Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ghilan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1776–88; många uppl., bland dem en i 12 bd,
1838–39, ombesörjd af H. H. Milman, och en i 8
bd, 1854–55, ombesörjd af W. Smith; öfv. till de
flesta europeiska språk, till sv. "Historia om
romerska kejsardömets aftagande och fall",
1820–34), ett verk, som genast rönte en exempellös
framgång. De tre sista delarna utarbetade G. i
Lausanne, där han vistades 1783–93, och där
nedskref han äfven sin Autobiography (afslutad
1789). Som häfdaforskare utmärkes G. af en
vidtfamnande lärdom och minutiös noggrannhet i
uppgifter. Stilen är åskådlig och klar, ofta
gnistrande af kvickhet; stoffets gruppering
är konstnärlig och öfverskådlig. Författarens
allmänna uppfattning är naturligtvis kraftigt
påverkad af den härskande upplysningsfilosofien:
skarpt betonas kristendomens ofördelaktiga
inverkan på den romerska staten i motsats mot
tillståndet under de antoninske kejsarna.
Efter G:s död utgaf hans vän lord Sheffield
"Gibbon’s miscellaneous works with memoirs
of his life and writings composed by
himself, illustrated from his letters with
occasional notes and narrative" (2 bd, 1796;
ny uppl. i 5 bd, 1814). Litt.: Milman, "Life and
correspondence of G." (1839), och J. C. Morison,
"Gibbon" (i "English men of letters", 1878).
A. B. B. (T. H-r.)
Gibbonerna. Se, H y l o b a t i d æ.
Gibbons [gi’bens], O r l a n d o, engelsk
tonsättare, i. 1583 i Cambridge, d. 1625 i
Canterbury, blef
1622 doktor i musik vid Oxfords universitet
och
1623 organist i Westminster abbey.
Han skref fantasier för stråkinstrument,
stycken för virginal (klaver), kyrkohymner,
anthems, motetter, madrigaler m. m., som delvis
utgifvits på nytt i senare tid. G. var en mästare
i polyfoniens konst och räknas för en af Englands
mest begåfvade tonsättare. E. F-t.
Gibbons [gi’bans], James, romersk kardinal,
f. 23 juli 1834 i Baltimore af irländsk
familj, prästvigdes 1861, anställdes som
privatsekreterare hos ärkebiskop Spalding,
utnämndes 1868 till titulärbiskop af
Adramyti (Mysien) och apostolisk vikarie för
North Carolina, deltog i Yatikankonsiliet,
förflyttades 1872 till Eichmond samt blef 1877
under titeln biskop af Jonopolis koadjutor
hos ärkebiskop Bailey af Baltimore, hvilken
han s. å. efterträdde. 1886 utnämndes han
till kardinal med S. Maria in Trastevere såsom
titelkyrka. Tillsammans med ärkebiskop Ireland
företräder han den riktning bland de amerikanske
katolikerna, som med utgångspunkt i de nationella
olikheterna vill i möjligaste mån tillgodose
krafven på kyrklig själfstyrelse samt den
moderna kulturens fordringar. I anledning af
en påflig skrifvelse 1899 har G. på den sista
tiden dragit sig från mera aktivt deltagande
i dessa sträfvanden. G. presiderade på
religionskongressen i Chicago 1893. Af hans
skrifter märkas The faith of our fathers
(1871; många uppl.), Our chrislian heritage
(1889), The Ambassadör of Christ (1897).
T. H-r.
Gibbositët (af lat. gibbus, puckel),
puckelryggig-het. Se Eyggradskrökning.
Gibbs [gi’bs], Josiah W ill ar d, amerikansk
fysiker, f. 1839 i New Haven, Connecticut,
blef 1863 filos. doktor och 1871 professor i
matematisk fysik vid Yale college, d. 28 april
1903. G :s förnämsta arbeten, offentliggjorda
i "Transactions of the Connecticut academy",
behandla termodynamikens användning på fysiska
och kemiska problem. De
trängde endast ytterst långsamt fram till den
vetenskapliga världens kännedom, och en del af
deras underbart vidsträckta resultat fanns därför
oberoende af andra forskare, såsom Helmholtz och
van’t Hoff. Genom jämförelsen mellan dessas och
G :s arbeten framstodo de senare i full dager,
och Ostwald föranstaltade därför en ny uppl. "
Thermodynamische studien" (Leipzig, 1892)
af G :s arbeten Graphical methods (1873),
A method of geometrical representation (1873)
och hufvudarbetet Equilibrium of heterogeneous
substances (1876-78). Dessutom förtjänar nämnas
Notes ön the electromagnetic theory of light. Jfr
F y s i k a l i s k kemi. S. A-s.
Gibea. 1. Stad i Benjamins land, bekant som
konung Sauls hem (l Sam. 11: 4; 15: 34 m. fl.),
motsv. det nuv. ruinstället Tell el-Fül,
några timmars väg n. om Jerusalem. Möjligen
fanns inom Benjamins stam (l Sam. 14: 16
m. fl.) ytterligare en ort G., ibland äfven
kallad Geba, det nuv. Djeba*.
- 2. Stad inom Juda stams område (Jos. 15:
57). - 3. Stad inom Efraims stam (Jos. 24: 33).
E. S-e.
Gibellina [djibellma], stad i italienska
prov. Tra-pani (Sicilien), vid södra
sluttningen af Monti Fenestrelle. 6,262
inv. (1901). Svafvelkällor och öfvergifna
svafvelgrufvor. Oliv-, mandel- och fikonodling.
J. F. N.
Gibelliner [gi-]. Se G h i b el Ii n er.
Gibello [djibe’llå]. Se Et n a.
Gibeon, fordom stad i Palestina, nu en by,
El Djib, på en kulle omkr. 8 km. n. v. från
Jerusalem.
Gibica (Gibich). Se Gjuke.
Gibraltar [chibralta’r]. 1. (Isl. Njörvasund,
lat. Fretum Herculeum) Sund mellan Europa
(Spanien) och Afrika (Marokko), förenar
Medelhafvet med Atlantiska hafvet. Sundet är
vid östra mynningen (mellan Punta de Europa och
Céuta) 20 km. bredt, vid den västra (mellan
kap Trafalgar och kap Spartel) 43 km. och på
det smalaste stället (mellan Punta Canales och
Punta Cires) knappt 13 km. Djupet växlar mellan
100 och 900 m. och är i medeltal 320 m. Längden
är omkr. 65 km. Från Atlantiska hafvet går en
ytström in mot Medelhafvet med en hastighet,
olika vid olika tidvatten och vindriktning,
af 3,7–8 km. i timmen. I motsatt riktning går
en underström af Medelhafvets saltare vatten;
gränsen mellan båda ligger vid omkr. 200
m. djup. Sundet har uppstått genom en sänkning
i yngre tertiärtiden.
– 2. Halfö, 4,9 kvkm., i sydligaste delen af
spanska prov. Cádiz vid sundet af samma namn,
en af jurakalk på underlag af silurisk skiffer
bestående klippa af 438 m. höjd, 4,65 km. lång
och 1,25 km. bred, hvilken på tre sidor sköljes
af hafvet och i n. sammanhänger med fastlandet
genom en låg, 1,5 km. bred sandslätt. Mot n. och
ö. stupar klippan nästan lodrätt, men sänker sig
i afsatser mot v. till Algecirasviken; mot s.
förlänger den sig till en lägre platå, hvars
sydligaste spets kallas Punta de Europa (5° 21’
v. lgd och 36° 6’ 30" n. br.). I östra delen af
halfön finnas de enda apor, som lefva i fritt
tillstånd i Europa (Inuus ecaudatus). Hela
berget, som bildar en brittisk kronkoloni, har af
engelsmännen omskapats till en fästning, som har
rykte för att vara ointaglig. Tre i klippan
inhuggna höghvälfda och breda gallerier,
rikt bestyckade med groft artilleri, resa sig
terrassformigt öfver hvarandra på de betydliga
höjderna af resp. 122, 213 och 308 m. ö. h.,
ett fortifikatoriskt jättearbete. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
