Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geofiler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktig förklaring af sedimentens uppkomst,
i Sverige observerades och diskuterades
de nivåförändringar, som vårt land
tydligen genomgått, och i Tyskland uttalade
A. G. Werner (1750–1817) nya åsikter om bergens
uppkomst. Hydrografien, som redan intresserat
Varenius, vann ökad utbildning genom iakttagelser
under upptäcktsresorna, hvarjämte I. Newton
(1642–1727) gaf en förklaring öfver ebb-
och flodfenomenet. Klimatologien får en fast
grund genom konstruktionen af barometern
och termometern; den förra gaf äfven ett
bekvämt sätt att mäta höjder. De meteorologiska
observationerna började kartläggas. Engelsmannen
E. Halley uppgjorde 1688 en vindkarta, den
första af alla meteorologiska kartor.
Humboldt uppdrog de första isotermerna (1817),
Luke Howard gjorde 1803 den ännu bestående
klassifikationen af molnslagen. Jordmagnetismen,
känd redan under medeltiden, studerades
ifrigt, och resultaten kartlades. Så utgaf
Halley (1700) den första isogonkartan och
svensken J. K. Wilcke (1768) den första
isoklinkartan öfver jorden samt norrmannen
Kr. Hansteen de första isodynamkartorna
(1825 och 1826). Slutligen uppstodo under denna
period växt- och djurgeografien, båda närmast
framkallade genom Linnés verksamhet. Näst honom
böra A. von Humboldt och svensken G. Wahlenberg
(1780–1851) anses som växtgeografiens
grundläggare. Det första uppslaget till ett
vetenskapligt studium af människoraserna gaf
fransmannen F. Bernier (1684), men äfven
här var Linné banbrytande. Samtidigt med honom
framställer tysken J. F. Blumenbach sin indelning
af människoraserna (1775).
3) 1800-talet. Med A. von Humboldt
och K. Ritter börjar en ny tid i geografiens
historia. Den vetenskapernas specialisering,
som varit utmärkande för 1800-talet, medförde,
att de naturvetenskaper, som i äldre tider
oftast behandlats i geografisk anda, då gingo
sina egna vägar mot egna mål. Geografien hade att
ur de gjorda upptäckterna låna, hvad som för dess
syften var användbart, och att därmed förklara de
geografiska företeelserna. Geografiens historia
berör därför under denna tid väsentligen delar
af de flesta naturvetenskapers och äfven några
humanistiska vetenskapers historia. Redan
de geografiska upptäcktsresorna ha, sedan
världskartan under århundradets lopp i
det närmaste blifvit fixerad, fått en annan
karaktär. De ha mer afsett att studera mindre
kända länders flora, fauna eller människor än
att göra rent geografiska upptäckter, och deras
resultat ha närmast kommit andra vetenskaper till
godo, om de också gjort den geografiska kunskapen
mer fullständig. Kartografien har också genom
dessa resor och under dem verkställda mätningar
och ortbestämningar fått en rik utveckling. Inom
kulturstaterna ha trianguleringar företagits
och exakta s. k. generalstabskartor utarbetats,
hvarjämte den kartografiska tekniken nått
en utomordentlig höjd. – Geologien har bragt
nytt ljus öfver jordens historia; den moderna
oceanografien, grundad af M. F. Maury ("The
physical geography of the sea", 1855), har
utvecklats bl. a. genom särskilda expeditioner
för hafvens utforskande; ett systematiskt studium
af luften och klimatet har möjliggjorts genom
inrättande af meteorologiska anstalter (sedan
1850-talet), djur- och växtgeografien gjort stora skördar af de
vetenskapliga forskningsresorna, och slutligen
har vetenskapen om människan börjat med ifver
bedrifvas.
Geografiens klassiska land är Tyskland. Dess
förnämsta geografer ha efter Humboldt och Ritter
varit Berghaus, Kiepert, Peschel, Petermann,
v. Richthofen, Ratzel, H. Wagner, Kirchhoff,
Supan och Penck, till hvilka kan läggas
österrikaren E. Richter. Österrikare
äro ock två vetenskapsmän, som i hög grad
påverkat den moderna geografien: geologen
Suess och klimatologen Hann. Inom Frankrike
är E. Reclus det förnämsta namnet; vidare
märkas V. de Saint-Martin och Vidal de la
Blache. Inom de nordiska länderna intager
A. Nordenskiöld första rummet, särskildt genom
sina båda stora verk "Facsimileatlas" (1889)
och "Periplus" (1897).
Litt.: Den grekiska geografiens historia är
med utomordentlig lärdom behandlad af Berger,
"Geschichte der wissenschaftlichen erdkunde der
griechen" (2:a uppl. 1903); vidare af Bunbury,
"History of ancient geography" (2 dlr, 1883),
samt mer kortfattadt af Tozer, "A history
of ancient geography" (1897). Medeltiden
skildrade Lelewel, "Géographie du moyen-âge"
(4 bd, 1852–57, jämte "Épilogue", 1857),
Kretschmer, "Die physische erdkunde im
christlichen mittelalter" (1889) och "Die
entdeckung Amerikas" (1892), samt Beazley,
"The dawn of modern geography" (hittills 3 delar
1897, 1901, 1906, till 1420). Större delar
af ämnet behandla O. Peschel, "Geschichte der
erdkunde bis auf A. v. Humboldt und K. Ritter"
(2:a uppl., utg. af S. Ruge, 1877), Vivien
de Saint-Martin, "Histoire de la géographie
et des découvertes géographiques" (1873),
J. F. Nyström, "Geografiens och de geografiska
upptäckternas historia till början af 1800-talet"
(1899), S. Günther, "Geschichte der erdkunde"
(1904), samt L. Hugues, "Storia della geografia
e delle scoperte geografiche" (ännu ofullb.). –
En "litterär vägvisare" öfver alla delar af
geografien finnes hos H. Wagner, "Lehrbuch der
géographie", I (1894).
J. F. N.
Geografisk (se Geografi), som
tillhör eller har afseende på geografien,
jordbeskrifnings-.
Geografiska föreningen i Helsingfors. Se
Geografiska sällskap.
Geografiska kongresser, möten af personer,
intresserade för de geografiska vetenskaperna,
i förening med utställningar af kartor,
undervisningsmateriel och geografisk litteratur,
ha antingen en internationell eller en nationell
karaktär. Den första internationella kongressen
samlades i aug. 1871 i Antwerpen, men var
föga besökt; i den andra, i aug. 1875 i Paris,
deltogo däremot alla kulturstater. Den tredje
hölls i sept. 1881 i Venezia, organiserad af
geografiska sällskapet i Rom, den fjärde i Paris
1889 i samband med världsutställningen, den femte
1891 i Bern, den sjätte 1895 i London, den sjunde
1899 i Berlin, den åttonde 1904 i Washington
och den nionde 1908 i Genève. Nationella
kongresser ha hållits först i England, men
ha sitt egentliga hem i Tyskland, där från
1881 först årligen, sedan hvartannat år hållits
s. k. geografdagar i olika städer i förening med
utställningar. I Frankrike har Alliance française
pour l’avancement des sciences, hvilken liksom
det engelska mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
