- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
823-824

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gavarnie ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

823

Gavelkind-Gay

824

dens borgmästare 1639-56 och 1660-68 (han
återtog ämbetet efter att först ha afstått det
åt sin mag Sigfrid Wolcker). Han anlade 1644 vid
Tolffors (se d. o.) en fransk masugn med hammare,
om man undantager bergsmanshamrarna det äldsta
järnverket i Gästrikland. Denne Elias G. hade två
söner; om den äldre, Petrus Eliæ G., som blef
stamfar för adliga ätten Cederschiöld,sed. o.;
sönerna till den yngre, rådmannen i Vasa Nils G.,
f. 1628, d. 1668, nämligen änkedrottning Hedvig
Eleonoras hofkamrer Elias G., f. 1653, d. 1726,
och haupt-mannen öfver hennes lifgeding Nils G.,
f. 1663, d, 1735, adlades 1708 med namnet A d e
1-stierna, hvilken ätt utgick med den sistnämnde.

Namnet G. antogs, äfvenledes efter
hemstaden, af assessorn i Göta hofrätt
Jakob Larsson G., d. 1656, hvars båda söner
adlades, öfverinspektoren Magnus G. 1682
med namnet Lagercrantz (se d. o.) och
köpmannen J a k o b G., grundläggaren
af Barnängens klädesmanufakturi, 1696
med namnet Lagerstedt. Någon släktskap
mellan dessa grupper af ätten med
familjenamnet G. har ej blifvit uppvisad.
V. S-g.

Gavelkind 1. Tenure in Gavelkind [te’n-ju8 in
gä’vlkaind], eng., jur., kallas i England
den speciella, från den angelsaxiska
tiden kvarlefvande jordbesittningsrätt,
som tillkommer invånarna i vissa trakter af
landet, särskildt Kent. Den består däri, att
alla söner, ej blott den äldste, såsom i det
öfriga England är fallet, ärfva den af fadern
efterlämnade, ej borttestamenterade jorden
och att, om egaren begår brott, som straffas
med egendomens förlust (d. v. s. feloni, men ej
högförräderi), egendomen tillfaller arfvingarna,
ej kronan. I Kent anses all jord innehafvas
under gavelkind, så vida motsatsen ej bevisas; å
andra ställen i landet måste denna rätt bevisas.
V. K-r.*

Gaveston [gärviston], Piers, engelske konungen
Edvard II:s gunstling, var son till en riddare
från Gascogne och uppfostrades tillsammans med
Edvard, på hvilken han utöfvade ett stort och
skadligt inflytande. Edvard utnämnde honom 1307
till earl af Cornwallis, förmälde honom med
sin systerdotter och uppdrog riksstyrelsen åt
honom under sin brudgumsfärd till Frankrike. G
:s utomordentliga framgång och frånstötande
sätt gjorde honom förhatlig för den engelska
adeln, och konungen nödgades förvisa honom
(maj 1308), men redan efter en månads förlopp
utnämndes G. till regent på Irland. I juli 1309
fick G. återkomma till England, men blef ånyo i
sept. 1311 förvisad såväl från England och Irland
som från Gascogne. Han återvände i hemlighet
redan i dec. s. å., uppträdde offentligt
vid hofvet i jan. 1312, men retade därigenom
de engelske stormännen till formligt uppror
under ledning af Thomas af Lancaster. G. blef
belägrad på slottet Scar-borough, tvangs till
kapitulation och blef kort därefter utan laga
dom afrättad af de upproriske på Blacklow hill
i närheten af slottet Warwick (19 juni 1312).
V.S-g.

Gavialer, zool. Se Krokodildjuren.

Gaviniés [gavinjë], Pierre, fransk violinist,
f. 1726 i Bordeaux, d. 1800 i Paris, var
väsentligen autodidakt, men bragte sitt spel till
sådan fulländning, att han af Yiotti blef kallad
Frankrikes Tartini. 1796 blef G. violinprofessor
vid konserva-toriet. Han komponerade operan Le
pretendu (1760)

och för violin bl. a. 6 konserter, många sonater
samt en etydsamling, Les vingt-quatre matinées.
A- L-*

Gavnö. Se Gaunö.

Gavo’tt (fr. gavotte, af gavots, invånarna i
distriktet Gap i Dauphiné, hos hvilka denna
dans först var i bruk), gammal graciös och
glädtig fransk dans i måttligt tempo och 4/*
takt, begynnande med tredje fjärdedelen. Dess
retande musik och vackra kroppsrörelser gjorde,
att den från slutet af 1600-talet upptogs
i operan och baletten samt äfven blef en
omtyckt kompositionsform i "sviten". I nyaste
tid har denna form blifvit återupptagen
och flitigt odlad af kompositörerna.
A. L.*

Gay [géY], John, engelsk skald, f. 1685, d. 1732,
åtnjöt god uppfostran och anställdes till en
början i handel i London. Sedermera vardt han
sekreterare hos hertiginnan af Monmouth. Liksom
Pope började han med herdedikter, Rural
sports (1713) och The shep-herd’s week (1714),
hvilken sistnämnda parodierar Ambrosius Philips
konstgjorda arkadiskhet. G. skildrade rea-
l listiskt och naturligt j och förebådade
därigenom en sundare smakriktning; hans parodiska
hjältedikt Trivia; or, the art of walking the
streets of London (1716) målar i holländsk stil
den dåtida hufvudstaden. Hans dramatiska arbeten
The wife of Bath (1713) och Three hours af ter
marriage (1717) hade ingen framgång, hvaremot
W hat d’y e call it? (1715) och sorgespelet The
captives (1724) samt framför allt The beggar’s
opera (1727), som satiriserade hofvets förkärlek
för den italienska operan på samma gång det gaf
en liffull skildring af tillståndet i Londons
fängelser, mottogos med stort bifall. Polly
(1729), en fortsättning af "The beggar’s opera",
förbjöds af myndigheterna. Sista delen af sitt
lif tillbragte G. på en gynnares landtgods. Mest
kända af G :s smärre dikter äro hans Fables (I,
1727, II, efter G :s död; nya uppl. 1882 och
1889) och några enkla sånger (Black-eyed Susan,
}Twas wlien the seas were roaring). Poems utkommo
1720, Works 1722-25 och 1772-78. J. UnderhiU
utgaf 1893 G :s Poems i 2 bd, Sarrazin hans
sångspel 1898. Se biogr, af Coxe (2:auppl. 1797).
R-nB.

Gay [gä]. 1. MarieFrancoiseSophie G., född
Nichault de Lavalett e, känd under namnet Madame
Sophie, fransk författarinna, f. 1776, d. 1852,
skref sina bästa stycken under direktoriets
sista tid samt under konsulatet, ehuru hennes
flesta arbeten icke offentliggjordes förr än
under restaurationen. Såsom en af det första
kejsardömets snillrikaste kvinnor intog hon
en bemärkt plats inom sällskapslifvet. Hon
författade romanerna Léonie de Montbreuse
(1813), full af karakteristiska iakttagelser
öfver sällskapslifvet och människohjärtat samt,
enligt Sainte-Beuves omdöme, det finaste och
mest intagande af hennes arbeten, Laure d’Estell
(1802), Anatole (1815), Les malheurs d’un amant
heureux (1818), Théobald, épisode de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:52 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0430.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free