Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gent ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"ruwaert", nästan diktatorsmakt, men mördades
1345; den senare stupade 1382 i det för den
flandriska demokratien förkrossande nederlaget
mot grefve Ludvig af Maele vid Roosebeke. Kort
därefter, 1385, måste G. underkasta sig
hertigens af Burgund välde, men fick behålla
sina fri- och rättigheter. G. stod vid denna
tid på höjden af blomstring, framkallad i
synnerhet af dess omfattande klädesfabrikation
(ylleväfvarskrået ensamt kunde uppsätta 18,000
stridbara män). Genom Karl den djärfves dotter
Marias giftermål med ärkehertig Maximilian
kom G. till huset Habsburg. Det gjorde efter
Marias död (1482) uppror mot Maximilian, men
kufvades efter en tids framgång, 1487. Under
Maximilians sonson, kejsar Karl V:s tid
började stadens makt att aftaga. När Karl
1539 pålade grefskapet Flandern en ny skatt,
vägrade G:s borgare att erlägga densamma,
insatte en egen regering samt fördrefvo adeln och
alla anhängare af ståthållarinnan Maria, Karls
syster, men Karl betvang staden (1540), fråntog
den dess privilegier, kanoner och andra vapen
samt afpressade borgarna 150,000 gyllen, för
hvilka medel citadellet uppfördes. I G. afslöts
8 nov. 1576 den s. k. pacifikationen
i G., mellan Holland och Zeeland å ena sidan
samt de södra nederländska provinserna å den
andra, till gemensamt försvar mot det spanska
förtrycket. G. tog lifligt del i frihetskriget,
men eröfrades 1584 af spanjorerna, och under de
följande åren utvandrade många af G:s borgare
till England och Tyskland. Genom frederna i
Rastatt och Baden (1714) tillföll G. jämte de
öfriga spanska Nederländerna Österrike. 1795
eröfrades det af fransmännen och var 1795–1814
hufvudstad i departementet L’Escaut. Under de
"hundra dagarna" tog Ludvig XVIII sin tillflykt
till G. Där undertecknades 24 dec. 1814 en
fredstraktat mellan England och Nord-Amerikas
förenta stater. 1814–30 var G. jämte det
öfriga Belgien förenadt med Holland samt gick
under denna tid, gynnadt af konung Vilhelm I,
raskt framåt i industriell utveckling, hvarför
stadens borgare ganska lång tid efter 1830 hyste
sympatier för det oraniska husets välde. Litt.:
De Potter, "Gent van den oudsten tijd tot heden"
(6 bd, 1883–91), van Duyse, "Gand monumental
et pittoresque" (1886), och de Vlaminck, "Les
origines de la ville de Gand" (1891). Jfr äfven
Pirenne, "Histoire de Belgique" (2 bd, 1900–03,
tysk öfv. 1899–1902).
(V. S-g.)
Gent [gent], Justus (Jodocus, Josse) van,
flandrisk målare, som omtalas 1465-75, skall
enligt äldre uppgift ha varit lärjunge af
Hubert van Eyck, hvilket dock svårligen kan
vara riktigt. Troligare är, att Jan van Eyck
varit hans lärare. En enda bild af G. är
fullt autentisk, nämligen en framställning
af Nattvarden, färdig 1474 för brödraskapet
"Corpus Christi" i Urbino, uppsatt i kyrkan
S. Agata och numera en pärla i stadens
målningsgalleri. Motivet är egendomligt:
likasom i en ungefär samtidig målning af Luca
Signorelli, utdelar här Kristus, gående framför
nattvardsbordet, hostian åt de knäfallande
lärjungarna; åskådare af akten äro Urbinos hertig
med gemål och följe samt den persiske gesanten,
venezianaren Zeno. Taflan anses som ett af
den äldre flandriska skolans yppersta verk och
utmärker sig för harmonisk anordning jämte god
teckning, lycklig karakteristik i hufvuden och
kraftig färg. Den är en stor praktbild, 3 m. i
kvadrat, och en af de
äldsta oljemålningar uti Italien.
C. R. N.*
Ge’nthios. Se G e n t i u s.
Genthit, miner. Se Garn i er i t.
GentJäna L., bot. farm., ett släkte af glatta
örter med motsatta, hela och helbräddade blad,
vanligtvis blå eller hvita, sällan röda blommor,
utgörande typen för fam. Gentianaceæ. Blomfodret
är 4-5-flikigt; blomkronan är tratt- eller
bägarlik, 4-5-flikig, ibland försedd med en
bikrona af fransade fjäll i svalget; ståndarna
(lika många som kronflikarna) äro fästa nere
i pipen, stiftet har tvåklufvet märke, frukten
är en enrummig kapsel. Af de omkr. 300 arterna,
som förekomma hufvudsak-ligast i bergstrakter på
norra halfklotet och på Anderna, finnas omkr. 12
i Skandinavien. Allmännast är G. campestris L.,
fältstålört, som växer på backar och betesmarker
öfver hela landet. I fjälltrakter är G. nivalis
L., blåstjärna, bekant för sina vackert djup-
Mg. i. Gentiana acauiis. blå blommor, ej
sällsynt. I
trädgårdar odlas ofta den praktfulla,
storblommiga G. acauiis L. (se fig. 1), inhemsk
i södra Europas bergstrakter. Gentianaarternas
rötter innehålla sockerarten gentianos. Alla
Gentianaarter ha en starkt besk smak, beroende
på närvaron af en glykosid, gentiopikrin
(gentian-bitter), C20H30012, som är det
hufvudsakligen verksamma i den drog, som kallas
baggsöterot 1. gentianarot, Radix Genlianæ,
hvilken förnämligast tages af den i mellersta
och södra Europas fjälltrakter (i synnerhet
å Schweizal-perna) växande G. lutea L. (se
fig. 2), men äfven kan insamlas af den bl. a. å
Norges sydvästliga fjäll förekommande G. purpurea
L. och för öfrigt äfven erhållas af G. pan-nonica
Scop. (Ungern,. Böhmen, Österrike, Pyrenéerna)
och G. punctata L. (Österrike, Mähren,
Pyrenéerna). Gentianarot, såsom drog, består
af större och mindre bitar af roten, hel eller
längs klufven, alltefter dess groflek. Bitarna
äro ofta böjda och ibland greniga, färgen
utvändigt gulbrun eller rödaktigt brun, inuti
ljusare brungul. Rotens öfre del kan vara 2-6
cm. i tvärlinje, dess ytterbark är tvärringlad
och skrynklig (i synnerhet lios G. lutea L.);
nedre delen af roten
Fig.
Gentiana lutea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
