Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1187-1188 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ginkgoales ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Neapel), en gratiös Galatea, i Palazzo Pitti,
o. a. Dessutom fyllde han oerhörda väggytor med
kompositioner, i hvilka han stundom lyckades
väl med den mera flyktiga dekorationsmålningen,
men ofta också, under sträfvan efter formskönhet
och idealt uttryck, helt plötsligt råkade in i
krass naturalism. Hans taflor och väggmålningar
äro otaliga både inom och utom Italien. I
synnerhet finnas många af hans arbeten i
Spanien, dit han kallades 1692 af Karl II och
behandlades som en furste, med underhåll och
ärebetygelser, under det han med sina färger
öfverhöljde tak och väggar i Escorial. Efter
Karls död återvände G. till Italien, där han
med oförminskad ifver målade till sin död.
C. R. N. (A. L. R.)

Giordano [djårdanå], Umberto, italiensk
operakompositör, f. 1867 i Foggia, utbildad
vid konservatoriet i Neapel, är en långt
gående representant för den italienska
"verismen". Hans operor Mala vita (1892)
och Regina Diaz (1894) efterföljdes af den
talangfullt gjorda Andrea Chénier (1896) och
de än mognare Fedora (1898) och Siberia (1903).
E.F-t.

Giordano Bruno [djårdanå bronå]. Se Bruno.

Giorgio [djå’rdjå], Eusebio di San, italiensk
målare, tillhörande Peruginis skola. Bland
hans verk må nämnas en präktig altarbild med
Konungarnas tillbedjan (1505) i pinakoteket
i Perugia (förr i kyrkan S. Agostino),
två vackra och egenartade fresker, Marie
bebådelse, S:t Franciscus’ stigmatisation
(1507), i kapucinerklostret S. Damiano
vid Assisi, en Madonna (1509), i Perugias
pinakotek, som lånat kompositionen från
Rafaels "Konungens af Neapel Madonna", och en
altartafla (1512) i S. Francesco i Matelica.
A. L. R.

Giorgio Barbarelli [djå’rdjå]. Se Giorgione.

Giorgio Martini [djå’rdjå], Francesco (Cecco)
di, italiensk arkitekt, bildhuggare och målare
i Siena, f. 1439, d. 1502. Anmärkningsvärda
arkitektoniska verk af honom äro den vackra,
1485 påbörjade kyrkan Madonna del Calcinajo
utanför Cortona, rådhusen i Jesi (1487–1503)
och Ancona. Af hans skulpturer äro de stora
bronsänglarna vid sidorna af högaltaret i Sienas
dom (1497) de förnämsta. Bland målningar af
hans hand kunna nämnas en Kristi tillbedjan
och en Marias kröning i akademien i Siena.
A. L. R.

Giorgione [djårdjåne], eg. Giorgio Barbarelli,
italiensk målare, tillhörande venezianska skolan,
f. 1477 eller 1478 i Castelfranco n. v. om
Venezia, d. 1510 i Venezia af pesten. Hans
tidigaste stora verk är en altartafla i
födelseorten Castelfranco framställande Maria
med barnet på en hög tron, omgifven af helgonen
S. Franciscus och S. Liberale, en ung stålklädd
riddare med korsfanan i handen. Denna bild
innehåller redan de egenskaper, som gjorde dess
upphofsman till en af målarkonstens störste,
en ädelt vek harmoni i uttryck och färgstämning,
som ovillkorligt hålla åskådaren fången. Samma
innerligt lyriska ton klingar äfven fram
ur G:s taflor med antikt mytologiska eller
andra sagoämnen. Till dessa anser man sig böra
räkna den s. k. Giorgiones familj, hos principe
Giovanelli i Venezia, ett landskap med åskväder
med en naken kvinna ammande ett barn och en
ung man i landsknektsdräkt. I denna målning
ha figurernas och landskapets stämning på ett
underbart sätt bragts till samklang, så som
aldrig förut inom konsten.

Giorgiones (förmodade) själf-porträtt (i Uffizierna, Florens).

Landskapet spelar en hufvudroll äfven i De tre
filosoferna (i Hofmuseet i Wien), – motivet
uttydt som en scen ur sagan om trollkarlen
Merlin – och i Dresdengalleriets Slumrande Venus,
fullbordad efter G:s död af Tizian. Utom dessa
och några andra, omstridda, mytologiska taflor
har G. lämnat efter sig ett fåtal porträtt,
präglade af djup och ädel själfullhet. De, hvilka
forskningen är böjd att erkänna som verkligen
härrörande från G., äro Malteserriddaren
(i Uffizierna i Florens), ett kvinnoporträtt
(i galleria Borghese i Rom), bröstbilden af en
yngling (i Berlins Kaiser-Friedrich-museum)
och Antonio Brocardos porträtt (i Budapests
nationalgalleri). Äfven om dessa verk fortsattes
dock diskussionen liksom om den berömda Konserten
(i Palazzo Pitti i Florens). G. var verksam
äfven som monumentalmålare och dekorerade tyska
handelskompaniets hus (Fondaco del tedeschi) med
fresker, hvilka en gång voro Venezias stolthet,
men nu äro h. o. h. utplånade genom klimatets
inverkan.

Äktenskapsbryterskan inför Kristus, målning af Giorgione (i Ludwig-Salvator-museet vid Dresden), enligt Schaufuss ett af G:s säkrast äkta verk.

Ehuru död vid unga år och känd endast genom
ett fåtal verk, är mästaren från Castelfranco
dock en af konsthistoriens rikaste gestalter,
fängslande genom det vi veta om honom och hans
skapelser, men än mera genom det vi ana. Se
O. Sirén, "Giorgione" (i "Ord och bild", 1903,
h. 9).
A. L. R.

Giornico [djå’rnikå], ty. Irnis, köping
i schweiziska kantonen Ticino och station
vid Gotthardsbanan, på ömse sidor om floden
Ticino (Leventina-dalen). Omkr. 750 inv. Vid
G. slogo invånare från Uri och Leventina 28
dec. 1478 en öfverlägsen milanesisk styrka.
Wbg.

Giottino [djåttinå], eg. Giotto di Maestro
Stefano, italiensk målare, i Florens,
på 1300-talet, lärjunge af Giotto. Ett antal
fresker och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>