Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geofiler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pythagoras (568–omkr. 494) lärde, att jorden är ett
klot, en uppfattning, som efter Aristoteles var
allmänt antagen. Herodotos (484–424 f. Kr.) är
icke blott "historiens fader", utan äfven fader
till den historiska land- och folkbeskrifningen;
med förkärlek skildrar han folkens seder och
äldre historia, men äfven ländernas utseende och
natur, och han omtalar deras berg och floder,
därvid framhållande sammanhanget mellan jorden
och dess bebyggare. – Genom Alexander den
stores krigståg utvidgades grekernas jordkunskap
betydligt; samtidigt upptäckte köpmannen Pytheas
från Massilia (på 320-talet) norra Europa,
där han framträngde till landet Thule. Det
vetenskapliga resultatet af Alexanders tåg
bearbetade Aristoteles (384–322 f. Kr.) och
hans lärjunge Dikaiarchos (omkr. 320) samt den
geografiska skolan i Alexandria, hvars främste
man var Eratosthenes (276–195). Han sysselsatte
sig väsentligen med beräkning af jordens gestalt
och storlek, hvilken han beräknade genom en
gradmätning, den första, som företagits; han
uppgjorde en karta öfver den bebodda världen,
indelade jorden genom ett fåtal meridianer
och paralleller i "sigillytor" (sfragider) –
för lokaliseringändamål – samt beskref jorden
efter länder och folk. Hans lärobyggnad låg i
det stora hela till grund ännu för Strabon
(63 f. Kr.–25 e. Kr.), som skref det förnämsta
arbete inom den beskrifvande geografien, som
forntiden lämnat oss. Romaren Pomponius Melas
(omkr. 40 e. Kr.) "De chorographia" blef en af
de mest lästa handböckerna i geografi under hela
medeltiden och i början af nya tiden. Forntidens
geografiska forskning kan anses af slutad med
Klaudios Ptolemaios (2:a årh. e. Kr.),
som ansågs för forntidens störste geograf,
tills han i våra dagar fått dela äran med
Strabon. Ptolemaios ser geografiens uppgift icke
i korografien och topografien, utan i en exakt
framställning af jordytans karta och lämnar med
stöd af alla förut befintliga källor en kritisk
materialsamling för uppgörande af sådana kartor,
därvid anvisande nya projektionsmetoder. Hans
verk trycktes första gången 1475. – Romarnas
insats i geografien är icke särdeles betydlig. De
viktigaste författarna äro Cæsar och Tacitus,
som lämnat värdefulla beskrifningar, den
förre af Gallien, den senare af Germanien,
hvarjämte Plinius d. ä. (1:a årh. e. Kr.) i
sin "Historia naturalis" har en geografisk
afdelning, bestående af en mängd hopplockade,
ofta okritiskt gjorda citat. På honom stödde sig
C. Julius Solinus, hvilken i 3:e årh. skref ett
geografiskt verk, som under medeltiden var ännu
mer läst än t. o. m. Pomponius Melas. – Romarna
egde flera dels skrifna, dels målade reseböcker,
itineraria. Af de senare är den mest namnkunniga
den s. k. tabula peutingeriana (se Peutinger).
2. Medeltiden. Med den antika kulturens undergång
genom folkvandringarna inträda de "mörka
århundradena" äfven i geografiens historia. Hela
den antika lärdomen glömdes bort, och man
förkastade t. o. m. en sådan lära som den, att
jorden är ett klot, hvilken ingen antik geograf
eller filosof efter Aristoteles betviflat. Bibeln
lärde ju, att jorden var en rund skifva, i
hvars midt Jerusalem låg. T. o. m. ännu mer
besynnerliga teorier uppstodo; den mest bekanta
af dem framställdes af den egyptiske munken Kosmas Indikopleustes (6:e
årh.), hvilken lärde, att världen är afbildad
genom det judiska tabernaklet och att jorden
alltså är rektangelformig, dubbelt så lång
som bred. Den uppbär liksom på höga murar
himmelen, hvilken har en i dess längdriktning
afrundad form o. s. v. Dock ha åtskilliga lärda,
bl. a. Basilius den store och Gregorius af
Nyssa, försvarat läran om jordens klotform,
hvilken slutligen tack vare Isidorus af
Sevilla och hans lärjunge Beda Venerabilis
(674–735) åter blef allmänt gällande. – I
motsats till förfallet inom den kristna världen
hade geografien under den äldre medeltiden en
lysande period hos araberna, hvilka stödde sig
på grekerna, i första rummet på Ptolemaios,
och fortsatte dessas forskningsarbete. (Jfr
Arabiska litteraturen.) Med korstågen börjar
likväl ljusningen till en ny dag. Färderna till
Heliga landet, beröringen med främmande folk och
med den arabiska kulturen framkallade intresse
för geografien; djärfva resande, som trängde
genom hela Asien ända fram till Stilla hafvets
kuster och i mycket lästa böcker skildrade, hvad
de sett, ofta äfven åtskilligt underbart, som de
icke sett, ökade detta intresse. Så uppstod åter
en vetenskaplig geografisk forskning, hvilken
dock aldrig nådde synnerligen långt, då den
Liksom all annan vetenskap h. o. h. behärskades
af vördnaden för Aristoteles. Tidehvarfvets
störste lärde var dominikanmunken Albertus
Magnus (1193–1280), som bl. a. behandlade
ämnen ur den allmänna geografien, särskildt
astronomiska, meteorologiska och geologiska
frågor. För honom var dock Aristoteles den
ofelbare mästaren. Däremot yrkade den snillrike
franciskanmunken Roger Bacon (13:e årh.) på
studium af naturen själf och tillämpade detta
äfven i sin geografiska forskning. De största
framstegen visa
 |
| Medeltida hjul- l. T-karta. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
