- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1193-1194

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giovanni ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Gipsförband, kir., ett inom kirurgien mycket
nyttjadt förband, som infördes i förra hälften
af 1850-talet af holländaren Matthiesen. Det
numera brukligaste sättet att anlägga detsamma är
följande. Man bereder på förhand bindorna. Dessa
kunna vara af glest linne, bomullstyg eller
gas. Den absolut torra, helst nybrända, gipsen
ingnides i tygets maskor till så stor mängd,
som kan gå in i desamma, och bindorna, vanligen
2–5 m. långa och 10–15 cm. breda, hoprullas helt
löst, tills de skola begagnas. Den kroppsdel,
som skall betäckas med bandaget, förses med skydd
af en vanlig binda och vadd på framspringande
kanter. Vid anläggningen blötas de sammanrullade
bindorna i varmt vatten och lindas genast omkring
den del de skola stödja. De böra lagom åtdragas,
ej för löst, men ännu mindre för hårdt. De torka
på kort tid, 15 à 30 minuter, och bandaget är
redan då fullt hårdt och fast. Gipsbandaget
nyttjas dels vid benbrott, dels också vid
sjukdomar i ledgångar, då det gäller att hålla
dem fullt orörliga, ej sällan sedan man på ett
eller annat sätt rättat en felaktig ställning
i dem. Bandagets fördelar äro, att det långt
bättre smyger sig efter den skadade delen än
de äldre spjälförbanden och att det stelnar
fort. Därjämte är det föga kostsamt. Äfven vid
ryggradskrökningar har det med fördel blifvit
användt. Ett befintligt sår förhindrar ej dess
användning; sedan bandaget blifvit fullt fast,
kan man i detsamma utskära ett hål, motsvarande
såret, och sköta detta på vanligt sätt. –
Gipsförbandet har äfven olägenheter, men dessa
kunna afhjälpas dels därigenom, att det lägges
väl, dels därigenom att det ej får ligga för
länge utan att ombytas.
Rsr.*

Gipsmantel. Se Gjutning.

Gipsmodell. Se Gjutning.

Gipsy [***], "egypter", det engelska namnet
på zigenare. Jfr Gitano.

Gipt, turkiska namnet på Egypten.

Gipyr, Gipyr-spetsar (fr. guipure, af guiper,
öfverkläda snodder med silkestråd). 1. Ett slags
spetsar, i hvilka smala pergamentremsor eller
snodder, omkringspunna med tvinnadt silke (eller
guld- och silfvertråd), utgöra en del af det
oregelbundna mönstret (se fig.). – 2. Förr i
allmänhet benämning på de äldsta flätspetsar
och flera andra slags spetsar.

illustration placeholder
Gipyrspets. (Efter original i Nordiska museet,

Stockholm.)


Gique [***], fr. Se Gigue 2.

Gir, sjöv., ett fartygs afvikning ur sin kurs,
vare sig att den sker frivilligt (kursförändring),
t. ex. för att utföra en evolution eller för
att undvika ett hinder i kurslinjen, eller
ofrivilligt, till följd af svårighet att i
sjögång eller strömsättning hålla jämn kurs
eller till följd af dålig styrning. – Då flera
fartyg manövrera tillsammans (i division eller
större förband), måste samtliga fartyg under de
flesta evolutioner utföra lika stora girar,
hvarför det är nödvändigt att noga känna
fartygens manöveregenskaper, så att rodret
lägges riktigt för erhållande af den bestämda
svängningsradien. Somliga evolutioner utföras
medelst samtidiga girar, då alla fartygen
på en gång verkställa lika stor kursändring,
andra medelst successiva girar, då det främsta
fartyget utför en viss kursändring och de öfriga
styra efter, andra åter genom uppmarsch, hvilken
erfordrar olikartade girar och fartändringar. Jfr
Evolution. – Gira, låta fartyget göra en gir.
O. E. G. N. (H. W-l.)

Giraffdjur [***, af arab. serafa, den
bortilande], Giraffidæ, zool., en liten grupp
idisslare, hvilkas historiska utveckling
man kunnat följa från hornlösa, ej ensidigt
utbildade hofdjur till djurformer, hvilka
förvärfvat en mycket egendomlig organisation i
sammanhang därmed, att de hämta sin näring från
träden så högt öfver marken, att de därigenom
blifvit befriade från all konkurrens med
sina släktingar. Hela framdelen af kroppen
(hufvud, ansiktsdel, tunga, hals, framben
o. s. v.) har småningom blifvit särskildt starkt
utbildad. Hornen äro korta, ogrenade och beklädda
med normal (ej förhornad) hud. Å skallen är
oftast en lucka mellan näs-, öfverkäks-,
fram- och tårbenen. Lättklöfvar saknas
(åtminstone hos de nu lefvande giraffdjuren)
fullständigt. Hithörande djur äro i nutiden
inskränkta till den etiopiska regionen (se
Djurgeografi). De ursprungligast organiserade och
på samma gång äldsta bland de kända giraffdjuren
äro de miocena europeiska och asiatiska släktena
Palæotragus och Samotherium, som stå hvarandra
mycket nära och af hvilka större delen af
skelettet är känd.

illustration placeholder
Fig. 1. Okapi.


De skilja sig från den
moderna giraffen därigenom, att hals och lemmar
äro relativt kortare, att de främre lemmarna
äro endast obetydligt längre än de bakre samt
att kranietaket är i mindre grad luftfylldt än
hos giraffen. Nära till de ofvannämnda utdöda
formerna sluter sig den 1900 i Central-Afrikas
skogsregion upptäckta okapi (Ocapia johnstoni;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:19 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0619.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free