- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1199-1200

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giovanni ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1828), af hvilka den förra är
en berättelse om hans börd och första
ungdom.

illustration placeholder
[Porträtt; ingen bildtext]


Ungefär samtidigt med utgifvandet
af dessa arbeten utnämndes han till
konstinspektör. Vid denna tid började han
också sin publicistiska verksamhet, i det han
då uppsatte tidningarna "Le voleur" (1828)
och "La mode" (1829), som båda väckte stor
uppmärksamhet. Efter julirevolutionen utgaf han
efter hvarandra "Journal des connaissances
utiles" (1831), som på en månad hann en
upplaga af 120,000 exemplar, "Journal des
instituteurs primaires", "Musée des familles"
(1833), "Almanach de France" (1834), som
från början trycktes i en million exemplar,
samt kartverken "Atlas de France" och "Atlas
universel". Dessa publikationer såldes till
ett mycket lågt pris och föregåfvos ha utgått
från en "Société nationale pour l’émancipation
intellectuelle". Vid samma tid kastade G. sig
in i åtskilliga industriella affärsföretag,
1 juli 1836 började han utgifva "La presse", ett
konservativt organ, som gjorde formlig revolution
inom pressen, bl. a. genom sitt låga pris, genom
införandet af reklamen och romanföljetongen
samt genom en hänsynslös polemik. Denna ledde
särskildt till en duell mellan honom och Armand
Carrel, hvilken ihjälsköts af G. 1834 utsågs han
till deputerad, omvaldes 1838 och erhöll 1839
genom ministeriellt inflytande ett nytt mandat,
hvilket dock kasserades, då han icke kunde
bevisa sig vara fransman. 1842 blef han åter
deputerad, och valet, ehuru lifligt bekämpadt,
godkändes denna gång med stor majoritet af
kammaren. Då regeringen, trots hans tjänster,
ej ville tillfredsställa hans ärelystnad och göra
honom till minister, förklarade han den krig och
förutsade julimonarkiens fall, långt innan den
inträffade. Kort före februarirevolutionen 1848
uppmanade han på ett pockande sätt Ludvig Filip
att abdikera och förklara hertiginnan af Orleans
för regentinna, i hvilket fall han räknade på att
blifva minister. Efter revolutionen slöt han sig
till det republikanska partiet och försvarade
i början provisoriska regeringen, hvilken han
strax därpå bekämpade, när den ej lönade hans
tjänster. Sedan anbefallde han till en början
Louis Napoleons kandidatur till presidentskapet,
men gjorde snart åter opposition, då denne ej
ville ingå på han program. G. kastade sig nu
afgjordt i armarna på socialismen. 1850 invaldes
han åter i kammaren och hörde där till "bergets"
ytterlighetsmän, men öfvergaf i aug. s. å. äfven
detta parti. Samtidigt lämnade han redaktionen af
"La presse". Efter statskuppen 2 dec. 1851 blef
G. förvisad från Frankrike, men fick återvända
redan efter ett par månader och ledde hela tiden
"La presse", som han behöll till 1856, då han
sålde den till bankiren Millaud för 800,000
frcs. När han likväl ej heller då lyckades
erhålla den åtrådda portföljen, återtog han 1862
sin publicistiska verksamhet, var ånyo, till
1866, ledaren af "La presse" och uppsatte 1867
"La liberté", som han nyttjade till de vildaste
upphetsningar mot Preussen. Under ministären
Ollivier sålde han 1870 denna tidning för
1 mill. frcs och lämnade ännu en gång publiciteten
med säker utsikt att blifva utsedd till senator;
detta val hann dock icke offentliggöras före
kejsardömets störtande. Under fransk-tyska
kriget nådde hans utbrott mot Preussen
höjden af våldsamhet. Redan före belägringen
af Paris flyttade han till Limoges, där
han uppsatte tidningen "La défense nationale"
och bekämpade Gambettas diktatur. I april
1871 började G. utgifva "L’union francaise",
där han förordade Frankrikes ombildning till
en federativ republik. 1872 blef han egare af
"Journal officiel", 1873 utgaf han, "Petit
journal", som erhöll en ofantlig spridning,
särskildt bland de lägre klasserna (500,000
ex.); 1874 öfvertog han dessutom "La France",
i hvilken han särskildt efter majdagarna 1877,
med sin gamla polemiska styrka och en logisk
skärpa, som äfven i de ytterligaste konsekvenser
hade något bländande, bekämpade Broglie-Fourtous
ministär. I dec. s. å. invaldes han af Paris
med stor majoritet i deputeradekammaren och
blef ordf. i utskottet för en revision af
presslagarna. – G. gifte sig 1831 med den
talangfulla författarinnan Delphine Gay (se
G. 6) och 1856 med en grefvinna af Tieffenbach
(änka efter prins Fredrik af Nassau), från
hvilken han, efter en skandalös rättegång,
skildes 1872. – Bland mängden af G:s arbeten
må, utom de redan anförda, särskildt nämnas De
la presse périodique an XlX:e siècle
(1837),
De l’instruction publique (1838), La politique
universelle
(1852), Questions de mon temps
(1858) och det tills. med A. Dumas d. y. skrifna
skådespelet Le supplice d’une femme (1865; "En
hustrus straff", s. å., "Sköflad lycka", 1878),
hvilket gaf anledning till en häftig polemik
mellan de båda författarna. Litt.: Hatin, E.,
"Histoire de la presse de France" (1859–61),
och O. Sylwan, "Den moderna pressen" (1906).

6. Delphine de G., den föregåendes
hustru, fransk författarinna, f. 1804 i Aachen,
d. 1855, var dotter till författarinnan Sophie
Gay
och gifte sig 1831.

illustration placeholder
[Porträtt; ingen bildtext]


Uppfostrad under
sin moders ledning inom en både i socialt och
litterärt hänseende högst lysande krets, gjorde
hon sig tidigt bemärkt genom behag, skönhet, smak
och skaldegåfva. 1822 prisbelöntes hon af Franska
akad. för skaldestycket Dévouement des médecins
français et des soeurs de Sainte-Camille dans
la peste de Barcelone
. Hon skref dessutom många
andra känslofullt romantiska och frihetsglödande
poem. Dessa föreligga samlade i Essais poétiques
(2 bd, 1824–26). Hennes bästa lyriska poem är
kanske det af Lamartine inspirerade Napoline
(1834). Hon författade dessutom romaner, af
hvilka Le lorgnon (1831–32; "Lorgnetten", 1839),
Contes d’une vieille fille (1832), La croix de
Berny
(1846), La canne de mr Balzac (1836;
"Balzacs käpp", 1860), Marguerite (1853;
"Margaretha eller den dubbla kärleken", 1857) och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:46:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbi/0622.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free