Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giftostämma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1145
Gifva glatta laget-Gigas librorum
1146
om Biwasjön. 40,168 inv. (1903). Siden- och
pappersmanufakturer. Trakten är utsatt för täta
jordskalf, och G. blef nästan förstorat genom
jord-bäfningarna vintern 1891-92, då 2,588
stötar registrerades.
Gifva glatta laget, sjöv. Se Lag.
Giga (fr. gigue, ty. geige). 1. Mus., äldre
benämning på fiolen. Detta stråkinstrument
förekom under medeltiden i två hufvudformer,
den ena (se
fig.) liknande mandolinen, men utan greppband,
den andra med insvängda sidor och med
greppband. Benämningarna giga och fiol
nyttjades sannolikt utan åtskillnad om båda
formerna, liksom de tyska geige och fiedel
(se Fi d d el). Jfr Chr ött a. - Om mun
giga se d. o. - 2. Ett slags dans. Se Gigue.
A. L.*
Giga, SJÖ-D., bärga ett segel
medelst gigtågens halande.
O. E. G. N.*
Giganter [uttalas stundom äfven i svenskan med
hårdt g; grek. Fiyag, pl. Fiy avres] kallas
hos Homeros ett jättelikt, vildt och trotsigt
folkslag i den aflägsna västern, vid Okeanos’
strand, hvilket hatades af gudarna och därför
snart utrotades. Enligt den allmännare, redan
hos Hesiodos förekommande uppfattningen tillhörde
giganterna den äldre gudastammen såsom söner af
Gaia (Jorden), alstrade af de från den stympade
Uranos (Himlen) nedfallande blodsdropparna. I
öfverensstämmelse med detta sitt ursprung äro
giganterna jättelika
Athena i gigantstriden. Forngrekisk
bronsstatyett,
till gestalt och styrka, vilda och obändiga till
lynnet, representanter för otämda och härjande
naturkrafter. Beväpnade med klippstycken och
trädstammar, angripa de Olympen och dess gudar,
men blifva efter en hård strid af Zeus med
Herakles’ tillhjälp besegrade och nedstörtade
till Tartaros. Sådant är hufvudinnehållet
i den s. k. gigantomakien (gigantstriden; se
vidstående fig. och art. G e m, fig. 5), diktad
efter mönstret af titanomakien (titanstriden) och
sammanväfd af flera olika lokalsagor. Giganterna
äro nämligen ett af den grekiska folksagan
med förkärlek behandladt ämne och intaga
där som demoniska, mot den gudomliga och
sedliga världsordningen fientliga, väsen
samma plats som jättar och troll i de nordiska
sagorna. Ofta satte man dem i förbindelse med
den underjordiska elden. Gigantomakien förlades
nämligen till de flerstädes förekommande
s. k. f l e g r e i s k a fälten (se d. o.),
och åtskilliga bland giganterna sades vara
begrafna under den ena eller andra vulkanen. I
grekernas bildande konst var gigantomakien
ett ofta förekommande motiv. Ungefär från
Alexander den stores tid blef det brukligt
att framställa giganterna som vidunder,
nedtill slutande i ormkroppar i st. f. ben
(se fig.). Berömd är i synnerhet den numera i
Berlin uppställda stora frisen kring Zeusaltaret
i Pergamon, hvilken i kraftig hautrelief
framställer hela den olympiska gudavärlden
inbegripen i strid med de på mångfaldigt
sätt gestaltade giganterna (se pl. III
till art. Bildhuggarkonst). Bland modernare
framställare af ämnet må nämnas Giulio Eomano. -
Litt.: Kühnert (i Roschers "Ausführliches
lexikon der griech. und. rom. mythologie"),
Mayer, "Die giganten und titanen in
der antiken sage und kunst" (1887).
A. M. A.
Giga’ntisk (jfr Giganter), jättelik, jättestark,
ofantligt stor, kolossal.
Gigantolit, miner., en förvittringsprodukt af
mineralet cordierit, funnet i form af mycket
stora kristaller vid Tammela i Finland.
P. T. C.
Gigantomakien (af grek. gi’gas, gigant, och
ma’che, strid). Se G i g a n t e r.
Gigantosomi (af grek. gigas, jätte, och sõma,
kropp). Se Missbildning.
Giganto’straca, zool., paleont. Se M e r o s t
o-m a t a.
Gigartina, bot. Se Caragheen.
Gigas [gi-], Emil Leopold, dansk
litteraturhistoriker, f. 25 aug. 1849, tog
1876 magisterkonferens i romanska språk och
studerade särskildt spanska, men idkade dessutom
ifrigt musik och var musikanmälare i ett par
dagliga tidningar. 1881 blef han assistent vid
kungl, biblioteket, där han 1907 befordrades
till bibliotekarie (underbibliotekarie), och
disputerade 1883 för filos. doktorsgraden med
en afh. Gr ev Rebolledo, spansk sendemand i
Köben-havn 1658-59. G. utgaf 1890-93 "Lettres
inedites de divers savants de la fin du 17. et
du commencement du 18. siëcle" (2 bd) efter
originalmanuskripten i k. biblioteket, 1898-1902
en samling af sina strödda afhandlingar,
Literatur og historie, studier og essays
(3 bd) och 1904-06 Katalog över det kongl.,
bibliotheks haandskrifter vidrör ende Norden
(2 bd). E. Ebg.
Gi’gas librörum (af grek. gi’gas, gigant, och
lat. liber, bok; "bokjätten"), äfven kallad D j ä
f-vulsbibeln 1. Fans bibel, en i k. biblioteket i
Stockholm förvarad dyrbar handskrift af ofantliga
dimensioner, utgörande 309 (urspr. 318) i två
kolumner delade blad af 0,9 m. höjd och 0,5
m. bredd. Materialet till denna i sitt slag
unika urkund utgöres af tjockt, väl arbetadt
pergament, till hvilket omkr. 160 hela åsnehudar
erfordrats. Skriften i den ursprungliga delen af
arbetet utgöres af genomgående gotiska minuskler,
vittnande om en erfaren hand. Initialerna äro
prydda med färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
