- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1047-1048

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Germaner ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

germanerna gifvit upphof till dödskult (se
Begrafning och Dödskult). Jämte densamma
förekom emellertid också tron, att de dödes
andar vistades utom grafven i naturföremål,
såsom källor, träd, berg, och färdades med
vinden. I naturens företeelser troddes äfven
en mängd demoniska varelser (jättar, älfvor,
troll, skogs-
och vattenandar o. s. v.) lefva
och verka, och denna tro bibehöll sig långt efter
det kristendomen besegrat den egentliga germanska
gudstron. Medelpunkten i denna var en himmelsgud,
hvars germanska namn Ziu (nordgermanernas Tyr)
är besläktadt med grekernas Zeus och romarnas
Jupiter, och hvars dyrkan därför en gång
synes ha varit allmän-indoeuropeisk. Hos de
krigiske germanerna blef han emellertid krigsgud
och sammanställdes därför med den romerske
guden Mars. I stället uppkom dyrkan af flera
himmelsgudar. En af dessa, hvars kult sträckte
sig till alla germanfolk, var åskguden Tor,
som identifierades med romarnas Jupiter. Från
bronsåldern och kanske redan från stenåldern
finnes spår af, att han dyrkades i Sverige. En
annan himmelsgud, solens och årsväxtens gud,
splittrades i flera gudagestalter: gudinnan
Nertus, hennes manliga motbild Njord och
(Yngve)-Frej samt dennes syster Freja
(likställd med Venus), hvilka gjordes till Njords
barn. Denna gudoms dyrkan synes i synnerhet
varit rådande på nordgermanskt område. Tacitus
berättar, att hos germanska folk vid "Oceanen"
(Nord- eller Östersjön) Nertus’ bild vissa tider
fördes omkring på en vagn, och samma ceremoni
egde i långt senare tid rum vid Uppsalatemplet
med Frejs bild. En tredje himmelsgud var Oden,
troligen ursprungligen vindgud och såsom sådan
dödsgud (härskare öfver de med vinden farande
andarna), men också solgud och identifierad
med Mercurius. Hans kult synes ursprungligen
uppstått bland sydligare boende germanfolk
(kanske goterna vid Svarta hafvet), men på
200-talet trängt upp till de skandinaviska
folken (jfr B. Salin, "Heimskringlas tradition om
asarnes invandring", i festskriften åt Montelius
1903). Utom dessa fanns äfven en mängd andra
gudar och gudinnor (se vidare Mytologi). Gudarnas
helgedomar utgjordes urspr. af heliga lundar,
men tidigt nog började äfven tempel uppföras,
troligen vid tingsplatser. I sammanhang med
tingsförhandlingarna egde nämligen offer af
djur och människor rum, hvilka förrättades af
konungen eller särskilda präster. Så tillvida
kan en statsreligion sägas ha funnits, men
germanernas starka individualism gjorde sig ej
minst gällande på det religiösa området och
hindrade, att prästerna blefvo en härskande
hierarki. Germanernas gudatro var liksom
grekernas och romarnas antropomorfistisk
(se Antropomorfism), men hos de sydligare
germanfolken hindrade kristendomens
tidiga införande, att en utbildad mytologi
uppstod. Blott de skandinaviska folken erhöllo
en sådan under vikingatiden, men den var ej
allmän-germansk (se Edda). Kristendomen vann
först insteg hos goterna på 300-talet och
under arianismens form (se Arianism),
och då dess spridning till andra germanfolk
kraftigt befrämjades genom Wulfilas gotiska
bibelöfversättning (se Wulfila), voro de
flesta germanfolk, som deltogo i den stora
folkvandringen, redan vid dennas början
arianer. Genom frankernas omvändelse till
katolicismen och påfvarnas missionsverksamhet
blef dock romersk-katolicism med tiden
rådande bland germanerna. Att de krigiske
germanerna visade sig så mottagliga
för kristendomens fridslära, torde ha
berott på deras vördnad för den romerska
civilisationen. Kanske bidrog därtill ock,
att kristendom var egnad att slå an på vissa
germanska karaktärsdrag, t. ex. innerligheten,
troheten, individualismen. Anmärkningsvärdt
är att, när genom reformationen en renare och
mera sann uppfattning af kristendomen uppstod,
uppslaget därtill kom från ett germanskt land
och att det i synnerhet var germanska folk, som
visade sig mottagliga därför. Protestantismen
skulle nästan kunna kallas den germanska
kristendomen.

Skrift och litteraturverk. Under bronsåldern
kände germanerna ej skrifkonsten, men de
från denna tid härrörande skandinaviska
hällristningarna (se d. o.) synas ha varit
ett slags bildskrift. Under "den romerska
järnåldern" uppkom emellertid en verklig germansk
bokstafsskrift – runskriften (se Futhark och
Runor). Det skedde antagligen genom grekiskt
och romerskt inflytande hos östgermanerna vid
Svarta hafvet omkr. 200 e. Kr. Då dessa genom
Wulfilas bibelöfversättning erhöllo ett mera
utveckladt alfabet och detta spred sig till de
sydligare germanfolken, undanträngdes emellertid
runskriften hos dessa. Dessförinnan hade den
emellertid trängt upp till de vid Östersjön
kvarblifne östgermanerna och från dem kommit
till de nordligare germanska folken. Då dessa
ännu århundraden igenom blefvo stående utom den
sydeuropeiska kulturutvecklingen, bibehöll sig
hos dem runskriften och vann i Skandinavien
sin största användning. Antagligen bero de
få runinskrifter, som påträffats i sydvästra
Europa, på nordiska inflytelser. (B. Salin,
"Die altgermanische thierornamentik", 1904,
och 0. v. Friesen, "Om runskriftens härkomst",
1904–06; i "Språkv. sällsk:s i Uppsala
förhandl.").

Att guda- och hjältesånger tidigt förekommit
hos germaner är visst, men föga är kändt
om denna urgamla skaldekonst. Den bragdrika
folkvandringstiden gaf emellertid upphof till en
betydande episk diktning, som idkades af skalder
vid konungars och andra stormäns gårdar. Hos de
sydligare germanfolken råkade den dock snart
i förfall, ehuru åtskilligt däraf bevarades
bland de lägre klasserna genom "vandrande
spelmän" och sedermera gaf ämnen åt medeltidens
ridderliga poesi (se Nibelungenlied). Men hos
de skandinaviska folken och äfven angelsaxarna
erhöll denna germanska skaldekonst, delvis under
inverkan af motiv från folkvandringstidens
epos, en längre blomstring (se Beowulf, Edda
och art. om de olika skandinaviska ländernas
litteratur).

Litt.: Uppslaget till forskningen om germanerna
kan sägas ha gifvits af J. Möser, "Osnabrückische
geschichte" (1768). Sedan kommo på 1800-talet
de epokgörande arbetena ang. germanernas
medeltidshistoria af K. F. Eichhorn,
G. Waitz, P. Roth och R. Sohm, och den
germanska filologien grundlades af bröderna
J. L. K. och W. K. Grimm. På senare tider ha
nya och betydelsefulla synpunkter vunnits genom
arkeologien, hvartill skandinaviska arkeologer
ej minst bidragit. För anvisningar med afseende
på den numera ofantligt stora germanistiska
litteraturen se H. Paul, "Grundriss der
germanischcn philologie" (2:a uppl. 1897–1900),
ett äfven i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:23 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free