Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Germaner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en stark sakral karaktär, i det konungen var
ett slags öfverstepräst. Genom denna "dualism"
mellan konungamakt och folkmakt ha germanernas
insats i statslifvet möjliggjort lösandet af
problemet: den politiska frihetens bevarande i
stora riken. Lösningen blef den konstitutionella
monarkien och dess modifikationer, ty denna
statsform hvilar just på den maktfördelning
mellan konung och folk, som var utmärkande
för det germanska konungadömet. I äldre tiden
var denna fördelning ej bestämd genom en
författning, utan berodde på det allmänna
rättsmedvetandet, och garantien därför var
våldsamt motstånd i händelse af öfvergrepp (jfr
den svenska västgötalagens stadgande: "Svear äga
konung taga, så ock vräka"), men när vid stigande
samhällsutveckling de ömsesidiga rättigheterna
bestämdes i lag – i Sverige skedde detta redan
genom konungabalkens ömsesidiga eder af konung
och folk –, började den konstitutionella
monarkien förverkligas. Därförinnan hade
dock det germanska konungadömet vunnit i
styrka. Första steget härtill var, att fylkena
samlades till stora stamriken med gemensam
konung. Fylkestingen, såsom uttryck för
landskapspartikularismen, råkade härigenom i
förfall, men konungen, riksenhetens representant,
växte i betydenhet. Samlingen till stamriken hade
hos de sydligare germanfolken börjat redan före
folkvandringen. Genom denna kommo dessa folk
sedan under inflytande af romerska statsidéer,
som längre fram genom den katolska kyrkan också
utsträcktes till de nordligare fränderna, och
detta stärkte ytterligare konungadömet. Konungen
började anses såsom äfven den inre fridens högste
vårdare och fick därför offentlig åklagarmakt,
högsta domsrätt och andel i lagstiftningen,
dels ett kraftigt initiativ med afseende på
folklagarnas förbättrande, dels en själfständig
administrativ lagstiftningsrätt; under det
att han förut lefvat af de kungliga godsens
afkastning eller frivilliga hedersgåfvor,
erhöll han nu rätt till skatter, och en kunglig
ämbetsförvaltning uppstod. Denna ledde emellertid
sitt ursprung äfven från en urgammal germansk
inrättning. Konungar och äfven andra höfdingar
omgåfvo sig redan på Tacitus’ tid med ett följe
af fria män (hird), som svuro dem trohet och
tjänst och af dem fingo sitt underhåll. Detta
följeväsen var närmast af krigisk natur,
i det följet eller hirden bildade en stående
krigarskara i motsats till den blott tillfälligt
uppbådade folkhären, och därur utvecklade
sig sedermera medeltidens adliga rytteri:
riddarståndet. Men det var också ur följet,
som handhafvarna af den kungliga förvaltningen
togos. Uppkomsten af en krigaradel och en
kunglig ämbetsmannaklass ur den forngermanska
följeinstitutionen är en gemensam företeelse
för alla medeltidsriken af rent germanskt eller
blandadt germanskt ursprung, men i en del af
dessa ledde den till feodalismen l. länsväsendet
(se d. o.). Genom detta undertrycktes till
förmån för de feodale maktinnehafvarna både den
folkliga och den kungliga statsmyndigheten. Då
konungamakten i slutet af medeltiden och början
af nya tiden blef herre öfver feodalismen, uppkom
väl åter en offentlig myndighet, men nu samlad
i de enväldige furstarnas händer. På detta sätt
syntes den germanska dualismen tillintetgjord
i de flesta stater, hvilkas samhällslif gått
genom feodalism till envälde. Emellertid hade,
när tingen råkade i förfall,
konungarna under medeltiden börjat hålla
riksmöten med sina män (herredagar), och ur
dessa utvecklade sig ständerförsamlingar,
hvilka i sin ordning gåfvo upphof till
folkrepresentationer. Så erhölls ett för stora
riken lämpligare folkligt statsorgan, än tingen
varit; då kunde åter den germanska dualismen
göra sig gällande, nu företrädd af konung och
folkrepresentation, och därmed vann det i denna
dualism inneboende fröet till konstitutionell
monarki sin fulla utveckling. England gick
härutinnan i spetsen, och från slutet af
1700-talet ha i alla västerländska stater den
konstitutionella monarkiens idé segrat, dock
på några håll utbildad till parlamentarism,
framför allt i England, och på några ombildad
till representativ republik (t. ex. Amerikas
förenta stater), hvari en president trädt i
konungens ställe. Om germanernas rättsväsen se
0. Gierke, "Genossenschaftstheorie" (1887),
och H. Brunner, "Deutsche rechtsgeschichte"
(1887–92; 2:a uppl. 1906). – En annan politisk
idé, som germanerna kraftigt befrämjat, är den
personliga frihetens. Antikens folk förstodo med
frihet endast folkets rätt att utöfva inflytande
på statsangelägenheterna, germanerna åter, hos
hvilka kretsen för statens makt från början var
ganska snäf, sågo däri äfven rätt för individen
att inom vissa gränser få sköta sig själf
utan inblandning af statsmyndigheterna. Denna
germanska personlighetsprincip – till hvars
utveckling dock äfven kristendomen medverkade –
gick visserligen förlorad för de lägre klasserna
genom feodalismen, men bevarades å andra sidan
just tack vare denna hos adeln och förblef
sålunda i alla fall en insats i det moderna
statslifvet.
Samhällsklasserna. För samhällsklassernas
ställning hos germanerna var mansboten
ursprungligen af stor betydelse. Hos alla
germanfolk fanns träldom. Trälen betraktades icke
såsom medlem af folket, räknades till husbondens
bohagsting och var därför rättslös: för hans
dråp betalades icke mansbot, utan skadestånd till
husbonden. Dock behandlades trälarna mänskligare
än hos romarna. Endast hos västgermanerna
förekom en klass af halffria (liti). Dessa
åtnjöto rättsskydd och mansbot, dock en mindre
än de vanlige frias (enligt regeln hälften så
stor). En del germanfolk hade en bördsadel,
troligen af konunga- och höfdingasläkter,
med dubbelt eller mångdubbelt så hög mansbot
som vanliga fullfria. Framför dessa synas dock
de adlige ej haft annat företräde på tingen än
det större anseendets. Hos frankerna, hvilka
kommo att utöfva ett bestämmande inflytande
på samhällsutvecklingen i mellersta Europa,
fanns emellertid ej (liksom ej heller i Sverige)
någon sådan bördsadel, men däremot tillkom där
en förhöjd mansbot de kunglige hirdmännen, och
den tjänsteadel, som ur följeväsendet utvecklade
sig till ett riddarstånd l. en feodaladel (se
ofvan), undanträngde eller upptog sedan i sig
öfverallt den gamla germanska bördsadeln. Vare
sig en bördsadel fanns eller icke, utgjordes
folkets hufvudmassa hos alla germaner af
fullfria, hvilka voro själfegande bönder, sedan
den urspr. hela samhället tillhörande jorden –
med undantag af konungagodsen och allmänningarna
– fördelats först mellan släkterna och sedan
mellan de enskilde husfäderna under namn af odal
eller allod (se d. o.). Den del af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
