Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gjösegaarden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inlandsisar samt äfven en mängd själfständiga
glaciärer af olika storlek. Grönland betäckes
af ett nästan sammanhängande mäktigt istäcke,
inlandsis (se d. o.). – I Asien finnas glaciärer
i Kaukasus, Himalaya, Karakorum, Kven-lun,
Tianschan o. s. v., af hvilka i synnerhet
de i Karakorum äro kolossala (Godwin Austen
uppges ha jordens största glaciär). I Afrika
finnas sådana på Kilimandjaro och troligen på
något annat ställe. I Nord-Amerika förekomma
stora glaciärer i Alaska. Vid Kap Hoorn och på
Eldslandet gå glaciärerna ända ned till hafsytan,
hvilket är händelsen äfven med glaciärerna på
Spetsbergen och Grönland.
Glaciärforskningen tog sin egentliga början
i Schweiz 1830 genom F. J. Hugi, hvarefter
Agassiz, Forbes, Tyndall m. fl. med framgång
egnade sig åt densamma, särskildt beträffande
glaciärisens rörelse. Sedan 1874 utföras
noggranna arbeten i denna riktning vid
Rhônegletschern på uppdrag af den schweiziska
alpklubben. Vid geologiska kongressen i Zürich
1894 bildades en internationell glaciärkommission
med uppgift att befrämja och enhetligt leda
forskningarna rörande i synnerhet variationerna
hos glaciärernas rörelse öfver hela jorden samt
utgifva redogörelse därför. I Sverige utförde
G. Wahlenberg redan före 1807 undersökningar
af Sulitelmas och några andra glaciärer, hvilka
han på ett för sin tid framstående sätt beskref
i "Berättelse om lappska fjällens höjd och
temperatur vid 67 graders polhöjd" (1808). Från
1883 ha F. Svenonius under några år och från
1890-talet A. Hamberg genom sina undersökningar i
hög grad bidragit till kännedomen om de svenska
glaciärerna. Norges glaciärer studerades 1851
af engelsmannen J. D. Forbes och sedermera
af norrmännen S. A. Sexe och C. de Seue.
Litt.: F. Svenonius, "Studier vid svenska jöklar"
(i "Geol. fören:s förh.", bd VII, 1884) och
"Några ord om Sveriges jöklar" (i "Ymer", s. å.),
A. Heim, "Handbuch der gletscherkunde" (1885),
A. G. Nathorst, "Jordens historia" (1888-94),
Ch. Rabot, "Les variations de longueur des
glaciers dans les regions arctiques et boréales"
(1900), och A. Hamberg, "Sarjekfjällen" (i
"Ymer", 1901).
E. E.
Glaciärport, geol. Se Glaciärer.
Glaciärrepor, geol. Se Glaciärer.
Glaciärräfflor, geol. Se Glaciärer.
Glaciärsten, geol. Se Glaciärer.
Glaciärälf, geol. Se Glaciärer.
Glad ("den glänsande"), nord. myt. 1. En af
asagudarnas hästar. – 2. Skinfaxe, Dags häst.
Th. W.*
Glad, Rasmus (latiniseradt Erasmus
lætus), dansk-latinsk författare, f. omkr. 1520
i östra delen af Jylland, d. 1582, studerade
1548–50 i Rostock, var från 1554 professor
vid Köpenhamns universitet i åtskilliga
ämnen, slutligen (från 1560, sedan han tagit
teol. doktorsgrad i Wittenberg) i teologi,
och adlades 1569. 1572–74 vistades han med
konungens tillåtelse utomlands (i Basel
och Frankfurt am Main), för att ombesörja
tryckningen af sina stora latinska dikter,
men då han blef för länge borta, afskedades
han 1574 från sin professur (han fick dock
behålla vissa prebendeinkomster). Utom några
danska skaldestycken utgaf G. ett stort antal
latinska dikter, hvaribland Bucolica (1560),
med tillegnan af Melanchthon till
Fredrik II, De re nautica (1573), som
är tillegnad venezianska republiken och
innehåller viktiga underrättelser om Nordens
handelsförhållanden vid den tiden, Colloquia
moralia (s. å.), tillegnad Kristian II:s
dotterson, hertig Karl af Lothringen, och
framställande samtal mellan växter och djur,
till sist mellan Tiber och Gudenaa, som prisar
Jyllands härligheter, Res danicæ (s. å.),
en versifierad historia om och beskrifning af
Danmark, med lifliga karaktärsskildringar och
mästerligt fördomsfria uttalanden bl. a. om
svenskarna. Med stor lätthet tillegnade G. sig
de klassiska förebildernas form och stil,
men i själfva verket var G. mera betydande
som historiker än som skald. Efter Saxos tid
var han den förste, som gjorde utlandet bekant
med Danmarks historia och danska förhållanden.
C. R.*
Gladbach. 1. (München-G.) Stad och
stadskrets i preussiska reg.-omr. Düsseldorf
(Rhenprovinsen). 60,709 inv. (1905). G. har en
evangelisk och 12 katolska kyrkor, bland dem
en härlig romersk münster från 1200-talet,
ett gymnasium och en öfverrealskola, en
fackskola för textilindustri, en idiotanstalt
för barn och ett dårhus. G. är hufvudorten
för den renska bomullsindustrien. Där finnas
väfverier, spinnerier och färgerier, tryckerier,
appreturanstalter m. m. äfvensom gjuterier,
maskinverkstäder och en mängd andra industriella
anläggningar. – 2. (Bergisch-G.) Stad
i preussiska reg.-omr. Köln (Rhenprovinscn),
vid Rhen. 13,404 inv. (1905). Sex pappersbruk,
maskin-, tobaks- och andra fabriker.
(J. F. N.)
Gladbeck, by i preussiska reg.-omr. Münster
(Westfalen). 20,762 inv. (1905). Sågverk,
stenkolsgrufvor, tegelbränneri.
Gladhammar, socken i Kalmar län, Södra Tjusts
härad. 13,526 har. 2,222 inv. (1907). G. bildar
med Västerrum ett konsist. pastorat i Linköpings
stift, Södra Tjusts kontrakt.
Gladiator, lat. (af gladius, svärd), i
det fornromerska samhället fäktare, som
uppträdde vid offentliga föreställningar,
gladiatorsspel. Ursprungligen uppträdde
dylika fäktare, enligt etruskiskt bruk,
vid likbegängelser eller vid högtider
till minne af hädangångna. Småningom
blefvo dock gladiatorsspelen ett allmänt,
synnerligen omtyckt folknöje och ansågos af
många, äfven mera tänkande män, egnade att
underhålla mod och dödsförakt hos det krigiska
romarfolket. Gladiatorsspelen hade en särskild
betydelse därutinnan, att ämbetsmän och enskilda
genom att anordna dylika kunde ställa sig in hos
mängden. I början försiggingo de i allmänhet på
torgen, men sedermera i särskildt för ändamålet
uppförda byggnader, s. k. amfiteatrar
(se Amfiteater), af hvilka den första stående
(af sten) byggdes i Rom 29 f. Kr. Gladiatorerna
utgjordes från början af krigsfångar eller
förbrytare, sedan äfven af slafvar och frivilliga
(förolyckade äfventyrare m. m.). Med tiden
uppstodo särskilda gladiatorsskolor. Sådana
voro upprättade i Rom och flera städer uti
Italien (i Pompeji har påträffats en större
fäktarkasern). Skolorna voro dels offentliga
(kejserliga), dels enskilda. Föreståndaren,
lanista, var oftast en pröfvad gladiator. Han
plägade vanligen uthyra sina lärjungar till den,
som ämnade föranstalta ett skådespel. Såsom
redan är angifvet, höllos spelen dels af
ämbetsmän, dels af enskilda. Särskildt hade
under republikens senare tid edilerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
