- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1229-1230

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giustiniani ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

benediktinabbot, f. 1675, d. 1737, måste på grund af
misshälligheter med ragusanska republiken lämna
abbotvärdigheten på ön Meleda (Mljet) och begaf
sig till Apulien, men blef sedan återkallad. Hans
stora poetiska talang förskaffade honom
presidentskapet i Academie degli Oziosi i
Ragusa. Han författade 12 kroatiska skrifter,
12 latinska och 7 italienska, hvaribland märkas
de poetiska: Uzdasi Mandaljene pokornice (Den
botfärdiga Magdalenas suckar, tr. 1728 och 1851),
Saltjir (Psaltare) slovinski (1728, 1851),
den skämtsamma kärleksdikten Marunko i Pavica
samt blandade dikter, Razne pjesme (tr. 1885);
bland hans verk på prosa: Rerum illyricarum seu
Illyrici historia, Vitæ et carmina nonnullorum
illustrium civium Rhacusanorum
och Ricerche
anticritiche
, hvari han bl. a. söker bevisa,
att aposteln Paulus varit på ön Meleda (i
Adriatiska hafvet), icke på Malta. Många
af hans poetiska arbeten äro ännu outgifna.
A-d J.

Gjorslev, dansk herrgård i Stevns härad i
östra Själland, 4 km. n. om Storehedinge. Den
tillhörde 1340 biskopen i Roskilde, som 1461 lät
uppföra den nuv. ansenliga hufvudbyggnaden,
af kalksten i korsform med ett torn med
spetsigt tak öfver korskvadraten. Källar-
och bottenvåningar äro hvälfda, och på nedre
botten finns en vacker sal med 3,5 m. höga
hvalf, burna af en midtpelare. 1536 indrogs
G. till kronan, men kom snart i privat
ego; det köptes 1793 af J. B. Scavenius,
hvars sonson J. F. Scavenius nu eger det.
E. Ebg.

Gjuke, nord. myt., en berömd konung, som omtalas
i Eddans hjältesånger och andra fornskrifter,
som berätta om niflungar och gjukungar.
G:s hustru var den trollkunniga Grimhild.
Enligt Volsungasagan hade G. ett stort
rike s. om Rhenfloden. – I historien motsvaras
G. af Gibica, konung öfver burgunderna omkring
Worms i början af 400-talet. – I fornnordiska
poesien omtalas äfven en sjökonung med namnet G.
Th. W.*

Gjukungar, nord. myt., barn af konung Gjuke
och Grimhild, voro enligt Eddans hjältesånger
och Volsungasagan sönerna Gunnar, Hogne och
Guthorm samt döttrarna Gudrun, som äktade Sigurd
Fafnesbane, och Gullrond. Sigurds svågrar
Gunnar och Hogne ingingo edligt broderskap med
honom; men förbundet bröts, och de öfvertalade
sin yngste broder Guthorm att mörda Sigurd,
hvilket denne ock gjorde, men blef själf
dräpt af den döende Sigurd. Gunnar och Hogne
togo Fafnersskatten efter Sigurds död. Gudrun
blef sedan omgift med hunnernas konung Atle,
Budles son, Brynhilds broder. Atle traktade
efter sina svågrars stora rikedomar och inbjöd
dem till gästabud genom den listige Vinge eller
Knefröd. Gudrun försökte varna sina bröder, men
förgäfves; oaktadt onda förebud afreste de, sedan
de förut sänkt Fafnersskatten i Rhenfloden. Då
Gunnar och Hogne anländt till Atles gård, blefvo
de genast anfallna och oaktadt sin tapperhet
öfvermannade samt fångna. Atle uppmanade nu
Gunnar att bekänna, hvar skatten låg begrafven,
men Gunnar svarade, att han först skulle se
sin broder Hognes hjärta utskuret ur bröstet,
innan han uppdagade gömstället. När detta skett,
och Gunnar således visste sig vara ensam om
sin hemlighet, förklarade han sig aldrig skola
yppa den. I sin förbittring lät Atle kasta
Gunnar i en ormgrop. Hognes son hämnades sedan
på Atle. Gudrun äktade efter Atles död konung
Jonakr. –
Uti den forntyska Nibelungenlied, som är diktad
i Österrike omkr. 1200, heta bröderna Gunther
(Gunnar), Gernot och den unge Giselher,
och Gudrun heter Kriemhilt. Hogne heter
Hagen och är en vasall. Historiskt motsvaras
Gjuke och hans söner af burgundernas konungar
Gibica (Gjuke), Godomar (Guttorm),
Gislahari och Gundahari (Gunnar), som sedan 413
hade sitt rike omkring Worms; 437 föll deras
konung Gundicarius (Gundahari, Gunnar) med
sin släkt och sitt folk i strid mot hunnerna,
i hvilken strid dock Attila icke deltog.
Th. W.*

Gjuse, zool. Se Fiskgjusar.

Gjutasfalt. Se Asfalt, sp. 146.

Gjutbetong. Se Betong, sp. 163.

Gjutform. Se Gjutning.

Gjutjärn (eng. cast iron, fr. fonte, ty. roheisen
och gusseisen), metall., i allmänhet ett
järn med en sådan halt af kol eller annat i
samma riktning verkande ämne, att detsamma ej är
smidbart vid någon temperatur. Speciellt förstår
man därmed ett i masugn framställdt tackjärn,
som blifvit gjutet i en bestämd form, vare sig
detsamma erhållits direkt från masugnen eller en
omsmältning först egt rum. Se Gjutning och Järn.

Gjutklump. Se Gjutning.

Gjutning, tekn., i vidsträckt bemärkelse hvarje
tekniskt förfarande, hvarigenom ämnen i smält
eller flytande tillstånd bibringas former, som
de vid stelnandet bibehålla. Genom gjutning
formas vissa slag af järn och stål, brons,
mässing, tenn, zink, bly, stearin, vax, gips,
cement, betong m. fl. Alla de arbetsprocedurer,
som härvid förekomma, likna hvarandra i
princip och innebära ämnets öfverföring i
för gjutning lämplig form (genom smältning,
utröring med vatten o. d.), framställandet af
den form, i hvilken ämnet skall gjutas, samt det
färdiga gjutgodsets befriande från formen och
eventuell efterarbetning å detsamma till färdig
produkt. Däremot skilja sig behandlingssätten
i detalj ganska väsentligt för olika ämnen
(jfr Betong, Cement m. fl.), i det många med de
enklaste medel kunna gjutas i önskad form, andra
återigen fordra en omständligare behandling. Af
särskild betydelse äro de förfaranden, som
användas vid gjutning af metaller såväl för
praktiska som för konstnärliga ändamål.

I. Järngjutning är en jämförelsevis ung gren
af gjuteritekniken, i det den med säkerhet är
känd i Europa först under 1400-talet. Under
1800-talet utvecklades den emellertid
till ett af de viktigaste sätten att forma
järnet för dess mångskiftande användning
inom maskintekniken, byggnadskonsten och det
dagliga lifvet. För framställning af gjutgods
användes mest grått tackjärn (se Järn), som
är jämförelsevis lättsmält och tunnflytande
samt besitter egenskapen att utvidga sig i
stelningsögonblicket, hvarför det väl fyller
formarna och ger skarpa afgjutningar. Det
är dessutom lätt att mekaniskt bearbeta
genom filning, svarfning o.s.v. Det starkaste
gjutjärnet framställes medelst träkol
och af fosforrena malmer. I synnerhet äro
s. k. svenskt kanontackjärn, sådant det af ålder
framställts vid styckebruken, samt amerikanskt
träkolsgjutjärn kända för stor hållfasthet och
seghet. Allmänt använda sorter äro engelskt
och tyskt gjutjärn, framställdt i koksugnar,
samt svenskt träkolsgjutjärn. Järnet gjutes
mera sällan direkt ur masugnen, utan undergår
vanligen en omsmältning,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:52 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0637.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free