Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Géza ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1107
Gherardi del Testa-Ghiberti
1108
att pisanerna 1284 förlorade slaget vid
Meloria. Trots detta valdes han 1285 till Pisas
podestä och lyckades spränga förbundet mellan
Genua och de guelfiskt sinnade städerna i Toscana
(Florens, Lucca, Siena o. s. v.). Misstrodd af
guelferna, måste han 1287 dela makten med sin
frände Nino Visconti och tvangs af denne att
nedlägga sina ämbeten. För att återvinna dem
förenade han sig med ghibellinpartiet. Sedan
han emellertid mördat en släkting till
ghibel-linernas ledare ärkebiskopen Ruggiero
degli Ubal-dini, vände sig dessa emot honom,
togo honom till fånga samt läto honom i fängelset
lida hungersdöden tillsammans med sina söner
Gaddo och Ugoccione. Berömd är skildringen af
deras olyckliga slut i Dantes "Divina commedia";
de beskyllningar för förräderi, som skalden,
ghibellin till sina politiska åsikter, framkastar
mot G., sakna stöd i samtida källor. Af familjens
öfriga medlemmar märkas Gaddo G., från 1317 Pisas
styresman, död (af gift?) 1320; vidare Bonifatio
G. (d. 1340), som 1329, när Pisa belägrades
af Ludvig af Bajern och Castruccio Castrocane
valdes till "capitano", efter Castrocanes
död befriade staden från kejsarens ok samt
försonade de kämpande partierna med hvarandra;
samt hans son Ranieri G., som vid faderns död
trots sin ungdom (11 år) valdes till "capitano",
men afled redan 1347. Sedan dess har släkten ej
spelat någon framträdande roll. Litt.: Del Noce,
"II conte Ugolino della Gherardesca" (1894).
(T.H-r.)
Ghera’rdi del Te’sta, T o m m as o, italiensk
författare, f. 1818 i Terricciola, nära Pisa,
d. 1881 i Pistoja, var advokat i Florens,
när 1848 års revolution utbröt. Lågande af
patriotism, tog han personligen del i striden för
Italiens frihet. Därunder blef han tillfångatagen
af österrikarna, men frigafs 1849 och återkom
till Florens. Genom sina berättelser, t. ex. La
povera e la ricca (1858), i hvilka han står
Manzoni närmast, blef G. en af Italiens mest
lästa skriftställare. Han vann dock sin egentliga
ryktbarhet genom sina omkr. 40 lustspel, som
skildra toskanskt hvardagslif med flytande
dialog, men utan djupare originalitet. Ett
af hans lustspel ("En pärla bland äkta män")
har uppförts i Stockholm (1860). Teatro comico
utkom 1856-58 (ny uppl. 1872-83).
Gherardini, Giovanni, italiensk språkforskare,
f. 1778, d. 1861, sysslade, ehuru
praktiserande läkare, mest med ordboksarbeten,
bl. a. Supple-mento ai vocabolari italiani (6 bd,
1852-57; ny uppl. 1878).
Ghera’rdo dalle notti, italienarnas namn på den
holländske målaren G. Honthorst.
Ghes. Se Ges, indianstammar.
Ghe’tto 1. Ge 11 o, namn på det i åtskilliga
italienska och orientaliska städer åt
judarna upplåtna kvarteret. Ordets betydelse
af judekvarter plägar härledas från ett
venezianskt dekret af 19 mars 1516, genom
hvilket judarna tvungos att slå sig ned "in getto
(d. v. s. kanongjuteriet) presso di S. Girolamo",
men äfven andra etymologier förekomma. Eoms
beryktade ghetto upplåts 1556 åt judarna af
påfven Paul IV, men är nu ett minne blott. I Prag
och Amsterdam finnas gamla judekvarter. Ryska
och rumänska flyktingar af judisk börd ha på
sista tiden af egen drift i flera västerländska
städer, t. ex. London och New York,
bosatt sig tätt sammanhopade i särskilda
kvarter, för hvilka namnet "ghetto" äfven plägar
användas. Bland skildrare af ghetto-lifvet märkas
A. Bernstein och I. Zangwill.
Ghibelliner (it. ghibellini), under medeltiden
italienskt partinamn, urspr. användt på den
tyskromerske kejsarens af ätten Hohenstaufen
anhängare i striden mot påfven, hvars anhängare
kallades guelfer (se d. o.). Namnets härledning
är omtvistad. Säkert oriktigt är att föra
den tillbaka till två i Pistoja bosatta
tyska bröder Guelf och Gibel, af hvilka den
förre varit påfvens anhängare, den senare
kejsarens. Osannolik är ock den förklaringen, att
namnen uppkommit ur de härskrin "Hie Waiblingen"
(namnet på en hohenstauferna tillhörig borg
i Remstal) och "Hie Welf", som Konrad III :s
och Welf VI :s trupper användt i slaget vid
Weins-berg 1140. Sannolikast är, att namnet
ghibelliner uppkommit ur ordet Gibello, det
namn, hvarmed araberna på Sicilien betecknade
hohenstauferna. I Tyskland förekommer namnet
ej alls. I Italien holl det sig trots påfliga
förbud till 1500-talet; ghibelliner och
guelfer kommo småningom (liksom de engelska
partinamnen whigs och tories) att beteckna
motsatser, som alls ej hade något att göra
med den ursprungliga betydelsen: i Florens
betecknades så t. ex. adeln som ghibellinsk
och folkpartiet som guelfiskt. öfvervägande
ghibellinska voro de stora republikerna Genua,
Pisa och Venezia samt de mindre lombardiska
städerna, t. ex. Pavia. Särskildt räknade
partiet sina anhängare bland lågadeln, som ofta
härstammade från tyska ministerialer och sökte
kejsarens stöd i sin kamp mot städerna. I de
flesta stadsrepubliker var befolkningen delad
i ett ghibel-linskt och ett guelfiskt parti.
(T. H-r.)
Ghibe’rti, Lorenzo, italiensk bildhuggare, född
1381 i Florens, död där 1455, son af en guldsmed,
grundlade i Florens den nya, på studium af
antikens skulptur baserade stilriktning, som
kallas ungrenässans. I början följde han den
äldre gotiska uppfattningen, men genom skarpare
naturstudium och genom åskådning af antiken kom
han sedan till en grundligare insikt i formens
beskaffenhet och vann förmåga att genom enkelt
draperifall och harmoniska linjer snarare
framhäfva än dölja denna, under det att den
äldre stilens fromhet och naivitet sammansmälte
med renässansens ungdomliga hänförelse öfver
upptäckten af naturens och den antika konstens
skönhet. 1401 utlyste La signoria i Florens
en täflan för fullbordandet af dörrarna till
Baptisterium, till hvilket Andrea Pisano 1330
hade utfört det första dörrparet (i den sydliga
portalen). Sex konstnärer täflade, bland dem
G :s närmaste föregångare i Siena, Jacopo
della Quercia, och hans samtida i Florens,
Filippo Brunelleschi. G. segrade och fick
uppdrag att utföra de norra portarna, på hvilka
han sedan arbetade 1403-24. I de 20 gotiskt
formade bildfälten, där han framställde scener
ur Kristi lif och lidande, anslöt han sig till
den äldre stilens uppfattning, hvilken i dessa
ädla skildringar kan sägas ha nått höjdpunkten
af sin utveckling. Under tiden utförde G. äfven
3 fristoder af brons för nischerna utanpå den
egendomliga kyrkan Or Sanmichele i Florens,
nämligen Johannes döparen, som ännu genom
stränghet i linjer och uttryck påminner om den
äldre stilen, Matteus, som däremot tillhör den
nyare upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
