Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Géza ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1109
Ghlka-Ghi»
1110
fattningen och i draperiet visar starkt
inflytande från antiken, samt slutligen Stefanus,
i hvilken den nya stilens frihet och ädelhet äro
fullt utvecklade. - När G. hade utfört det första
paret portar, var beundran öfver dem så allmän,
att han fick uppdrag att utföra äfven det par,
som ännu återstod. Arbetet utfördes 1425-47, och
dörrarna (se plansch) insattes i hufvudportalen
på Baptisterium. Med detta verk åstadkom G. en
omkastning i plastikens utveckling, som för
densamma blef ganska ödesdiger. I de äldre
portarna hade han hållit sig inom gränserna
för den gifna ramen och äfven för sin konst;
vid utförandet af de senare, där han från
början hade fullkomligt fria händer, greps han
af det pittoreska tycke, som alltmera blef
tidens karaktärsmärke, och han införde inom
reliefen måleriets framställningssätt med en
perspektivisk bakgrund, bestående af landskap och
arkitektur, ett missgrepp, som ledde .skulpturen
alltmera bort från dess naturliga rymd och
förledde den till en täflan med måleriet,
hvilken till slut måste genom stilvidrighet
förstöra den. Men de i portarna anbragta 10
bilderna ur G. T. äro dock utförda med ett
skönhetssinne och en fin formkänsla i detalj,
som verka hänförande. Särskildt må påminnas örn
genomförandet af formen i de nakna figurerna,
om det ideala draperifallet på de klädda, om
de sirliga renässansformerna i arkitekturen och
hela den omslutande ramen, med dess statyetter
och dekorativa verk. Det var om dessa portar,
som Michelangelo längre fram i tiden skall ha
yttrat, att de förtjänade bilda ingången till
paradiset. (En af bildning af dem i gips finnes
å Nationalmuseum i Stockholm.) - Genom dessa och
ännu flera, ehuru i jämförelse med de föregående
mindre betydande verk visade sig G. vara en
konstnär af första rang. som visste att förena
traditionen och tidens lynne med djupgående
studier af natur och antik, hvarjämte han i
sin uppfattning var en högstämd, ideal natur,
som med sin konst gick i spetsen för den ideala,
från :äldre tider arf da riktningen, fortsatt
efter honom af konstnärerna ur familjen Della
Kobbia, af Andrea Sansovino och Michelangelo,
under det att den fick sin skarpa motsats i den
samtidigt iramträdande hänsynslöst realistiska
plastik, som grundlades af Donatello och
vidare utbildades af dennes efterföljare.
C. R. N. (A. L. R.)
Ghika, rumänsk furstesläkt af albanesisk
härkomst, .öfverflyttade till Rumänien med Georg
G., som blef hospodar i Moldau (1658-59) och i
Valakiet (1659-60). Af hans ättlingar beklädde
åtskilliga hospodarposterna i de båda länderna
under 1600-och 1700-talen. Under 1800-talet
gjorde sig flera medlemmar af släkten bemärkta
i Rumäniens historia:
1. Gr i g o re G., d. 1844, utnämndes 1822
af Porten utan Rysslands bifall till hospodar
i Valakiet, bekämpades af de ryssvänlige
bojarerna och emigranterna och störtades vid
de ryska truppernas intåg i landet 1828.
2. AlexandruG., den föregåendes broder, f.
1795, d. 1862 i Italien, utnämndes
1834 af Turkiet med ryskt förord till hospodar
i Valakiet. Ställd mellan Turkiet, Ryssland och
det mot sistnämnda makt och honom själf fientliga
bojarpartiet, lyckades han emellertid ej bringa
stadga i de genom det organiska reglementet af
1831 nyskapade förhållandena och afsattes 1842
af sultanen på Eyss-
lande anmodan. Han lefde sedan i Italien och
Wien till 1853, då han å^rvände till sitt
land. 1856-58 var han kairnakam (ståthållare)
i Valakiet.
3. Grigore G., tillhörande en annan
gren af ätten än de båda föregående, f. 1807,
d. 1857, anslöt sig efter studier i Tyskland
och Frankrike till den antiryska oppositionen.
1849 blef han af Turkiet utsedd till hospodar
af Moldau för sju år och utvecklade som sådan
en energisk verksamhet på de ekonomiska och
kulturella reformernas områden. Vid ryssarnas
intåg 1853 måste han lämna landet, men
återvände 1854 under skydd af den österrikiska
ockupationen. Han tillhörde redan som
hospodar vännerna af Donaufurstendömenas
förening. Efter funktionstidens utgång
1856 begaf han sig till Frankrike,
där han följande år begick själfmord.
4. Dimitrie G., son till G. l, f. 1816,
d. 1897, utbildade sig under utländska
resor och i rysk krigstjänst, blef
polisprefekt i Bukarest och medverkade
till unionen mellan Moldau och Valakiet 1859.
Han var under Alexander Kusa och - efter
att ha bidragit till dennes störtande -
under Karl I flera gånger minister, bl.
a. ministerpresident nov. 1868-febr. 1870.
Vid olika tillfällen var han sedermera
president i kammaren och i senaten.
5. Joan G., brorson till G. l, f.
1817, d. 1897, studerade i Frankrike,
blef i början af 1840-talet lärare i
matematik och politisk ekonomi i Jassy
och var medarbetare i den liberala tidskriften
"Progresul". Han var en af organisatörerna af
1848 års revolution och användes därunder som
sändebud i Konstantinopel, där han trädde i
beröring med Englands och Frankrikes sändebud och
tillvann sig sådant förtroende hos Porten,
att han 1852 blef guvernör och 1856 furste
af Samos. Till Valakiet återvände han 1859,
var en kort tid ministerpresident (1859-60),
deltog i Alexander Kusas störtande 1866 och
blef konseljpresident under det därpå
följande interregnum. Furst Karl kallade
honom s. å. till ministerpresident efter
Catargiu; han störtades i mars 1867, återfick
makten i dec. 1870, men af skedades af fursten
i mars 1871 på grund af sitt förhållande vid
oroligheterna i Bukarest. 1881 -89 var
han sändebud i London. Han verkade
äfven som författare på historiens och
statsvetenskapens områden.
6. Helena G., brorsdotter
till G. 1. Se Kolzov-Massalskij.
H. B-n.
GhiL E en e, fransk skald, f. 1862 i Tour-coing,
Nord, debuterade med diktsamlingen Légendes
d’ämes et de sangs (1885) och väckte ett visst
uppseende med Traité du verbe (1886), i hvilken
han utvecklade sin teori om framtidsversen. Denna
teori kallar han själf för l’instrumentation
verbale. Det existerar ett samband mellan ljuden
och de öfriga sinnenas sensationer. Språket är
vetenskapligt taget endast en art musik. Hittills
har man vid valet af orden i ett poem endast
fäst sig vid deras betydelse, men man bör äfven
taga hänsyn till deras musikaliska verkan. För
att uttrycka ett visst själstillstånd bör man
gruppera orden så, att de genom själfva sin musik
gifva bilden af det musikinstruments toner,
som en skicklig orkesteranförare skulle valt
för att uttrycka samma känslor. Strofformen
förkastas af G., då den lägger hinder i vägen
för att uttrycka tankarna. För teorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
