Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ginkgoales ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
altartaflor har af
konstforskningen tillskrifvits honom.
A. L. R.
Giotto [djå’ttå], den äldre italienska
konstens förnämsta personlighet, målare,
bildhuggare och arkitekt, son af en fattig
arbetare Bondone, i byn del Calle nära
Florens, f., enligt Vasari, 1276 (enligt en
tidigare uppgift redan 1267), d. 28 jan. 1336
(1337?). Enligt sagan fann Cimabue den tioårige
gossen som herde, tecknande ett får på en sten,
märkte hans förmåga och tog honom till sig i
sin ateljé. Om G:s ungdom och utveckling känna
vi intet. De äldsta arbetena af hans hand skola
finnas bland de bilder ur den hel. Franciscus’
historia, som äro målade under fönstren i
öfverkyrkan i Assisi och säkerligen härröra
från åren näst före 1298. (Vidstående plansch
visar en af dessa fresker.) 1298–1300 var han i
Rom sysselsatt med vidlyftiga arbeten, nämligen
ett stort altarverk samt den symboliska bilden
af Petrus’ fiskarbåt i mosaik. Den sistnämnda,
kallad Navicella, finnes ännu, ehuru restaurerad,
i försalen till nuv. Peterskyrkan; af altaret
förvaras en del i sakristian. Därefter fick G. af
påfven uppdrag att i Laterankyrkans försal måla
fresker till minne af jubileet 1300, och af dem
finnes kvar ett litet fragment i den nybyggda
kyrkan. 1303 kallades han till Padua, där han
arbetade i flera år i det nybyggda Capella dell’
arena. Målningarna i denna lilla, enskeppiga
kyrka äro G:s mest omfattande och betydande
verk. Hvalfvet är smyckadt med bröstbilder af
Kristus, Maria och profeterna i medaljonger; på
långväggarna och bågen framför koret framställes
i 38 bilder Marias historia, och det breda
ramverket finnes en mängd småbilder ur nya och
gamla testamentet; den undre sockeln innehåller
14 personifikationer af dygder och laster, målade
grått i grått; slutligen ses på ingångsväggen en
stor bild af Yttersta domen. Det hela är således
efter medeltidens sätt en sammanfattning af den
kristna läran såsom sammanhängande dekoration
af ett kyrkligt rum. – Osäkert är, om G. före
eller efter detta besök i Padua målade sina
fresker (upptäckta 1841) i Palazzo del Podestà
i Florens, i hvilka han porträtterade Dante
(se denne, sp. 1365), dennes lärare Brunetto
Latini och många andra florentinare (meningarna
äro delade, om dessa äro af G. eller ej). Enligt
traditionen skall konstnären en tid ha vistats
vid det påfliga hofvet i Avignon (man har antagit
omkr. 1310-16). Därefter, vid ett andra besök i
Assisi, utförde han i underkyrkan i S. Francesco
dels några fresker ur Magdalenas legend, dels
fyra allegorier i korhvalfvet. - Sedermera
mottog G. kallelse af konung Robert i Neapel,
där han vistades 1330–33 och njöt den äran
att utnämnas till "familiaris" (hofmedlem)
med därtill hörande heder och förmåner. Evad
han där målade i S. Chiara och i Castel dell’
Uovo är nu förstördt, och de fresker i S. Maria
dell’ incoronata, som länge ansågos vara af
honom, ha af kritiken blifvit honom frånkända,
helt enkelt emedan kyrkan byggdes först flera år
efter hans död. Under de närmaste åren utförde
G. i Florens några af sina yppersta bilder. Så
målade han i S. Croce 4 kapell, af hvilka 2 äro
förstörda, men 2 nyligen blifvit fria från sin
öfverkalkning. Dessa äro Cappella Bardi, där
han framställde Franciscuslegenden, men bättre
än i Assisi och med uteslutande pittoreska motiv
utan allegorier, samt Cappella Peruzzi,
där han målade Johannes döparens och Johannes
evangelistens historia, utan tvifvel något
af det bästa, som finnes i behåll efter
honom. Utom freskerna målade G. en hel mängd
taflor, bland hvilka må nämnas, utom det ofvan
anförda altaret i S:t Peters sakristia, Marias
kröning i S. Croce, Tronande madonna i Florens’
konstakademi, och ett par stora Crucifix i
S. Marco och Ognissanti. År 1334 blef konstnären
efter en längre frånvaro från Florens af sina
medborgare nämnd till öfverbyggmästare för alla
offentliga byggnader och fick särskildt sig
anförtrodd ledningen af domkyrkans utförande
jämte uppdrag att bygga ett klocktorn vid
sidan af densamma. Åt detta stora värf egnade
han nu alla sina krafter. Först gjorde han
ett härligt utkast till fasad för domkyrkan,
S. Maria del fiore, hvaraf en del upp öfver
portalen verkligen utfördes. Denna begynnelse
till fasad, som åter borttogs 1586 och sedan
två gånger ersattes af målade barockfasader,
ser man ännu delvis framställd å en fresk i
S. Marcos första klostergård. Därefter började
G. det oförlikneliga klocktornet, il Campanile
(se Florens, sp. 615–616, fig. 1) som efter
hans död fullbordades af Taddeo Gaddi. Utan
afsmalning, stigande själfständigt och
fritt uppåt ur marken på italienskt sätt,
reser det sig till en höjd af 84 m., afdeladt
i flera våningar, i hvilka massans lättande
försinnligas därigenom, att fönstren blifva
större uppåt, och bjuder på en dekoration af
inlagd marmor i de finaste skiftningar, som gör
detta torn till ett konstverk, ensamt i sitt
slag i världen. Det är också på detta klocktorn,
som G. efterlämnat minnen såsom bildhuggare, ty
de därstädes anbragta relieferna äro utförda dels
af honom själf, dels efter hans teckningar. Efter
sin tids åskådningssätt har han i dem gifvit en
framställning af den mänskliga kulturutvecklingen
i naiva, ehuru stundom något gåtfulla drag. –
Ej endast som konstnär, utan äfven som person
inpräglade sig G. i sin samtids medvetande. Utom
af Dante prisas han af Petrarca, och i Boccaccios
samt Fr. Sacchettis noveller spelar han ofta en
roll som en bekant typisk figur, liten, till och
med ful, men sprittande af kvickhet och snabb i
repliken. Ja, äfven tidens historieskrifvare,
såsom Villani och andra, omtala honom på det
ärofullaste sätt. Som konstnär var G. främst
en mästare i det monumentala måleriet, hvilken
förstod att behärska hela väggytor och förena
flera bilder till ett enda stort intryck. I
detta hänseende lade han grunden till den
florentinska konstens kommande storhet. Han
var en förträfflig iakttagare af det verkliga
lifvet, ehuru han ej underkastat människoformen
något djupare studium. Hans hufvuden äro
karakteristiska och bestämda, ändock de i det
hela äro typiska och formade efter ett gifvet
schema. Draperiet är enkelt, ordnadt i stora
massor och af öfvervägande idealt snitt, om än
tidskostymen icke saknas. I kompositionen är han
enkel och klar och, hvad sceneriet beträffar,
mera antydande än utförande. Han ställde
alltid föremålen, träd, klippor, arkitektur,
mot en enkelt blå bakgrund, medan han åter i
mosaiken och stafflibilden höll sig kvar vid
guldgrunden. I färgen är han likaledes enkel,
jämn och harmonisk, men pålägger den ungefär, som
om han kolorerade konturer utan modellering. I
allt detta står han nu för oss på en naiv
ståndpunkt, men för sina samtida hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
