Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gladiatorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
G. bildade i april 1880 sin andra ministär, som
innehöll alla nyanser af det liberala partiet
från högaristokratiska whigs, såsom hertigen
af Argyll och lord Hartington, till radikala
demokrater af Brights och Chamberlains typ. Den
nya ministären, så många lysande förmågor den
än inneslöt, var emellertid vida mindre enhetlig
än den första och samarbetet så tillvida mycket
svårare, och G. själf synes ock i ringare grad än
förut ha lyckats i afgörande ögonblick göra sin
vilja gällande. G:s agitation mot toryregeringen
hade i första rummet gällt utrikespolitiken,
och den nya ministärens politik på detta
område blef utprägladt fredsvänlig, att ej
säga passiv. Afganistan utrymdes, i Syd-Afrika
uppgafs annekteringspolitiken, och efter några
olyckliga skärmytslingar återfick Transvaal så
godt som fullständigt sitt oberoende; i Egypten
tvangs regeringen trots alla försök att hålla
sig utanför krisen att bombardera Alexandria
(1882) – en åtgärd, som gaf anledning till
Brights afgång – och dref sedan allt längre
in på ockupationens bana; det lättsinne och
den långsamhet i förening, som regeringen
ådagalade i sin Sudanpolitik och som ledde till
Kartums fall (1885) och Gordons (se d. o.) död,
bidrogo kanske mera än något annat att försvaga
dess ställning. På inrikespolitikens område
var 1884 års parlamentsreform den viktigaste
händelsen. Den innebar en ytterligare utvidgning
af rösträtten framför allt genom utsträckande
till landsbygden af de 1867 för städerna
nyskapade rösträttskvalifikationerna. Med
denna utsträckning af rösträtten var
förknippad en radikal omreglering af
valkretsindelningen. Reformens genomförande
gaf anledning till en sammanstötning mellan
parlamentets båda hus, som dock lyckligen löstes
genom den takt och hofsamhet, som ådagalades
af ledarna å ömse sidor. Men hufvudföremålet
för regeringens verksamhet och intresse blef
dock Irland, såsom Beaconsfield förespått utan
att kunna göra sig hörd. G. lät den gamla
tvångslagen (Peace preservation act) löpa
ut och framlade ett förslag om ersättning
åt arrendatorer, som vräkts på grund af
underlåtenhet att betala sina arrenden,
ett förslag, som dock föll i öfverhuset. Då
oroligheterna och agitationen under Parnells
(se d. o.) ledning blefvo allt häftigare, tvangs
regeringen att 1881 gentemot den ursinnigaste
obstruktion från irländarnas sida genomdrifva
en skarp tvångslagstiftning. Härtill slöt sig
dock en jordlag, innebärande – utöfver 1870 års
akt – stora inskränkningar i eganderätten;
arrendena skulle, där parterna ej kunde
åsämjas, bestämmas af en landdomstol, och
dessa regleringar ega bestånd i femton år. Af
alla G:s lagar är denna irländska jordlag
säkerligen både den mest invecklade och den
viktigaste. Regeringen tillämpade nu den nya
lagstiftningen med stor stränghet; Parnell och
flera hans vänner häktades. Men då trots detta
oron på Irland endast tilltog, beslöt regeringen
att uppgifva Forsters tvångsregemente och att
lösgifva Parnell, som förklarat sig villig
att medverka till orons stillande, i händelse
en lag om oguldna arrenden genomfördes (den
s. k. "Kilmainham treaty"). Forster, som ej
ville låna sig därtill, afgick. Hans efterträdare
lord F. Cavendish blef jämte undersekreteraren
Burke mördad i Fenix park 6 maj 1882. G. måste nu
återgå till tvångslagstiftningen, tempererad med
en lag ang. efterskänkande af oguldna arrenden
mot viss ersättning af allmänna
medel. Den nye lordlöjtnanten earl Spencer
lyckades småningom med fast hand återställa
ordningen.
I juni 1885 föll emellertid G:s andra
ministär på en budgetsfråga: dess anseende hade
undergräfts af dess utrikespolitiska missöden,
särskildt i den egyptiska frågan, liksom af
den irländska politikens ringa framgång, och
samtidigt hade framför allt genom lord Randolph
Churchills och hans vänners framträdande
oppositionsledningen tillvuxit i energi
och skicklighet. Den konservativa ministär,
som bildades med Salisbury som ledare, var
emellertid i en hopplös minoriet, och trots
sina förbindelser med irländarna och Churchills
stora förmåga att påverka massorna lyckades den
ej vinna majoritet vid valen på hösten 1885.
De sista årens tilldragelser hade alltmera fört
G. öfver till det program för den irländska
frågans lösning, som plägar betecknas med
termen home rule, d. v. s. inrättandet af
särskild representation och särskild regering
på Irland, naturligtvis med vissa garantier
för rikets enhet. Redan under G:s andra
ministär hade fråga väckts om utsträckt
själfstyrelse för Irland, och efter ministärens
fall sonderade G. några af de liberale ledarna
angående en plan att ge Irland en ställning
liknande Canadas. I sitt valmanifest uttalade
han sig emellertid af taktiska skäl ytterst
försiktigt. Ett ögonblick tänkte han sig
möjligheten, att den konservativa regeringen,
hvars irländske lordlöjnant, lord Carnarvon,
hade vissa sympatier för homerule, skulle med
oppositionens hjälp lösa den irländska frågan
på grundval af tvångspolitikens uppgifvande och
utsträckt själfstyrelse. Då emellertid lord
Salisburys regering förklarat sig vilja återgå
till tvångslagstiftningen, tvang G. regeringen
att afgå i febr. 1886 och bildade sin tredje
ministär på programmet homerule för Irland.
G:s öfvergång till denna politik sprängde det
liberala partiet. Tendenser i den riktningen
hade framträdt redan på senhösten 1885, och
vid den nya ministärens bildande framstod
saken fullt klar. Hartington, Bright, Goschen,
James och Selborne förklarade sig emot det
nya programmet och vägrade att ingå i den nya
ministären. Chamberlain ingick, men lämnade
densamma efter några veckor. I april 1886
framlade G. sitt första homeruleförslag. Irland
skulle upphöra att representeras i parlamentet i
Westminster; i Dublin skulle för handläggning af
irländska frågor upprättas en särskild regering
och ett särskildt parlament fördeladt på två
kamrar. I detta parlaments beskattnings- och
lagstiftningsrätt gjordes vissa inskränkningar
till riksenhetens bevarande. Till denna
homerulebill lades senare ett förslag om
jordexpropriation i stor skala. På grund af
inemot ett 100-tal liberalers affall förkastades
homeruleförslaget 8 juni 1886. Den därpå
följande parlamentsupplösningen resulterade i
en betydande unionistisk (homerulefientlig)
majoritet, och G:s ministär afgick, innan
parlamentet samlades i juli 1886.
Det försök, som 1887 gjordes att åter sammansluta
de båda fraktionerna af det liberala partiet,
ledde visserligen icke till något resultat. Men
G. arbetade med de bästa förhoppningar för
att reorganisera den homerulevänliga delen af
sitt parti, åtskilliga fyllnadsval utföllo till
förmån för den nya politiken, och G. lyckades
äfven komma till ett samförstånd med Parnell. En
skandalös äktenskapsprocess,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
