Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Germaner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romerska befolkningens åkerjord, som germanfolken
tillegnade sig genom folkvandringen (se
d. o., sp. 797), fördelades på liknande sätt,
men då efter en tid en mäktig godsherreklass
uppstod, förnämligast ur tjänsteadeln, gick i
de flesta germanrikena den gamla bondefriheten
under. Massvis nedsjönko då de förut själfegande
bönderna till landbönder under godsen eller
länen, och många blefvo därvid halffria eller
lifegna, hvarmed förstods, att de kunde godtyckligt
beskattas af sina husbönder och ej egde fri
flyttningsrätt. Å andra sidan försvann den rena
träldomen genom kristendomens inflytande, hvarvid
de forne trälarna i allmänhet blefvo lifegna. Den
mer eller mindre ofria jordarbetarbefolkning, som
på detta sätt uppstod, var dock i motsats mot de
lösa slafskaror, som i det romerska riket arbetat
på storgodsen, bofast med egen härd och egen teg,
hvilket redan, såsom Tacitus anmärkte, varit
fallet med de germanske trälarna i olikhet med
de romerske. Germanerna ha sålunda gifvit upphof
till, att jorden kommit att brukas af en bofast,
om också icke själfegande bondebefolkning. För
öfrigt bibehöll sig minnet af den gamla germanska
bondefriheten, och i nyare tid, särskildt
fr. o. m. den franska revolutionen, har en
kraftig rörelse till dess återställande pågått.
Seder och folkkaraktär. Familjelifvet hölls hos
germanerna i helgd, och engifte var i olikhet
med förhållandet hos de flesta andra barbariska
folk häfdvunnen, om också icke enarådande sed. I
germanernas – i jämförelse med romarnas – rena
sexuella förhållanden såg Tacitus en orsak till
stammens sunda kraft. Under det att ynglingen
genom myndighetsförklaringen blef själfständig
medlem af staten, förblef kvinnan alltid under
familjeöfverhufvudets "mund" eller myndighet
(motsv. rom. patria potestas). Vid giftermålet
öfverflyttades blott denna myndighet från
fädernesläkten till brudgummens släkt, i det
friaren löste bruden ur giftomannens "mund" med
en köpesumma. Formen för äktenskapets ingående
var sålunda ett köp ("brudköp"), men däri ingick
äfven brudens högtidliga hemförande ("brudlopp",
"bröllop"). Trots sitt formella beroende af
släkten intog kvinnan hos germanerna en både
själfständig och aktad ställning. Hon var husets
ej blott vårdarinna, utan ock härskarinna. Vid
viktiga angelägenheter inhämtade mannen hustruns
råd, ty kvinnan ansågs begåfvad med en nästan
profetisk rådvishet. Hon deltog ofta i krigståg
för att bispringa de sårade och lifva männens
mod; ja kvinnor kämpade t. o. m. i striden
såsom sköldmör. De frie männen sysselsatte sig,
enligt Tacitus, mest med krig, jakt, tingsbesök,
rådplägning och dryckeslag, öfverlämnande
arbetet på gården åt kvinnorna och trälarna;
sedermera ha dock germanerna visat sig som
flitiga jordbrukare, och hvad som dref dem till
folkvandringen var väsentligen "hunger efter
åkerjord". Fast står dock, att bragdlystnad var
något i hög grad utmärkande för den germanska
folkkaraktären. Dess skuggsida var obändig
stridslust, hvartill de ständiga släktfejderna
ej litet bidrogo. Andra mindre fördelaktiga
egenskaper, som Tacitus tillskref germanerna,
var benägenhet för spel (hvilket bestyrkts
genom talrika arkeologiska fynd af brädspel)
och dryckenskap. Inhemska drycker voro öl och
mjöd, men det från romarriket
importerade vinet var så begärligt, att Tacitus
ansåg germanerna lika lätt kunna besegras därmed
som med vapen. Eomarna beskyllde germanerna för
trolöshet, men detta torde haft sin grund däri,
att dessa till följd af sitt föga utvecklade
statsväsen ej förmådde uppfatta det bindande i
offentliga fördrag. Så snart det rörde rent
personliga förhållanden, var troheten just ett
utmärkande drag i den germanska folkkaraktären,
framträdande t. ex. i hirdmannaskapet, det
nordiska fostbrödralaget och gästvänskapens
heliga plikt. Karaktärsdrag, som spelat
en stor roll i germanernas hela historiska
lif, äro innerlighet, ett allvar, som stundom
öfvergått till tungsinthet, och skarpt utpräglad
individualism. Denna sista egenskap, som kanske
utgjort deras förnämsta styrka, har dock äfven
försvagat den statsbildande förmåga, som annars
i hög grad utmärkt dem. – Germanens kost var,
säger Tacitus, enkel och bestod af vegetabilier,
jaktbyte och sur mjölk. Vid samkvämen utfördes
vapendanser af ynglingar.
På Tacitus’ tid kände germanen ej till städer,
men jämte enstaka gårdar förekommo dock
byalag. Äfven i dessa skilde man dock sitt hus
från grannarnas genom öppna platser. Husen
torde i allmänhet ha varit små och af trä
(se vidare Bostad, sp. 1266). I Sverige
finnas dock lämningar af hus med stenväggar
från de första årh. e. Kr. De äro låga,
förfärdigade af ohuggna stenar och jord,
utan golf och innertak, med en härd midt i
rummet, från hvilken röken gick upp till en
öppning på taket. Trots det enkla lefnadssättet
skattades dock högt smycken, dyrbara husgeråd,
t. ex. dryckeshorn, och vapen. De senare voro
under järnåldern sköld, hjälm, ringbrynja,
svärd och spjut. Om germanernas klädedräkt,
husgeråd, vapen, prydnader o. s. v. se artiklar
rörande bronsåldern, järnåldern och stenåldern,
med tillhörande afbildningar, samt Dräkt,
sp. 929–930.
Mynt förstodo germanerna ej att själfva prägla,
men använde romerska mynt till prydnader eller
betalningsmedel (efter vikt), såsom bl. a. de
skandinaviska myntfynden utvisa.
Till sin kroppsbyggnad voro germanerna, såsom
Tacitus yttrar, "en egenartad, blott sig själf
lik ras". De voro resliga med blå ögon och
ljust hår, och deras hufvudbildning var vanligen
dolikocefal, "långskallig".
Grafskick och religion. Under stenåldern och
den äldre bronsåldern begrofvos liken obrända;
under yngre bronsåldern grafsattes blott de
renbrända benen; under järnåldern grafsattes de
brända benen tillsammans med öfriga lämningar
af likbränningen (bålmörja), eller begrofvos
liken obrända, men därjämte förekom också
samma begrafningssätt som under den yngre
bronsåldern. Olikheterna ha antagligen berott
på olika uppfattningar om lifvet efter döden. I
de grafvar, som innehålla alla likets kvarlefvor
(obrända lik eller bålmörja), har man i allmänhet
funnit mera af sådana saker, som tillhört
den döde under jordelifvet (redskap, kläder,
vapen, husdjur, fartyg), och härtill har den
förklaringen uppställts, att nämnda grafskick
sammanhängt med föreställningen, att den döde
fortsatte sitt lif i själfva grafven. Liksom
hos många andra folk synes denna föreställning
äfven hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
