Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 899-900 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gemacht ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framställer själfva härstamningen. För att
få en hastig och säker öfverblick häraf har
man infört en viss metod vid framställningen,
nämligen genom uppställning af s. k. stamträd,
stamtaflor eller antaflor (se Anor).
Släkt- l. stamtaflor börja med stamfadern och hans
hustru samt upptaga alla manliga och kvinnliga
afkomlingar. Oftast utmärkes på en stamtafla
förhållandet mellan föräldrar och barn genom en
böjd linje

lång uppåtriktad krullparantes

.
I nyare tid har man i Sverige och Finland,
i enlighet med Riddarhusens genealogier,
uppställt stamtaflor på det sätt, att en särskild
tabell uppföres för hvarje med barn försedt
hjonelag. Därigenom vinnes den fördelen, att
för hvarje person kan införas huru vidlyftig
text som helst, då däremot vid bruket af det
förstnämnda sättet omfånget af personnotiserna
måste, till följd af bristande utrymme,
synnerligen inskränkas. – De första spåren till
genealogi finnas i de hedniska gudalärorna och
hjältesagorna liksom i de flesta folks äldsta
(mytiska) häfder, i hvilka folket själft
vanligen uppgifves härstamma från någon gud,
hjälte, konung eller anförare. Judarna förde
släktregister från äldsta tider och egde en
särskild ämbetsmannaklass, schoterim, som hade
till göromål att vaka öfver stamtaflorna. Den
äldre genealogien var okritisk, i det den,
under bemödandet att gifva släkterna en så hög
ålder som möjligt, ofta uppgaf som stamfäder för
släkterna Karl den store, någon af trojanska
krigets hjältar, ja till och med Noak och
Adam. Så gick t. ex. Rüxner till väga i sin
"Turnierbok", ett af de äldsta genealogiska
arbetena (1527). Först i senaste tid, sedan en
mängd historiska handlingar från äldre tider
offentliggjorts, har den moderna kritiken
tagit ut sin rätt. Redan under 16:e och 17:e
årh. utkommo jämförelsevis goda genealogiska
arbeten, författade af fransmännen Duchesne,
S. och L. de S:t Marthe, d’Hozier, Chifflet,
Laboureur, Lancelot le Blond och engelsmannen
Dugdale. I Tyskland utvecklades under 18:e och
19:e årh. genealogien af König, v. Imhoff,
Hübner, Gebhardi, Hörschelmann, Ichteritz,
Ranft, Eckhardt, Treuer, v. Schlieffen, von
Hormayer, i England af Douglas, Gordon, Burke
m. fl. Icke utan vikt för genealogien äro de
genealogiska kalendrar och almanacker, till
hvilka "Almanach de Gotha", som utkommit sedan
1763, gifvit uppslaget. Till denna sluta sig
den sedan 1825 årligen utkommande
"Taschenbuch der gräflichen häuser" (1855
jämte suppl. "Das historisch-heraldische handbuch")
samt den sedan 1848 utkommande
"Taschenbuch der freiherrlichen häuser".
Bland framstående tyska genealogiska
arbeten märkas
Hübner, "Genealogische tabellen" (1725–33; 2:a uppl. 1737–66,
med tillägg af Lenz, 1756, samt
suppl. af drottning Maria af Danmark, 1822–24),
Gatterer, "Abriss der genealogie" (1788),
Hopf, "Historisch-genealog. atlas" (2 bd, 1858–61),
Grote, "Stammtafeln" (1877) samt
O. Lorenz, "Genealogisches handbuch der europäischen staatsgeschichte" (1895) och
"Lehrbuch der gesammten wissenschaftlichen genealogie" (1898).
De förnämsta svenska genealogiska arbetena
äro genealogier öfver Sverige, uppgjorda på Gustaf I:s
befallning efter då befintliga handlingar af hans
sekreterare Rasmus Ludvigsson (en del af dessa
genealogier förvaras i handskrift i Riksarkivet),
Messenius, "Theatrum nobilitatis Suecanæ" (1616),

Peringschiöld, "Ättartal för Svea och Göta konungahus" (1725),
Anrep, "Svenska slägtboken" (3 bd, 1871–82),
[V. Örnberg] "Svensk slägtkalender" (4 årg. 1885–88)
och dess fortsättning
"Svenska ättartal" (10 årg. 1889–94, 1896, 1898, 1905 och 1908),
A. Kinberg, "Gotländska släkter" (2 dlr, 1890–93, 1895–97),
K. A. K:son Leijonhufvud, "Ny svensk släktbok" (1901–06),
och de i art. Adelsmatrikel uppräknade
ättartaflor och kalendrar (af hvilka
Leijonhufvuds "Svensk adelskalender" upphörde med 8:e årg., för 1906).
Se f. ö. J. A. Almquists förteckning öfver
"Svensk genealogisk litteratur"
(i "Skrifter o. handl. utg. genom Svenska
autografsällskapet, VII", 1905). Ett organ för
den genealogiska forskningen i Sverige är det
1877 stiftade Svenska autografsällskapets (sedan
1906 Personhistoriska samfundet) tidskrift. Af
danska genealogiska verk må nämnas:
de Hofman, "Danske adelsmænd" (1777–79),
Lengnick, "Genealogier" (1844–45)
och framför allt
H. R. Hiort-Lorenzen och A. Thiset, "Danmarks adels aarbog" (22 årg. 1884–1905).
Norrmannen Lassen har utgifvit
"Norske stamtavler" (1868). –
Äfven inom djurvärlden spelar det genealogiska
arbetet en roll, i det man för att konstatera
vissa rasers (hästars, nötboskaps och hundars)
renhet uppgör förteckningar (stamböcker)
öfver deras förfäder. Inom biologien nyttjas
ordet genealogi ofta i samma betydelse som
fylogeni. –
Genealog, kännare af eller forskare i släktledningar. –
Genealogisk, som har afseende på släktledningar.

^{B. S.}*

Genée [ʃene]. 1. Franz Friedrich Richard G.,
tysk tonsättare, f. 1823 i Danzig, d. 1895 i Wien,
fungerade från 1848 som kapellmästare vid åtskilliga
tyska teatrar, bl. a. i Prag och 1868–78 i Wien.
G. komponerade en- och flerstämmiga sånger, bland
hvilka särskildt de af humoristiskt innehåll vunnit
anklang, samt äfvenledes med framgång större komiska
operor i Lortzings stil,
Der geiger aus Tyrol (1857),
Der schwarze prinz m. fl.,
och operetter,
Der seecadet (1876; "Sjökadetten", 1879),
Nanon (uppf. i Stockholm 1886).
Han skref äfven text till operetter (af Strauss,
Millöcker, Suppé, Dellinger).

^{A. L.}*

2. Rudolf G., den föregåendes broder, tysk författare,
f. 1824 i Berlin, har författat åtskilliga lustspel,
Gesammelte komödien (I, 1879), samt
flera arbeten öfver teater och dramatik, såsom
Geschichte der Shakespeareschen dramen in Deutschland (1868),
Hundert jahre des königl. schauspiels in Berlin (1886),
Hans Sachs und seine zeit (1894; 2:a uppl. 1902),
Ifflands Berliner theaterleitung 1796–1814 (1896) och
A. W. Schlegel und Shakespeare (1903).
G. har också hållit föreläsningar öfver Shakspere och med
utomordentlig framgång företagit uppläsningar af dennes dramer.

Genelli [dje-], Giovanni Bonaventura,
tysk målare, f. 1798 i Berlin, d. 1868 i Weimar,
tillhörde en familj, som härstammade från Rom,
men öfver Köpenhamn, dit farfadern kallats som
konstväfvare, kommit till Berlin. Uppfostrad
till konstnär under omsorgsfull ledning af sin
fader, Janus G. (f. 1771, d. 1812,
målade romantiska landskap), och sin farbror,
Hans Christian G. (d. 1823), reste han 1820
till Rom, där han utbildade sig i idealt antik
riktning. För Carstens hyste G. den djupaste
beundran och trädde med den mest af-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>