilla
republiken måste upplösa sin här. Då han försökte
att till sjöss fly till Venezia, tog en österrikisk flottilj
hans flesta båtar, hvarefter G., förklädd till fiskare,
lyckades undkomma på piemontesiskt område; under
den äfventyrliga flykten dog hans hustru (1849).
I Chiavari häktades han på sardinska regeringens
befallning och fördes till Genua, hvarifrån han,
lämnande sina barn åt sina vänners försorg, emigrerade
till Nord-Amerika. Där arbetade han till en början
på en såp- och ljusfabrik, men förde sedan ett fartyg,
som trafikerade Stilla oceanen. Med den lilla
förmögenhet han samlat återvände han till Italien 1854
och inköpte en del af ön Caprera, hvarest han sedan
var bosatt (hans bostad finnes afbildad i art.
Caprera). När kriget mellan Österrike och
Sardinien utbröt 1859, erhöll G. sardinska regeringens
tillåtelse att samla en friskara, kallad alpjägarna.
Med denna här öfvergick han 23 maj 1859 såsom
sardinsk general Ticino och öppnade sålunda
fälttåget. Efter freden i Villafranca begaf sig G.,
missnöjd öfver det oförmodade slutet på kriget, till
Toscana, för att i spetsen för därvarande trupper
utbreda upproret öfver Kyrkostaten och Neapel samt
utropa Viktor Emanuel till konung af Italien. Då
sardinska regeringen, af fruktan för en brytning med
Frankrike, omintetgjorde denna plan, drog sig G.
för några månader tillbaka till Caprera, men i april
1860 uppträdde han ånyo på den politiska arenan,
denna gång som deputerad i det för Sardinien,
Emilien och Toscana gemensamma parlamentet i Turin.
Kanhända mera än någon annan italienare upprörd
öfver Savojens och Nizzas afträdande till Frankrike,
ville G. ställa ministären till ansvar därför, och
endast Viktor Emanuels uttryckliga begäran hindrade
honom att afresa till Nizza för att söka gifva den
förestående folkomröstningen en annan utgång, än
den Frankrike beräknat. Emellertid hade vid denna
tid på Sicilien utbrutit ett uppror, och G. var
naturligtvis genast beredd att erbjuda insurgenterna sin
hjälp. Med 1,067 frivilliga (la spedizione dei mille)
landade G. 11 maj 1860 vid Marsala på Sicilien.
Till den beundrade folkhjältens fanor strömmade nu
frivilliga från öns alla kanter. 14 maj lät han
utropa Viktor Emanuel till Siciliens konung och öfvertog
själf diktaturen på ön; dagen därpå slog han
general Landi vid Calatafimi, förenade sig 25 maj
med öfverste la Masa och inträngde 27 under
befolkningens jubel i Palermo. 30 maj afslöts mellan
G. och general Lanza en vapenhvila, på hvilken 6
juni följde en formlig kapitulation och Palermos
utrymmande af de neapolitanska trupperna. 25 juli
utrymde general Clary åt G. staden Messina, och i
början af aug. befann sig hela Sicilien med undantag
af citadellet i Messina i G:s hand. Nu ansåg G.
tiden vara inne att angripa fienden på fasta landet.
Utan att akta på Viktor Emanuels förbud landsteg
han med 5,000 man 19 aug. vid Reggio, hvilken
stad inom kort gaf sig. 23 aug. kapitulerade öfver
10,000 neapolitaner vid Piale, och flera mindre
kårer följde redan dagen därpå exemplet. Öfverallt
reste sig befolkningen i massa, och 7 sept. drog G.
in i Neapel. 20 sept. började han anfallet på den af
konung Frans II besatta, s. k. Volturnolinjen, och 8
okt. skred han till Capuas belägring. Under tiden hade
sardinska regeringen beslutit sig för att öfvertaga
ledningen af den italienska revolutionen, på det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
