Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giustiniani ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krypande för maktinnehafvaren, blott sträfvade
efter indräktiga platser, vända sig dikterna
Rassegnazione e proponimento di cambiar vita,
Legge penale per gli impiegati och framför
allt den ljungande straffsången Gingillino med
den högstämda allokutionen till Florens. Den
politiska väderflöjeln får sin dom i Il brindisi
di Girella, och den hållningslösa hopen tecknas
i Storia contemporanea och Alli spettri del 4
settembre 1847. Lotterispelet med åtföljande
vidskepelser gisslas i Il sortilegio och Apologia
del lotto. Det politiska sektväsendet utdömes
i Il "Delenda Carthago", och i Il papato
di prete Pero, skämtar G. med Giobertis och
andra "neoguelfers" dröm om Italiens räddning
genom en nationellt-liberal påfve. I den
humoristisk-allegoriska dikten Lo stivale låter
skalden den italienska "stöfveln" berätta sina
öden, slutande med den profetiska förhoppningen,
att en dag bli af ett stycke och en färg. –
G. är en i sitt slag enastående exponent för
den politiska satiren i Italien. Den lär sig
hos honom tala folkets språk och blir därmed
folkets egendom. De till typer vordna figurerna
i hans satirer framställas ofta i dramatiskt
lifliga scener. Och med hvilket mästerskap
G. kunde behandla äfven dialogformen, visar
bl. a. fragmentet I discorsi che corrono. Hans
satir paras ofta med den ädlaste lyrik, såsom
i "L’incoronazione" och La terra dei morti,
och i "Gingillino" och La vestizione täflar
rikedomen i uppfinning med den åskådliggörande
detaljbehandlingen och känsligheten för
versmåttens afpassande efter de skiftande
stämningarna. – G:s dikter utkommo första gången
samlade under titeln Versi edite ed inedite di
G. G., Florens 1852. Den enda under G:s medverkan
utgifna upplagan af dikterna (dock upptagande
blott 32 st.) utkom under titeln Versi 1840 och
följdes af Nuovi versi di G. G. 1847. Senare
upplagor ha ombesörjts af Correnti 1853, af
Cempini med lefnadsteckning 1856, af Carducci med
inledning 1859 samt af Turchetti med noter 1868
(praktuppl., illustr. af A. Matarelli). Härtill
komma kommentarupplagor af G. Fioretto,
P. Fanfani, C. Romussi m. fl. Till den rika
Giustilitteraturen höra dessutom, bortsedt
från de många utländska bidragen, biografiska
och kritiska arbeten af F. Martini, E. Masi,
V. Bacci, E. Camerini, Panzacchi, del Lungo
m. fl. På 1870-talet utkom i Florens en
tidning, "Il Giusti", som bl. a. afsåg att
belysa G:s dikter. Af vikt för den närmare
kännedomen om G. äro de af G. Babbini-Giusti
1877 utgifna Lettere familiari inedite di G. G.
Hj. Sdg.
Giustiniani [djos-], italiensk adlig ätt, från
hvilken många namnkunniga män, bl. a. flera doger
i Genua och Venezia, utgått. – 1. Pompejo G.,
vanligen kallad Järnarmen, krigare, f. 1569
på Corsica, blef vid unga år öfverste i
spansk tjänst, krigsråd och generaladjutant i
Nederländerna. Vid Ostendes belägring förlorade
han ena armen, hvarefter han lät göra sig en
lösarm af järn (däraf binamnet). Sedan han en
tid varit ståthållare i Friesland, gick han i
veneziansk tjänst, i hvilken han förvärfvade
sig nya lagrar vid försvaret af Kreta mot
turkarna. Vid en rekognoscering i Friuli föll han
för österrikarnas kulor (1616). Venezias senat
reste till hans ära en ryttarstaty. – G. skref
en historia om flandriska kriget, Bellum belgicum
(1609). – 2. Vincenzo G., marchese, konstälskare,
lefde i slutet af 16:e och början af
17:e årh. i Rom, där han i sitt på ruinerna af
Neros bad byggda palats uppsatte sin värdefulla
samling taflor, af hvilka, under titel Galleria
Giustiniana, 322 afbildningar i kopparstick
utgåfvos 1631. 1807 flyttades samlingen till
Paris, hvarest större delen af densamma såldes
till Bonnemaison. Samlingen, som 1815 räknade
blott 170 nummer, inköptes då af konungen af
Preussen och utgör nu en del af museet i Berlin.
Giusto [djo’stå], it., mus., riktig, passande
(t. ex. allegro giusto, afgjordt raskt, tempo
giusto, lämpligt tidmått).
Givet [ʃ̇ivä’], stad i franska dep. Ardennes,
förr en af Frankrikes starkaste fästningar,
men efter 1899 utrangerad såsom sådan, ligger på
båda sidor om Meuse, nära belgiska gränsen. 4,833
inv. (1901; som kommun 6,947). Den består af tre
delar: Charlemont och Grand-G. på flodens vänstra
strand samt Petit-G. på den högra. Charlemont,
anlagdt af Karl V 1555 och fullbordadt af
Vauban, ligger på en brant, nästan otillgänglig
klippa, 215 m. öfver flodytan. G. tillhörde
Spanska Nederländerna till 1678. I G. föddes
kompositören Méhul.
(J. F. N. L. W:son M.)
Givors [***], stad i franska dep. Rhône,
på Rhônes högra strand och vid mynningen af
Givors-kanalen (21,5 km.), hvilken följer floden
Gier från La Grand-Croix till Rhône. 10,980
inv. (1901; som kommun 12,132). Tillverkning
af glas-, metall- och lervaror samt handel med
stenkol.
(J. F. N.)
Givre [***], fr., meteor. Se Frostdimma.
Gize [***]. Se Gise.
Gizurr (mindre riktigt Gissur) ett ofta
förekommande namn i en af Islands namnkunnigaste
storbondesläkter, Mosfellingarna, sedermera
Haukadalingarna. – 1. Stamfadern, G. Teitsson
hvite på Mosfell (i närheten af Reykjavik),
var, jämte Hjalte Skeggjason, hufvudman för den
rörelse, som ledde till kristendomens antagande
på alltinget (1000). – 2. G. Isleifsson, den
föregåendes sonson, efterträdde sin fader,
Isleif, Islands förste infödde biskop
(1056), i biskopsämbetet och styrde i 36 år
(1082–1118) Island, som hade han varit en konung
(Adam af Bremen). Han var, berättar Are frode,
så älskad af folket, att för hans skull blef det,
efter Sämund frodes och Markus lagsagomans råd,
i lag stadgadt, att hvar och en skulle räkna och
värdera sina egodelar, jord såväl som lösöre,
samt svärja, att de blifvit rätt värderade, och
därpå gifva tionde däraf. Detta inträffade 1096
och betraktas med rätta af Are såsom ett talande
bevis för, huru lydig befolkningen var mot
G. Alltinget bestämde äfven, att Skálholts gård
och kyrka – G:s eget arfvegods – skulle göras
till biskopssäte, och lade stora gåfvor i lösören
därtill. Då norra Islands inbyggare önskade
erhålla en egen biskop, afstod G. inkomsterna
från norra fjärdingen till upprättande af
Hola biskopsdöme (1106), hvarigenom Islands
stiftsindelning blef sådan, som den fortfor att
vara under den katolska tiden. På G:s initiativ
företogs äfven – förmodligen med anledning af
tiondens införande – den första folkräkningen
i Norden, enligt hvilken Island hade 4,440
bönder, d. v. s. skattskyldiga gårdsegare. G:s
broder Teit ärfde efter sin fosterfader, Hall
Thorarinsson, gården Haukadal (vid Geysir),
som därefter blef ättens hufvudsäte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
