Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gauháti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
817
Gaut-Gautier
818
jord kostat öfver l mill. kr. Inrättningen,
ursprungligen afsedd att vara en kuranstalt
för 262 sjuka (lika många af hvartdera
könet), har sedermera utvidgats, så att den
kan rymma 340 sjuka och därjämte vara en
vårdanstalt för obotliga. Asylens byggnader,
vid hvilkas uppförande man tagit hänsyn
till önskvärdheten att kunna klassificera
patienterna efter sjukdomens grad, ligga i två
rader, ordnade på sidorna om ett midtparti,
som innehåller lokaler och bostäder för läkarna
och öfriga funktionärer, samt äro skilda från
hvarandra af trädgårdar och promenadplatser.
O. A. ö.
Gaut [gåj, Jean Baptist e, nyprovensalsk
journalist och skald, f. 1819 i Aix (Bouches du
Ehõne), d. där 1891, var ifrig anhängare af de
poetiska idéer, hvilka vid midten af 1800-talet
gjorde sig gällande bland de nyprovensalske
vitterhets-idkarna, och föregångare till f e l
i b r e r n a (se Feliberförbundet). Särskildt
såsom upp-hofsman till det stora diktarmöte,
som hölls i Aix 21 aug. 1853, kan G. sägas ha
bidragit till grundandet af feliberförbundet. -
Bland G :s arbeten må nämnas diktsamlingen
Sounet, sou-neto e sounai (1874), ett
versdrama i 3 akter, Les-Mouro (1875), samt
La bén-vengudo, mysterium i 3 akter, tonsatt
af G. Borel (1887). Dessutom utgaf G. under
samlingstiteln Roumavagi deis troubaires de
dikter af äldre och yngre provensalska skalder,
hvilka insändes till det nämnda mötet i Aix
1853. G. lämnade bidrag till feliberförbundets
populära publikation "Armana prouven9au"
och var mycket verksam som tidningsman.
M. B.
Gautar, isl. Se G ö t a r.
Gautbert, den förste missionsbiskopen i
Sverige. Se Ansgarius, sp. 1100.
Gaute Ivarsson, Norges ärkebiskop 1475-1510,
brorson till sin företrädare, Olaf Throndssön,
studerade i sin ungdom vid Rostocks universitet
och var korsbroder i Nidaros, innan han
vardt ärkebiskop. Han var hela tiden föga
välvilligt stämd mot föreningen med Danmark
och oldenborgska konungahuset, och det påstås,
att han 1508 rustade sig till uppror mot
Kristian II, som sedan 1506 var ståthållare i
Norge. Kesningen vardt likväl icke af, emedan
det väntade understödet från Sverige uteblef.
O. A. ö.
Gaute-tolga, fno. Se F i n n ö. Gautherin
[gåtra7], Jean, fransk skulptör, f. 1840 i
Niévre, d. 1890 i Paris, var elev af P. Dubois,
Falguiëre m. fl., utförde flera monumentala
arbeten, bland dessa gruppen Clotilde de Surmlle
(till ära för en skaldinna, hvilkens dikter
sedan befunnos vara en mystifikation, 1874,
i marmor 1877, i franska statens ego), gruppen
Det förlorade paradiset (1878, i marmor 1881,
i Parc Monceau), gruppen Uppvaknandet (1882,
i franska statens ego), Diderots staty (på
Boulevard S:t Germain), Arbetet (staty 1884,
i brons i Conservatoire des arts
et métiers). I glyptoteket i Köpenhamn är
G. representerad af samtliga dessa verk i
marmor eller gips samt äfven af en sittande
staty af Kejsarinnan Maria Fedorovna af Ryssland
(marmor, 1889) och af porträttbyster och skisser.
G-g N.
Gauthey [gåtë], Emiland Marie, fransk
ingenjör, väg- och vattenbyggare, f. 1732,
d. 1806. Hans storartade byggnadsföretag,
bl. a. Canal du centre (1783-91), kanalen
från Doubs till Saõne och Raville-bron öfver
Doubs samt många tekniska afhandlingar bära
vittnesbörd om ovanliga kunskaper och duglighet.
H. W. w.*
Gauthier de Coste [gåtië do kast]. Se L a
Calprenéde.
Gauthild (Göthild). Se Al ga u t e G au t-r e
k ss o n.
Gauthjod, ett under 1700-talet i analogi med
ordet Svithjod, isländarnas benämning på Svea
rike, tillskapadt namn för att beteckna Göta
land, forn-språkets Gautland. Såvidt man nu
vet, förekommer det första gången i J. Wildes
1738 utgifna anmärkningar till Pufendorfs
"Inledning til svenska statens historia".
Th. W.*
Gautier [gåtië]. 1. Théophile G., fransk
författare, f. 31 aug. 1811 i Tarbes, d. 23
okt. 1872 i Neuilly, sökte först utbilda sig till
målare, men fann snart, att "hans begaf ning låg
på litteraturens område. Hänförd beundrare af
Victor Hugo, rycktes han med af den romantiska
rörelsen, bland hvars mest framträdande gestalter
han länge var. Med Gérard de Ner-val, Corot
och andra yngre målare och författare bildade
han en krets, som snart vardt ryktbar för
såväl excen-tricitet som talang. G :s första
litterära verk, Poésies (1830) och Al-bertus, ou
l’äme et le péché (1832), uppenbarade redan en
originell fantasi och ett sällsynt välde öfver
språket. I städse skarpare betonad motsättning
mot såväl den efterklassiska tragedien som mot
den borgerliga dramen (Scribe) kämpade G. för
Vart-pour-Vart-teorien, krafvet på att konsten ej
skall fullfölja vare sig moraliska eller sociala
syften, utan endast rent konstnärliga. Hans
gry hänvisade honom till målande och skulptural
skildring, liksom han i sin konstteori framhöll
den sköna formen, bilden, som skaldeverkets
sine qua non. Genom sin oaflåtliga sträfvan
att undvika allt banalt och abstrakt, genom
likgiltighet för allt, som ej var skönt i konst
eller natur, lyckades han också skapa dikter,
som i sin otadlighet och utsökta pregnans äro
fulländade (La comédie de la mört, 1838, Poésies,
1845, Ëmaux et camées, 1852). Af hans noveller
och romaner äro de berömdaste Les Jeune-France
(1832), en ironisk-patetisk skildring af de unge
romantikerna, Mademoiselle de Maupin (1835),
som proklamerade satsen, att konstnären står
öfver sedelagarna, Fortunio (1838), Militona
(1847), en förtjusande skildring från Spanien,
Les roués innoccnts (s. å.), J ettatura (1857),
Avatar (s. å.), Le roman de la
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
