Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geirröd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grubers folkdramer). G. tillhörde 1877-80
Stadt-teatern i Leipzig och gaf sedan
långvariga gästspel bl. a. i Amerika.
E. F-t.
Geitel [ga’j-], Hans, tysk fysiker, f. 1855,
sedan 1880 öfverlärare vid hertigliga gymnasiet i
Wolfenbüttel, har tills, med sin kollega Julius
Elster (f. 1854, sedan 1881 öfverlärare,
professor) utfört mycket betydelsefulla
experimentalarbeten på elektricitetens
område. Särskildt ha deras undersökningar
ang. luftelektriciteten varit banbrytande (jfr
Luftelektricitet), och de ha vidare ingående
studerat de fotoelektriska fenomenen. Härvid
upptäckte de (1889) alkalimetallernas stora
ljuskänslighet och visade (1894), att den
fotoelektriska verkan af planpolariseradt ljus
är störst, när (enligt den elektromagnetiska
ljusteorien) ljusets elektriska svängningar
försiggå i infallsplanet. 1901 lyckades de ur
atmosfären uppsamla små mängder radioaktiva
ämnen på negativt laddade metalltrådar
och ha efter denna tid egnat sig äfven
åt undersökningar ang. radioaktiviteten.
G. N.
Geitlin [gejt-], Gabriel, finsk
universitetslärare, filolog, f. 1804 i
Nådendal, d. 1871, sysselsatte sig först
med studier i ryska språket och blef vid
Helsingfors universitet lektor i detta språk,
öfver hvilket han utgaf en ordbok, Ryskt
och svenskt handlexikon (1833-34). Sedermera
egnade han sig åt orientaliska studier och
utgaf bl. a. Principia grammatices neopersicæ
(1839-46), ett af vet. akad. i Petersburg
belönadt arbete, samt Beskrifning öfver
det finska universitetets muhammedanska
myntsamling (1863). 1835-49 var G. professor
i orientalisk litteratur och därefter i
biblisk exegetik. Med sin grundliga kunskap i
finskan gjorde han det finska bibelverket stora
tjänster och utgaf också delar af bibeln i finsk
öfversättning. 1850 blef han, med bibehållande
af sin professur, kyrkoherde i Esbo. G. deltog
som representant för prästeståndet i
landtdagarna 1863-64 och 1867. Jfr W. Lagus’
"Minnestal" (i Finska vet. soc:s akter, X).
F. G.*
Geitner [ga’jt-], Ernst August, tysk
industriidkare och kemist, f. 1783,
d. 1852, inrättade 1810 i Lössnitz en kemisk
fabrik. Samtidigt med Lassaigne uppfann han
(1819) konsten att med kromsyreföreningar
färga garn och tyg af såväl animaliskt som
vegetabiliskt ursprung. 1824 -uppfann han
ny-silfret, argentan, som han genast började
tillverka i stor skala. 1825 flyttade Kan sin
fabrik till Schneeberg.
Geitonogami [gej-; af grek. gei’ton, granne,
och ga’mos, äktenskap], bot., betecknar den
form af allogami (se Autogami), som består
däri, att en blomma pollineras med pollen
från en grannblomma, tillhörande samma
individ eller t. o. m. samma blomställning
som den själf. Exempel erbjuda kompositéer,
umbellater m. fl. Se vidare Pollination.
H. Hn.
Gejd [gejd; af eng. guide, ledskena].
mek., maskinelement, afsedt
att styra fram- och återgående maskindelar i
deras rätliniga rörelse, t. ex. tvärstycket
på en ångmaskin. Gejden utföres i många
former, såsom fasta plan, linjaler, skenor,
kolonner m. m., utefter eller mellan hvilka
den ifrågavarande maskin delen löper. Äfven
ledskenor för hisskorgar pläga kallas gejder.
E. R-r.
Gekrönter blumenorden [ge-], ty. Se
Pegnitzorden.
Gela [ge’la], grek. Γελα, forngrekisk
stad på Siciliens södra kust, grundlades
omkr. 690 f. Kr. af dorer från Rhodos och
Kreta. Staden förkofrade sig hastigt och
utsträckte i 6:e årh., under envåldshärskarna
Kleandros och Hippokrates, sitt välde öfver
en stor del af Sicilien. Gelon, Hippokrates’
efterträdare, tog sitt residens i Syrakusa
och öfverlämnade styrelsen i G. åt sin broder
Hieron. Sedermera öfver-flyglades G. alltmera
af det närbelägna Akragas (Agrigentum), en
koloni från G., härjades 405 af kartagerna
och råkade slutligen alldeles i förfall. Några
fornlämningar af den gamla staden, bl. a. ett
Zeustempel af väldiga dimensioner, finnas i
närheten af -det nuv. Terranova. 1907 företogos
utgräfningar vid G., hvarvid bl. a. statyfragment
påträffats. N. om G. utbredde sig de för sin
stora fruktbarhet ryktbara Geloiska fälten
(Campi Geloi). l G. dog (456 f. Kr.) skalden
Aischylos, och man visade sedan länge en
af staden öfver honom upprest minnesvård.
A. M. A.
Gela. Se Guadalcanar.
Geiadan, Cynocephalus gelada, zool. Se
Babianer.
Gelasio Gayán y Junio [chela’siå gaja’nichuni’å],
pseudonym för J. N. Gallego (se denne).
Gelasius, romerska påfvar. 1. G. I (492- 496),
till födseln romare, arf de efter sin företrädare
Felix III kampen med kejsar Anastasius och
patriarken Eufemios af Konstantinopel, hvarvid
han i största möjliga utsträckning häfdade Eoms
primat gentemot både synoder och biskopar. Han
proklamerade den romerska stolens befogenhet
att utan vadrätt af göra appellationer från
alla delar af världen, att utföra synodernas
beslut och att kassera alla andra biskopars
domar. Denna den romerska stolens särställning
härleder han (i "Decretum.de libris recipiendis
et non recipiendis") från Kristi ord till Petrus
(Matt. 16: 18). Nyssnämnda aktstycke utgör väl
i sin nuv. form ett från olika tider härrörande
konglomerat, men hufvuddelen, som innehåller
hvad man kunde kalla det första index librorum
prohibitorum (se d. o.), torde härröra från
en romersk synod 496. Dekretet innehåller en
förteckning öfver bibelns kanoniska böcker,
en utredning rörande Eoms primat äfvensom
de patriarkerna i Antiokia och Alexandria
tillkommande rättigheterna, en förteckning öfver
erkända synoder (Nicæa, Efesos, Chalcedon),
en förteckning öfver skrifter, som godkänts
af den katolska och apostoliska kyrkan,
samt en uppgift öfver kätterska böcker, som
icke kunde godkännas. - Till den kejserlige
"ståthållaren" Odovakar intog G. en fientlig
hållning, hvaremot hans förhållande till Teoderik
var godt. G. är författare till åtskilliga
dogmatiska och polemiska skrifter, bl. a. en
afh. De duabus naturis in Christo. Huruvida det
s. k. Sacramentarium Gelasianum kan återföras på
honom, är omtvistadt. Mot tidens villomeningar
(manikéer och pelagianer) uppträdde G. med
stränghet. Den romerska kyrkan räknar honom till
sina helgon. Litt.: Roux, "Le pape S. Gelase I"
(1880), Langen, "Geschichte der römischen kirche
von Leo I. bis Nikolaus I." (1885), Zahn,
"Geschichte des neutestainentlichen kanons"
(1890). - 2. G. II (1118-19), eg. Johannes från
Gaeta, urspr. munk i Monte Cassino, där han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
