Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gérard ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mitt lif och hälsa". – G:s änka, Emerentia
Baumann, gifte 1681 om sig med målaren
Ehrenstrahl.
Gerdessen. Se Gerdes.
Gerdhem. Se Gärdhem.
Gerdslöf, socken. Se Gärdslöf.
Gerdten, von, svensk adlig ätt. Se Gertten.
Gere, nord. myt. Se Freke.
Gerekesson, Jöns. Se Johannes Jerechini.
Gerfalken, zool. Se Falksläktet, sp. 1315.
Gergovia, en svårtillgänglig bergsstad i Gallien,
i arvernernas land, 7 km. s. om Augustonemetum
(det nuv. Clermont-Ferrand), försvarades med
framgång af Vercingetorix mot J. Cæsar år 52 f. Kr.
Gerhard (Gert), holsteinska grefvar.
1. G. I, f. omkr. 1230, d. 1290, ärfde
sitt land 1239 och stod i början under sin
fasters mans, hertig Abels af Sönderjylland
förmynderskap. Han bistod denne 1247–48 i
kampen mot Erik Plogpenning och vann därvid
1250 Rendsborg. Likaledes understödde han 1260
Abels son Erik emot konung Erik Klipping och
deltog 1261 i slaget på Loheden. Hans dotter
Helvig äktade 1276 konung Magnus Ladulås.
2. G. II, den blinde, den föregåendes
son, d. 1312, sedan 1290 herre till Wagrien
och Plön, hade många stridigheter med de andre
holsteinske grefvarna och med lybeckarna,
mot hvilka han byggde borgen Travemünde.
Han gifte sig 1275 med konung Valdemar
Birgerssons dotter Ingeborg och 1293 med
konung Erik Klippings änka, Agnes (d. 1304),
med hvilken han hade sonen Johan. Han blef
därigenom nära förbunden med sin styfson Erik
Menved, följde honom bl. a. 1306–07 på
tåget till Sverige och var fredsmäklare mellan
de nordiske konungarna i Hälsingborg 1310.
3. G. III, den store, vanligen kallad grefve
Gert, den förres brorson, f. omkr. 1290,
var son till grefve Henrik I (d. 1304)
af den rendsborgska linjen. Hans ungdoms
historia är höljd i mörker och utsmyckad
af sagan. Han säges ha varit ytterst fattig och
egnat sig åt studier samt varit bestämd för det
andliga kallet. 1312 måste han försvara sina
arfsanspråk på Stormarn mot sin farbroder Gerhard
den blinde, och 1315 kom han i besittning af
Segebergs slott, då hans vän Hartvig Reventlow
af personlig hämndkänsla öfverfallit och
dräpt den där residerande grefve Adolf.
Ungefär samtidigt slog G. under sig en del
af den kielska linjens land. Som anförare
för legotrupper bisprang han 1316–17 konung Erik
Menved i striden med markgrefven af Brandenburg
samt fick därför delvis Fyn i pant. 1317 måste
han kämpa mot sin kusin Adolf af Schauenburg,
hvilken sökte vinna den mördade grefve Adolfs
land, och slog honom fullkomligt. 1319
företog han ett härnadståg mot dithmarscharna,
tillfogade dem ett betydande nederlag, men blef
kort därefter drifven på flykten, hvarför han
slöt fred med dem 1323. Bättre lycka hade G. i
sina strider mot konung Kristofer II. De togo
sin början 1325, med anledning af frågan om
förmynderskapet för hertig Valdemar af
Sönderjylland, som var G:s systerson.
Då Valdemar 1326 valdes till konung i Danmark,
blef G. förmyndare, rikets föreståndare och
erhöll Sönderjylland som ärftligt län samt satte
sig genom svek i besittning af Vordingborg. 1328
kufvade han ett bondeuppror på Själland och
tillbakaslog 1329 ett angrepp af jutarna på
Hesterbjerg vid Gottorp. Vid konung Kristofers
återinsättande fick G. Fyn som ärftligt län mot återlämnande
af Sönderjylland, men på det villkoret att,
om Valdemar doge utan arfvingar, G. ånyo
skulle erhålla Sönderjylland och återställa
Fyn. G. erhöll därjämte Nörrejylland som pant för
sina krigsomkostnader, och Kristofers äldste son,
Erik, skulle äkta G:s syster Elisabet. Närmast
till följd af en tvist mellan G. och hans kusin
grefve Johan, Kristofers halfbroder, utbröt
striden 1331 på nytt. Erik försköt sin maka och
inföll tillika med sin fader i Sönderjylland,
men led ett fullständigt nederlag vid Dannevirke
och dog kort därefter af sina sår. Då Kristofers
andre son, Otto, 1334 gjorde försök att
återvinna sin faders land, blef han slagen af
G. på Tapheden, vid Viborg, och förd som fånge
till Segeberg. G., hvilken börjat såsom grefve
i en fjärdedel af Holstein, hade nu blifvit
herre öfver halfva Danmark. Men inom kort kom
han i strid med sin systerson, som var trött på
det långa förmynderskapet (till 1336), och med
invånarna i Nörrejylland, hvilka reste sig mot
det tyska oket ("den kullede greve" var deras
öknamn på honom). För att rädda sig ur dessa
svårigheter låtsade G. ingå förlikning febr. 1340
i Lübeck med hertig Valdemar och med Kristofer
II:s yngste son, prins Valdemar (sedermera
Valdemar Atterdag). Men samtidigt sökte han
kufva resningen i Nörrejylland, samlade en stor
här af tyska legoknektar och for härjande fram i
landet ända till Randers, där han natten till 1
april 1340 blef öfverfallen och dräpt af Niels
Ebbesön. – G. var en skicklig fältherre och en
klok statsman, men hård och hänsynslös i valet af
medel. Hans stora välde föll tillsammans vid hans
död. Han var gift (sedan omkr. 1315) med Sofia af
Werle, konung Erik Klippings dotterdotter, samt
efterlämnade två söner, af hvilka Henrik vann
rykte för sin tapperhet (han kallades "Henrik
den järnhårde") och Klaus för sin klokhet, samt
dottern Elisabet. Jfr
Berblinger, "Gerhard der grosse" (1881),
Kr. Erslev (i "Hist. tidsskr.", 6:e række, bd 6, 1895–97), och
A. D. Jörgensen, "Samlede afhandlinger" (bd 2).
4. G. VI, den föregåendes sonson, son af Henrik
den järnhårde, blef 1385 grefve af Holstein
och fick 1386 i ärftlig förläning hertigdömet
Sönderjylland, eller, såsom det från den tiden
kallades, Slesvig. Han stupade på ett tåg mot
Dithmarschen, 1404. G. var fader till Henrik,
Gerhard och Adolf VIII, hvilka 1412–35 förde
krig om Slesvig mot konung Erik af Pommern,
och till Hedvig, konung Kristian I:s moder.
E. Ebg.
Gerhard den stridbare, grefve af Oldenburg,
broder till unionskonungen Kristian I,
f. omkr. 1430, fick 1454 dennes del af
grefsk. Oldenburg och 1460 löfte om en stor
penningsumma i vederlag för arfsrätten till
Holstein. Då denna icke erlades, sökte G. 1465–66
vinna eget välde i Slesvig och Holstein samt
blef i några år broderns ståthållare, men kom i
strid först med den holsteinska adeln och sedan
med brodern, hvilken 1470 fråntog honom hans
värdighet. 1472 försökte G. att vända tillbaka
till Holstein, men utan framgång. Såsom grefve
af Oldenburg låg han i långvarig strid med
ärkebiskopen af Bremen, öfverlämnade 1486
regeringen till sina söner och dog i Frankrike
1500. Betecknande är, att han både i Holstein
och i Oldenburg stod på god fot med bönderna.
E. Ebg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
