Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1195-1196 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giovanni ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

se fig. 1), hvilken dock närmar
sig giraffen därigenom, att kranietaket är mera
pneumatiskt, att de båda hornen äro ryckta längre
bakåt och äro något mindre samt att å näsryggen
finnes en låg benansvällning, som hos giraffen
kan utvecklas till näshornet. Kroppsfärgen
är mycket afvikande från giraffen: bålen är
röd- eller mörkbrun, lemmarna äro försedda
med svarta och hvita ränder ("sebralika"). Å
ett uppstoppadt exemplar i British museum är
kroppslängden 138 cm. Det första exemplaret af
okapin för vetenskapligt ändamål anskaffades
af svenske underlöjtnanten Karl Eriksson (jfr
uppsatser om okapin i "Ymer" 1903–05). –

Fig. 2. Giraffen.

Den mest
ensidigt utbildade inom denna grupp är giraffen
(Giraffa camelopardalis; se fig. 2):
hela ansiktsdelen jämte tungan är starkt
och nästan rörformigt förlängd; pannan
innehåller stora lufthåligheter och är till
följd däraf mycket hög; pannhornen ha ryckt
ännu längre bakåt än hos okapin, så att de
delvis äro fästa på hjässbenen; den å näsryggen
förekommande benansvällningen utbildas hos vissa
giraff-former till ett verkligt horn, hvarjämte
två nackhorn kunna uppträda; hals och framlemmar
äro enormt förlängda och ryggen starkt bakåt
sluttande. Färgen växlar något: gulaktig med
stora, oregelbundna brunaktiga fläckar, de undre
kroppsdelarna äfvensom benen nedom handlof och
fotvrist vanligen ljusare och ofläckade. Längs
öfre halssidan sträcker sig en mörk- eller
ljusbrun man. Svanstofsen är svart. Giraffen
uppnår en höjd af omkr. 6 m. öfver hufvudet
vid en kroppslängd af blott 2,25 m. Efter olika
färgteckning och olika utbildning af hornen ha
uppställts flera varieteter eller arter. Giraffen
förekommer i större eller mindre flockar på
större eller mindre områden i mellersta och
södra Afrika från Sahara i n. till Kalahairi
i s.; i sydligaste Afrika är den liksom en del
andra jaktbara djur numera utrotad. Den vistas
ej blott på öppna stäpper, utan ock, såsom nyare
undersökningar ådagalagt, åtminstone under vissa
årstider i bergsskogarna
upp till en höjd af 2,000 m. Gestalt och
färgteckning lära i mimosaskogarna på grund af
likheten med vissa trädstammar förläna djuret
en viss grad af skyddande likhet. Rörelserna
äro till följd af den underliga kroppsformen
sällsamma: giraffen rör sig dels i långsam
passgång, dels i klumpig galopp, hvilken dock
till följd af de långa sprången går synnerligen
hastigt undan, hvarvid halsen svänger fram och
tillbaka. Också kan äfven en "starksprungen"
häst endast med möda följa giraffen. Då djuret
skall dricka eller upphämta något från marken,
sätter det framfötterna långt isär och intager
en högst egendomlig ställning. Med hänsyn
till sina själsgåfvor står giraffen högre, än
idisslarna pläga göra. Särskildt utmärker den
sig för sitt godmodiga och fridsamma lynne
icke blott mot sina kamrater, utan äfven
mot andra djur. Mot fiender försvarar den
sig med kraftiga slag af fötterna. Sin föda
hämtar giraffen mestadels från olika arter af
mimosaträd, hvilkas kvistar, knoppar och blad
den förtär; dock försmår den icke det gröna
stäppgräset. Liksom kamelen kan den länge undvara
vatten, blott den får saftig föda. I fråga om
djurets fortplantning har man iakttagit, att
tama exemplar parat sig i mars eller början
af april och att honan gått dräktig mellan 14
och 15 månader. Man har vidare iakttagit, att
hannarna strida utan synnerlig häftighet under
brunsttiden och rifva hvarandra på ryggen och
i sidorna med hornen. Blott en enda, ganska
stor unge födes hvarje gång. – Giraffen jagas
ifrigt af Afrikas infödingar äfvensom af de
hvite. Huden användes till läder, och det
förträffliga köttet ätes; äfven andra delar
lända till gagn. Djuret kan mycket lätt tämjas. I
djurgårdar är giraffen numera icke någon sällsynt
företeelse, sedan de första individerna i nyare
tider kommo till Europa på 1820-talet. Tyvärr
dö de flesta till vår världsdel förda djuren
af ett egendomligt benlidande, som man benämnt
"giraffsjuka" och hvars orsak torde vara brist
på rörelse och lämplig föda. – Giraffen var
bekant redan för de gamle egypterna, hvilka
använde bilden af densamma som ett tecken i
sin hieroglyfskrift och mottogo dessa djur
i tribut från södern. Julius Cæsar och några
andra romerska stormän framförde giraffer i
de spel, hvilka de gåfvo för folket. Som en
sidogren af de äldsta kända giraffdjuren måste
de miocena asiatiska släktena Sivatherium och
Bramatherium betraktas, hos hvilka hornen
uppnå en stark och egenartad utbildning.
L-e.

Giraffen [***], zool. Se Giraffdjur.

Giraffen [***], lat. Camelopardalus,
astron., en stjärnbild på norra himmelen,
belägen mellan Stora björnen å ena sidan
samt Cassiopea, Perseus och Kusken å den
andra. Den innehåller uteslutande stjärnor
af jämförelsevis obetydlig ljusstyrka.
A. L-n.*

Giraffidæ, lat. Se Giraffdjur.

Giralda [chir-], klocktorn. Se Sevilla.

Giraldi Cintio [djira’ldi tji’ntiå],
Giambattista, italiensk författare, f. 1504,
d. 1573, författade bl. a. en samling af hundra
noveller, Gli ecatomiti (1565; senast 1853), som
varit en af Shaksperes källor, tragedier (samlade
1582), dikter m. m. Hans Scritti estetici utgafs
1864, komedien Gli eudemoni 1877. Se arbeten af
Bilancini (1890) och Milano (1901).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>