- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
857-858

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geiger ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

857

Geijer

858

en inkonsekvens mot den "historiska skolans"
ståndpunkt. G. har aldrig hyllat v. Hallers
vid denna tid mycket spridda lära öra den
"legitima" furstemaktens och öfver hufvud taget
allt beståendes absoluta gudomliga rätt, hvarur
tidens egentliga "ultraism" härstammade. Han var
i stället påverkad af rättshistorikern Savigny,
upphofsmannen till den "historiska skolan", som
påstår, "att sam-hällsinrättningarna äro uttryck
för det i ständig utveckling eller tillbakagång
stadda nationella lifvet, hvarför något
allmängiltigt, för alla tider och folk passande
statsskick ej finnes". Sistnämnda uppfattning
borde naturligtvis icke ha behöft alstra någon
starkare konservatism i politiska frågor,
utan borde snarare ha kunnat ligga till grund
för en liberalism, som insåg det berättigade
i all historisk utveckling. Om G. denna tid
blef en ultrakonservativ politiker, berodde
detta alltså på en viss brist på konsekvens. -
Hans tidigare föreläsningar, af hvilka de rent
historiska aldrig blifvit tryckta, äro starkt
präglade af Schillers metod och blick för det
mänskliga i historien. Särskildt gäller detta den
tryckta programföreläsningen Om historiens nytta
(1819), där G. dock med sin starka uppfattning
af moralens och karaktärens betydelse för
samhället öfverträffar sin lärare. Själf har
G. emellertid om sina första föreläsningar,
hvilka väckte utomordentligt intresse icke
blott hos studenterna, utan också hos andra
åhörare, fällt det omdömet, att de vittnade
mera om fantasi och känsla än om förstånd och
insikt samt att de ledo af en viss benägenhet att
"konstruera", skapa ett "själfgjordt sammanhang"
mellan händelserna. Dock anser han sig ha
skördat den vinsten af sin "’poetiska ingång i
historien", att han intresseras icke af det nakna
faktum, utan blott af det mänskliga däri. "Om
någonting är klart af historien," säger han,
"så är det detta: att det personliga i henne
är viktigast. Hon är ej en följd af satser
och sanningar, utan af vilja och handlingar,
ej teoretisk, utan praktisk".

G. som mognad historieskrifvare frapperar
särskildt genom starkt verklighetssinne
i förening med djupa filosofiska
studier. Filosofien har icke alltid varit enbart
fördelaktig för hans historiska arbeten. Ty den
myckna spekulation, som ligger bakom dem, äfven
där den icke direkt kommer fram, har tillika med
den kärft korthuggna, från bilder och liknelser
nästan alldeles fria stilen, bidragit att göra
dem tunglästa, hvarför också G. som historiker
aldrig kan bli populär. Men å andra sidan har
filosofien gifvit honom de allmänna synpunkter,
utan hvilka ingen historiker kan reda sig, och
på samma gång gjort, att dessa synpunkter äro
valda med vetenskaplig urskillning och aldrig
gifva intryck af endast allmänna retoriska
fraser. En sådan synpunkt är nationalitetens,
som G. kan sägas ha infört i den svenska
historieskrifningen. En annan är personlighetens
sträfvan efter frihet, själfbevarelsedriften till
godt eller ondt, som bestämmer handlingarna,
men som också i sin ordning påverkas af i
utvecklingen verkande krafter, som växla
på grund af olika tidsomständigheter och på
grund af omgifningens, naturens och klimatets
inverkan. Hur föråldrade hans arbeten än må ha
blifvit i detaljer, har dock hans uppfattning af
samhällsutvecklingen i det hela varit bestämmande
för den följande svenska historieskrifningen
och gått igen i våra läroböcker. - 1825

utkom G :s första större historiska arbete, Svea
rikes häfder (l bd), ett fragment, som omfattar
endast forntiden, men som innehåller vidlyftiga
redogörelser för Sveriges natur och för källorna
till vår forntidshistoria. G. har här, med
verklig historisk kritik, förpassat sagotiden
ur historiens och till sagans område. 1832-36
utkom Svenska folkets historia (3 dlr, omfattande
tiden t. o. m. Kristinas regering), urspr. afsedd
för Heeren-Ukertska samlingen. Huf-vudtanken
i detta G :s mest lästa och berömda arbete
har han själf uttryckt i de ryktbara orden:
"Svenska folkets historia är dess konungars",
ett uttryck, som ofta från "demokratiskt"
håll blifvit häckladt, men som, med undantag
af frihetstiden, är fullt tillämpligt på vår
nyare historia ända till 1844. G. ser konungarna
som statsenhetens och den samlade folkmaktens
representanter gentemot landskapssplittringen och
ståndsintressena. Särskildt framhåller han faran
af aristokratiens under midten af 1600-talet
växande makt, och det är denna synpunkt,
ännu starkare framträdande i föreläsningarna
Om vår tids inre samhällsförhållanden,
som han 1846 måste försvara i sitt Svar
till professor Fryxell, nämligen på dennes
bok "Om aristokratfördömandet i svenska
historien". Karakteristiker öfver regenter
eller öfver hufvud taget märkliga män taga
emellertid intet oproportionerligt utrymme
i G :s historia: han låter i allmänhet
personligheterna skildra sig själfva i en
rad för dem typiska handlingar eller citerar
betecknande omdömen af deras samtida. -
Äfven "Svenska folkets historia" förblef
ett fragment. G. utgaf visserligen en mycket
koncentrerad Teckning af Sveriges tillstånd
och af de förnämsta handlande personerna under
tiden från konung Carl XII :s död till konung
Gustaf III :s äntrade af regeringen (1838)
samt den refererande öfversikten af Konung
Gustaf III :s efterlemnade och femtio år
efter hans död öppnade papper (3 dlr, 1843
-45, ny uppl. 1876), men de tre Karlarnas
tidehvarf tecknade han endast i kortfattade
öfversikter. De allmänhistoriska arbeten han
efterlämnat, t. ex. Betraktelser öfver europeiska
kolonialväldets grund–läggning (1833) och Den
nyeuropeiska odlingens hufvudskiften (1845), stå
för öfrigt i tämligen löst sammanhang med hans
egentliga historieverk. Orsaken till att G. ej
hann fullborda sina större historiska arbeten låg
icke endast i den omfattande planen för dessa,
utan äfven i det vidsträckta intresse för allt
mänskligt, som inkastade honom i det politiska
lifvet, och icke minst i den utveckling, som
på äldre dagar dref honom till en politisk
frontförändring.

1826-28 var G. led. af Undervisningskommissionen
och afgaf såsom sådan Några anmärkningar om
uppfostran och undervisning (1829), i hvilken
han visar sig ha genomgått en utveckling
sedan 1813, då han utgaf en uppsats Om det
offentliga läroverket, där han opponerade
mot all annan offentlig undervisning för
"näringsståndet" än religionsundervisningen,
således äfven mot folkskolor och af staten
upprättade yrkesskolor. 1829 polemiserar han
visserligen ännu mot åtskilliga reformförslag,
t. ex. skolans delning på latin- och reallinje,
men gillar folkskola och borgarskolor som
kommunala inrättningar. Däremot visade han sig
som led. af prästeståndet vid riksdagen 1828-30
ytterligt konservativ gentemot alla viktigare
reformförslag. G.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:46:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbi/0447.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free