- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1245-1246

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gjösegaarden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

följa alla dessas krökningar och utfylla alla
deras ojämnheter. När dalen blir trång och smal,
tränger sig glaciärisen tillsammans, och när den
förra vidgar sig, växer äfven den senare ut på
bredden. Om en glaciär på något ställe skrider
fram öfver en brantare sluttning, rämnar den i
en mängd stycken, men dessa hopläkas åter under
tryckets inflytande till en fullkomligt tät is,
så snart jämnare mark vidtager. Där en af en
glaciär utfylld dalgång mynnar ut i en annan
dylik, förena sig de båda ismassorna till en
enda, större. - Glaciärerna äro genomdragna
af stundom ända till flera meter breda rämnor,
hvilka stupa brant ned mot isens inre och mången
gång sträcka sig tvärs öfver hela isbädden. Ytan
är därjämte skroflig och försedd med större och
mindre upphöjningar och fördjupningar, hvilket
ofta gör en vandring på glaciärerna både mödosam
och farlig. En mängd bäckar, bildade till följd
af isens afsmältning på ytan., sorla här och där
i rännor, som de själfva urholkat. Emellertid
kunna dessa bäckar sällan fortsätta sitt lopp
långt utan afbrott, ty merendels träffa de snart
på en rämna eller urholkning i glaciären. De
störta då brusande ned i dennas inre för att
där sannolikt föröka den ström, som rinner
under glaciären och som kommer fram ur en
vanligen hvalfformad öppning (glaciärporten)
vid dennas nedre ände såsom en grumlig,
slamuppfylld ström, den s. k. glaciärälfven.

illustration placeholder
Fig. 1. Glaciär med

midt- och sidomoräner

(plan).


illustration placeholder
Fig. 2. Glaciär med midt- och

sidomoräner (tvärprofil).


illustration placeholder
Fig. 3. Glaciärbord.


– På ytan af en glaciär förekommer nästan alltid
en stor mängd klippblock, stenar och grus, som
vittrat, lossnat och fallit ned på isen från de
angränsande, för frost utsatta bergväggarna och
klippspetsarna. Dessa samlingar af stenar och
grus bilda långsgående vallar, s. k. moräner,
sidomoräner, utefter glaciärens båda sidor. Att
dessa moräner bilda sammanhängande stenvallar
och ej endast äro ställvis hopade beror däraf,
att ismassan ständigt är i rörelse nedåt
dalen. När två glaciärer stöta tillsammans,
förenas deras närliggande sidomoräner och
bilda en s. k. midtmorän, som vid isens
fortsatta rörelse bibehåller sig som en upphöjd,
åsformig vall längs glaciärens midt. Ytmoränerna
skydda i viss mån den underliggande isen mot
afsmältning. Den öfriga, blottade delen af isen
är stundom till den grad afsmält, att moränerna
resa sig 12 till 15 m. eller mera öfver den
egentliga glaciärytan. Moränernas inre kärna
eller stomme utgöres i detta fall naturligtvis
af is, och endast öfre delen består af grus och
stenar. Äfven enstaka stora stenblock skydda
den del af isen, som de omedelbart betäcka,
mot solstrålarnas inverkan, hvarför isen under
sådana stenblock bibehåller sig, medan den
däremot rundt omkring smälter undan, så att
stenen slutligen kommer att hvila på en fot
eller pelare af is. Sådana stora block
på isfötter benämnas glaciärbord (fig. 3). -
Sido- och midtmoränerna äfvensom de i ismassans
inre flerstädes befintliga samlingar af
stenar och grus, som kallas inre moräner,
transporteras småningom framåt, ned till
den plats, där glaciären slutar, hvarest de
aflastas och hopa sig nedanför, delvis äfven
på glaciärens ända, till en vanligen bågformig
vall, en s. k. ändmorän. Under själfva
ismassan bildas en af bergartsfragment och stenar
bestående, hårdt packad grusbädd, som kallas
bottenmorän. Bottenmoränen hvilar omedelbart
på berggrunden och utgöres af det material, som
glaciären eller isströmmen lössliter från sitt
underlag eller som genom sprickor i isen dit
nedfaller från ytan. Genom den ofvanliggande
ismassans ofantliga tryck i förening med dennas
glidning blir detta material delvis krossadt och
söndermalet till pulver. Samtidigt åstadkommas en
stark afnötning och slipning på den underliggande
bergytan, hvari ofta långa fåror, räfflor och
repor, s. k. glaciärräfflor l. glaciärrepor,
inristas af de större eller mindre stenar och
gruskorn, som finnas i bottenmoränen eller
äro fastfrusna i glaciärisens botten. De i
bottenmoränen befintliga blocken och stenarna
blifva genom knådningen och nötningen, dels mot
hvarandra och mellanliggande finare material,
dels mot klippgrunden, kantafrundade, slipade och
försedda med rispor och repor; de kallas därför
glaciärstenar, jökelstenar l. glaciärrepade
stenar
. Sådana utgöra, där de träffas,
ett af de säkraste bevisen för glaciärers forna
tillvaro. Stenarna i ytmoränerna äro öfvervägande
skarpkantiga. – Gemensamt för alla moräner är,
att materialet i dem utgör en regellös blandning
af gröfre och finare bergartsfragment, från
stora stenblock till stoftfint bergartsmjöl;
det har nämligen icke varit utsatt för vattnets
sorterande och renande inverkan.

Sverige, Finland, Danmark, Norge och norra
Tyskland täckas till en ganska betydlig del af
forna moräner. Det så allmänt, särskildt inom
skogstrakter, öfver berggrunden utbredda grus,
som kallas jökelgrus, morängrus (förr äfven
krossgrus eller kross-stensgrus) och som i
sin undre del ofta är synnerligen hårdt och
packadt (s. k. pinnmo), utgör nämligen det
moränmaterial, som den nordeuropeiska landisen
och enskilda glaciärer vid sin afsmältning
under istidens senare del kvarlämnade på sin
då slutligt öfvergifna grund. Moränmarkens
ursprungliga ytformer äro likväl öfver stora
sträckor dels undandolda af yngre aflagringar,
dels förändrade genom vattnets åverkan under
en senare nedsänkningsperiod. Sällan kunna
därför några väl afgränsade sido-, midt-
och ändmoräner afskiljas. Genom Dalsland och
Västergötland öfver Vättern till Östergötland
sträcker sig dock i väst-östlig riktning en rad
kullar och åsar, hvilka tydligen ha egenskap af
ändmoräner och angifva den gräns, till hvilken
den skandinaviska landisen nådde under ett
visst skede af sin utveckling. Samma ändmorän
spåras också längs södra kusten af Norge och
södra delen af Finland. – Tydlig egenskap af
bottenmorän eger den inom Skåne, Roslagen och
några andra delar af Sverige förekommande, ofta
kalkrika och till märgling använda moränleran,
jökelleran, med sina ej sällan ganska väl repade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:46:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbi/0645.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free