Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Garve ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flytande eller fast form, utan existerar
endast i gasform vid hvarje än så högt tryck
(jfr Kritisk punkt). - Den kinetiska gasteorien
lämnar en tämligen fullständig mekanisk bild
af gasernas fysiska egenskaper. Teorien är
byggd på hypotesen, att en gas består af
likformiga minsta delar, molekyler, som röra
sig fritt om hvarandra med stor hastighet. En
molekyls rätliniga bana undergår en plötslig
ändring i riktning, när molekylen kommer mycket
nära (stöter samman med) en annan. Vanligen
antagas för enkelhetens skull molekylerna
utgöra fullkomligt elastiska sfärer. Enligt
kinetiska gasteorien beror det tryck, en
gas utöfvar mot kärlväggarna, på oupphörliga
stötar af gasmolekylerna. Medelhastigheten
af en molekyl är vid 0°C. för vätgas 1,694,
kolsyra 361, syre 425 och för kväfve 453 m. pr
sekund; antalet molekyler i en grammolekyl af
en gas hvilken som helst beräknas till ung.
5 . 1023 och en molekyls diameter till omkr. en
milliondels mm. Inre friktion och värmeledning
i en gas äro enligt teorien oberoende af gasens
förtunning, hvilket bekräftats genom gjorda
mätningar. - Grundtankarna i den kinetiska
gasteorien uttalades redan af D. Bernoulli
(1738), men grundläggaren af en vetenskaplig
teori är Clausius (1857). Bland forskare,
som ytterligare fulländat denna, må särskildt
nämnas Maxwell och Boltzmann. Angående gasernas
elektriska egenskaper se Ionisering. Litt.:
0. E. Meyer, "Die kinetische theorie der
gase" (2:a uppl. 1899), och M. W. Travers,
"Experimentelle untersuchung von gasen" (1905).
2. Tekn. Inom tekniken och i det dagliga
lifvet inskränkes ordet gas till att beteckna
brännbara gaser, bränslegaser, och gasformiga
förbränningsprodukter, förbränningsgaser. Vid
hvarje förbränning med låga utvecklas gaser;
det är ej de fasta eller flytande ämnena,
veden, oljan etc., som brinna, utan de ur
dem utvecklade, gaserna. Vid förbränningen
af en vedbrasa, ett ljus, oljan i en lampa
etc. förekomma alltid två processer, nämligen
utvecklingen af brännbara gaser och förbränningen
af dessa. I de vanliga eldstäderna försiggå
dessa processer samtidigt. Inom tekniken däremot
särskiljas de ofta. Man tillverkar brännbara
gaser för diverse ändamål, emedan bränslet bättre
utnyttjas genom dem. Färdigbildade brännbara
gaser förekomma i naturen. Så t. ex. utströmma
flerstädes i Amerika ur jorden brännbara gaser,
naturgas, hvilka fått en vidsträckt användning
för ångpanneeldning, uppvärmningsändamål,
gasmotordrift etc. I stenkolsgruvorna utströmma
stundom brännbara gaser, grufgas, hvilka
ej ha någon som helst praktisk användning,
utan tvärtom förorsaka stora obehag och ha
genom explosioner gifvit anledning till svåra
olyckor. De flesta brännbara gaser tillverkas
af våra vanliga fasta brännmaterial. Dessa
bestå dels af flyktiga ämnen, bitumen, dels
af fast kol (se Brännmaterial). Med afseende
på de egenskaper, som man önskar hos den
tillverkade gasen, skiljer man mellan gaser
framställda genom afgasning l. torr destillation,
hvartill hufvudsakligen användas gasrika stenkol,
förgasning l. ofullständig förbränning, hvartill
användas antracit, koks och träkol, samt samtidig
afgasning och förgasning af bränslet, hvartill
användas de flesta i naturen förekommande
bituminösa bränslen, såsom stenkol,
brunkol, torf och ved. Den allmännast kända
brännbara gasen är lysgasen, hvilken i dagligt
tal helt enkelt brukar benämnas "gas". Den
framställes genom afgasning af gasrika stenkol
och användes hufvudsakligen för belysning samt,
under namn af kokgas, för uppvärmning
vid matlagning, för uppvärmning af lokaler
och för drift af mindre gasmotorer. Lysgas och
kokgas tagas vanligen ur samma ledning, men då
kokgasen ofta betingar ett lägre pris, bruka
skilda mätare användas. Se i öfrigt Lysgas. - För
tekniska och industriella behof användas i stor
utsträckning särskildt framställda bränslegaser,
som kunna sammanföras under den gemensamma
benämningen generatorgaser. Dessa framställas
i vertikala schaktugnar, gasgeneratorer, genom
förgasning af kol och kunna uppdelas i egentlig
generatorgas, half-vattengas och vattengas. Den
egentliga generatorgasen, förr äfven kallad
Siemens-gas (hufvudsakligen bestående af
koloxid och kväfve), framställes vanligen af
bituminösa, oftast betydligt fuktiga bränslen,
och användes för eldning af metallurgiska ugnar,
glasugnar, tegelugnar o. d., ångpanneeldning
m. m. Halfvattengasen, hufvudsakligen bestående
af koloxid, väte och kväfve, framställes dels
af allehanda bituminösa, ej alltför fuktiga
bränslen för samma ändamål som den egentliga
generatorgasen, dels af kolade bränslen,
antracit och koks, för drift af gasmotorer och
benämnes då äfven, ehuru oegentligt, Dowsongas,
kraftgas och suggas. På senare tider har
man äfven lärt sig framställa halfvattengas,
lämplig för gasmotordrift, af vissa bituminösa
bränslen, såsom brunkol och torf, och benämnas
dessa gaser vanligen helt enkelt brunkols-
och torfgas. Vattengasen, som hufvudsakligen
består af väte och koloxid, framställes nästan
uteslutande af koks och användes för sådana
uppvärmningsändamål, där mycket hög temperatur
erfordras, såsom vid glödlamptillverkning,
lödning och svetsning i stor skala etc. På grund
af sin renhet har vattengasen, med tillsats
af vissa oljor, s. k. karburerad vattengas, på
senare tid funnit användning såsom reservgas vid
lysgasverk. Vid vattengastillverkningen erhålles
såsom biprodukt en gas bestående af koloxid,
kolsyra och kväfve, hvilken i allmänhet ej
får någon användning. Om gasformigt bränsles
olika yäxmevärde se Brännmaterial,
sp. 417- 418. - För belysning äfvensom för
vissa industriella behof användes på senare
tider rätt mycket den s. k. acetylengasen
(se d. o.), en gas med helt andra egenskaper och
framställningssätt än de ofvan behandlade. För
belysning i järnvägsvagnar användes äfven en
alldeles speciell gas, s. k. oljegas,
framställd genom dekomponering medelst stark
upphettning i glödande järnretorter af vissa
oljor. - Vid vissa industriella processer vinnas
såsom biprodukter värderika bränslegaser. En
sådan, lysgasen mycket närstående gas i såväl
framställningssätt som sammansättning, men af
sämre kvalitet, vinnes vid kokstillverkning
och benämnes koksugnsgas. Den utnyttjas för
eldning af koksugnar, ångpanneeldning och
andra större uppvärmningsändamål samt för
gasmotordrift. En annan, benämnd masugnsgas,
den egentliga generatorgasen närstående gas,
men vanligen af sämre kvalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
