Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geografiska namn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Linné kristallformens betydelse för deras
systematiska indelning, och denna hans metod
följdes af J. G. Wallerius (1709–85), som
utgaf den första verkliga handboken i mineralogi,
ett arbete, som ansågs ojämförligt mycket bättre
än hvad som dittills skrifvits inom denna
vetenskap. A. F. Cronstedt (1722–65)
förde mineralogien ett jättesteg framåt genom
sitt utmärkta verk "Försök till mineralogi eller
mineralrikets uppställning", som öfversatts
till flera utländska språk. 1766 utgaf T. Bergman
(1735–84) sitt berömda arbete "Fysisk beskrifning
öfver jordklotet", hvilket vittnar om en för sin
tid ovanligt klar uppfattning af de geologiska
företeelserna och i ännu högre grad än Linnés
arbeten torde kunna sägas vara en förelöpare
till förut nämnde Werners system. Äfven
D. Tilas (1712–72), S. G. Hermelin (1744–1820)
och V. Hisinger (1766–1852) ha gjort sig
bemärkta inom det geologiska forskningsområdet,
de två sistnämnde särskildt genom upprättandet af
geologiska kartor, och man kan med skäl säga,
att de svenske geologiske forskarna redan
under 1700-talet gingo sin egen väg framåt,
i full nivå med sina samtida i utlandet,
mången gång t. o. m. före dem. – I början af
1800-talet väckte N. G. Sefström (1787–1845)
uppmärksamhet genom sina iakttagelser
rörande de i bergen inristade räfflorna
och deras lagbundna riktning. Vid denna tid
började paleontologien hos oss uppblomstra,
hufvudsakligen genom V. Hisinger,
G. Wahlenberg (1780–1851), V. Dalman (1787–1828),
S. Nilsson (1787–1883) och ännu mera genom
N. P. Angelin (1805–76), hvilken indelade de
svenska silurlagren efter de i dem förekommande
djurfossilen. Särskildt bemärkta voro äfven
G. Lindström (1829–1901), G. Linnarsson
(1841–81), B. Lundgren (1843–97) och S. A. Tullberg
(1852–86). Inom mineralogiens, petrografiens
och gruffältsgeologiens områden voro på sin tid
A. Erdmann (1814–69) och A. Sjögren (1822–93)
mycket verksamma. – Af stor betydelse särskildt
för kunskapen om istiden i Skandinavien ha
svenskarnas forskningar i polartrakterna
varit. S. Lovén (1809–95) var den förste, som
i vetenskapligt ändamål besökte Spetsbergen,
hvarvid äfven gjordes den viktiga upptäckten af
juraförsteningar därstädes. O. Torell
(1828–1900), föregångsmannen å glacialgeologiens
område, A. Nordenskiöld (1832–1901), den
berömde mineralogen, A. G. Nathorst (f. 1850),
den ryktbare växtpaleontologen, och
G. De Geer (f. 1858), den kände glacialspecialisten,
ha sedermera anordnat och ledt ett stort
antal för geologiens utveckling viktiga
expeditioner till Norra ishafvets regioner. En
svensk sydpolsexpedition 1901–03 leddes af
O. Nordenskjöld och J. G. Andersson.
Under de senaste decennierna har den geologiska
forskningen hos oss varit stadd i oafbrutet
framåtskridande, och den nuv. tiden företer ett
lif och ett intresse inom geologien, mineralogien
och paleontologien, hvartill ingen föregående har
att uppvisa någon motsvarighet. Hvad särskildt
kvartärtidens aflagringar och företeelser
beträffar, utforskas de med städse ökad framgång,
så att Sverige inom denna gren af geologien i
många afseenden går i spetsen och visar vägen
för utländska forskare. Såsom bidragande orsaker
till dessa förhållanden torde
kunna räknas dels upprättandet (1858)
af Sveriges geologiska undersökning (se
d. o.) och stiftandet (1871) af Geologiska
föreningen i Stockholm (se d. o.), dels att
vid våra universitet och högskolor geologien
fått en fast och framstående plats. Nutiden
eger för öfrigt många hjälpmedel vid studiet af
geologien, som förr icke stodo till buds, såsom
geologiska kartor och modeller, rika samlingar
af bergarter, försteningar och andra geologiska
föremål samt förfarandet att med mikroskopets
hjälp, efter bergarternas tunnslipning till
genomskinlighet, erhålla en inblick i deras
innersta sammansättning och struktur, ett
förfarande, som här igångsattes af A. Erdmann
och sedermera med framgång idkats af
A. E. Törnebohm m. fl. Se A. G. Nathorst, "Jordens
historia" (1894, sid. 17–53), "Sveriges geologi"
(1894, sid. 1–20), "Carl von Linné såsom geolog"
(1907) och "Emanuel Swedenborg såsom geolog" (i
"Geol. fören:s förh.", 1906).
E. E.
Geological
society of London [djlelå’djikl se-såYiti
öv la’nden], världens äldsta och förnämsta
geologiska sällskap, stiftades 13 nov. 1807
af tretton* personer, bland hvilka må nämnas
W. Babington, sir Humphry Davy, G. B. Greenough
(sällskapets förste president), bröderna R. och
W. Phillips. Antalet ledamöter ökades hastigt
och utgjorde vid 1906 års-utgång 1,252. De
betecknas i England med F. G. S. (Fellow
geol. soc.) efter namnet. Härtill komma
dels utländska korrespondenter (foreign
correspon-dents), dels utländska ledamöter
(foreign members], hvilka senare intaga en
högre rangordning än de förre och i allmänhet
väljas bland dessa; antalet må icke i någondera
af dessa grupper of verstiga 40. Sällskapets
inflytande på geologiens och närbesläktade
vetenskapers utveckling har varit utomordentligt
betydelsefullt, såsom helt naturligt är, om man
betänker, att ledamöterna arbetat såväl inom
moderlandet som dess vidsträckta kolonier samt
att de-utländske medlemmarna blifvit valda bland
de mest framstående forskare på ifrågavarande
vetenskapersområden. Af sällskapets presidenter
under de gångna 100 åren märkas bl. a. sådana
för sagda utveckling betydelsefulla personer
som W. Buckland, A. Sedgwick, E. Murchison,
Ch. Lyell, E. Forbes, J, Phillips, A. C. Ramsay,
Th. Huxley, J. Evans,. H. C. Sorby,
W. T. Blanford samt A. Geikie. - Sällskapet
utgaf 1811-56 "Transactions" (12 bd), omfattande
större afhandlingar, samt 1827-46 särskilda
"Proceedings", hvilka efter 1846 ingå i
sällskapets sedan 1845 utgifna "Quarterly
journal" (4 n :r årligen). Sällskapet, som har
såväl egna geologiska samlingar som ett mycket
värdefullt bibliotek, har sin lokal i Burlington
house (se d. o.); dess-sedan 1895 årligen utgifna
"Geological literature added to the Geological
society’s library" lämnar på samma gång en god
öfverblick öfver den geologiska litteraturens
årliga tillväxt. För framstående förtjänster på
geologiens och närbesläktade vetenskapers områden
utdelar sällskapet åtskilliga medaljer, af hvilka
Wollaston-, Murchison- och Ly elimedalj erna äro
de förnämsta. Af svenskar ha G. Lindström (1895)
och A. E. Nordenskiöld (1900) erhållit Murchison-
samt A. G. Nathorst (1904) Lyellmedaljen. Vid
sällskapets hundraårsjubileum 26-27 sept. 1907,
som föregicks af geologiska exkursioner till
olika delar af Storbritannien, blefvo i Oxford
sex och i» Cambridge fem af sällskapets utländska
ledamöter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
