- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
859-860

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geiger ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

859

Geijer

860

opponerade sig där mot indragningsmaktens
af-skaffande, mot myntrealisatiõnen,
hemmansklyf-ningen, den lika arfsrätten för
bror och syster, ogift kvinnas myndighet samt
storskiftets konsekventa genomförande och
öfver hufvud mot det nya ("Ri-ehertska’’)
civillagförslaget.

öfver denna konservatism kom han dock snart själf
att bryta stafven. Hans historiska studier hade
under 1830-talet hos honom småningom åstadkommit
en utveckling, som återspeglar den allmänna
politiska utvecklingen i Europa på denna tid och
slutligen kom att bidraga till genomförandet af
denna utveckling äfven i Sverige. Han insåg, att
det nya i tiden egentligen kunde betecknas som
kampen för den mänskliga personlighetens rätt och
att det innerst var denna rätt, som den förut af
honom så hårdt bedömda stora franska revolutionen
velat, då den kämpade för den fria konkurrensens
princip, d. v. s. för att hvars och ens plats
i samhället skulle bero på hans personliga
förtjänst. Om staten och dess historiska
kontinuitet i hans forna samhällslära hade varit
det centrala, så intogs hädanefter denna plats af
personligheten och dess rätt att förverkliga sitt
innersta kraf. G. erkände de nya krafterna "som
ett nytt stycke historia", som just därför, att
den var verklig, också måste ha något berättigadt
i sig och som man måste räkna med och erkänna som
en samfundsmakt just för att kunna leda den i den
rätta riktningen och värna om det gamla, som ej
borde falla. G. har själf förklarat, att detta
s. k. "affall" egentligen innebär en konsekvent
utveckling; och en jämförelse mellan hans gamla
"konservatism" och hans nya "liberalism" visar
också, att denna utveckling bestått däri, att
han från att ha varit en inkonsekvent lärjunge af
"den historiska skolan" nu blifvit en konsekvent
anhängare, som verkligen böjde sig för den
historiska utvecklingens lag, äfven då det
gällde den praktiska politiken. G :s liberalism
bevarade också alltid något af det bästa i hans
forna konservatism, och själf var han fullt
medveten om sin uppgift att modererande inverka
på den svenska oppositionen, som till följd af
Karl Johans enväldestendenser i mycket antagit
en hätsk karaktär. Han sag ställningen mörk,
men ansåg sig möjligen kunna bespara Sverige
en revolution genom att offentligt uttala sin
förändrade öfvertygelse.

G :s första bekännelse om genombrottet kom
i form af "Litteraturbladet" (1838-40), en
månadstidskrift, som han ensam både utgaf
och författade och där han framlade sin nya
uppfattning hufvudsakligen i dess tillämpning
på dagens praktiska frågor, läroverksfrågan,
fattigvårdsfrågan och representationsfrågan. Han
uppfattar nu "näringsståndet" som en offentlig
klass och räknar i följd däraf folkskolan
till statens viktigaste angelägenheter,
och hvad den högre undervisningen beträffar,
protesterar han mot teologiens och de döda
språkens allenarådande däröfver. Eösträtt
vill han tillerkänna hvarje medborgare, som
"visar sig hafva åtnjutit den uppfostran, som är
oundgänglig för att förstå och utöfva plikterna
som människa och medborgare". Den filosofiska
bakgrunden för sin liberalism, d. v. s. läran om
personlighetsprincipen, hvilken G. själf anser,
att Fichte upptäckt, framlade han läsåret 1841-42
i sina Föreläsningar öjver människans historia
(utg. af S. Ribbing 1856; 2:a uppl.

1877). Här lära vi känna både G :s senare
filosofi och hans muntliga uttryckssätt, som
är enklare och naturligare än hans stundom väl
konstgjordt knapphändiga skriftsvenska. Här
erkänner han 1800-talets stora skuld till
"upplysningen", som han fordom så djupt
föraktade, och här gör han också slutuppgörelsen
med romantiken, till hvars främste banerförare
i Sverige han en gång hört. Denna vidräkning
gäller dock endast den religiösa, politiska
och estetiska ensidighet och konservatism,
hvartill romantiken i praktiska frågor utvecklat
sig, därför att den icke mäktat fullt draga
konsekvenserna ur sin egen grunduppfattning
af tillvaron, såsom "oändlighet och under
i god, ljus, gudomlig mening". Från denna
grunduppfattning däremot kunde G. naturligtvis
i egenskap af kristen och konstnär aldrig
skilja sig. I denna mening förblef han alltid
romantiker, endast konsekventare än Atterbom
och andra af hans gamla vänner. 1844 holl G. de
föreläsningar, som omarbetade utgåfvos under
titeln Om vår tids inre samhällsförhållanden
i synnerhet med afseende på fäderneslandet
(1845; ny uppl. 1903), där han i koncentrerad
form lagt grundvalarna till vårt folks
nuv. samhällsuppfattning. Ingenstädes har den
svenska statsförfattningsutvecklingens höghet
och skönhet mera lefvande kunnat framställas,
än G. här gjort det. Detta blef också G :s sista
kraftord: den under en badresa i Tyskland skrifna
Också ett ord öfver tidens religiösa fråga
(1846 på tyska, 1847 på svenska) verkar matt,
hvilket förklaras af G :s dåvarande sjuklighet.
L- "W-m.

Det utmärkande för G. såsom -filosof var hans
försök att ombilda den från Kant, Fichte, Höijer
och Schelling arf da idealistiska världsåsikten
till en sann personlighetsfilosofi, d. v. s. till
en åsikt, som i motsats mot Hegels panteism
erkänner och gör gällande Guds och människans
personliga själfständighet och närvaro i
hvarandra. Redan i den förut nämnda skriften
"Thorild" sysselsatte han sig med detta
problem, hvilket kan sägas sammanfalla med
Ölvervinnandet af den panteistiska världsåsikten
och grundläggandet af den teistiska. Dock
är det först uti hans filosofis senare
utvecklingsskede - företrädesvis representeradt
af föreläsningarna öfver människans historia
- som han lyckades i lösningen af detta
problem. Denna lösning beror på uppvisandet,
att personligheten kan tänkas såsom absolut,
d. v. s. fri från de inskränkningar, under
hvilka den hos människan framträder, och att
det ligger i personlighetens begrepp att vara
lika ursprunglig flerhet som enhet. På grund
däraf måste den gudomliga personligheten vara
en oändlig värld af ursprungliga personligheter,
evigt i sig innesluta icke allenast möjligheten,
utan ock i urbildlig mening verkligheten af alla
andra intelligenser. Genom denna filosofiska
grundtanke sattes G. i stånd att med hvarandra
förlika frihetsintresset och det religiösa
intresset. Är nämligen människan ett ursprungligt
eller evigt moment i Gud, så bör hon kunna vara
själf första orsak till sina handlingar, eller
såsom en ursprunglig kausalitet kunna ingripa
i tiden, hvilken utgör utvecklingsformen för
hennes lif. Är människan i och genom Gud eller
har hon sitt sanna väsen i honom, så måste det
fullkomliga lifvet i Gud utgöra det yttersta
ändamålet för all hennes verksamhet. Och detta
måste gälla icke endast med afseende på den
mänskliga individen, utan med afseende på hela

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:19:00 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0448.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free