- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1279-1280

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glas ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och ett mera ansträngande arbete. För att
skona arbetarnas lungor förekommer blåsning med
komprimerad luft i pipan. Sedan genom upprepade
indoppningar i degeln en tillräckligt stor
glaskvantitet blifvit upphämtad på pipan,
utdrifves den under ihållande blåsning
och upprepade svängningar till en aflång,
päronformig blåsa, hvars botten man först
öppnar genom att starkt blåsa i densamma,
medan den hålles in i trummelugnen. Sedan
kanterna blifvit afjämnade med saxen,
erhåller glaset genom centrifugalkraftens
inverkan under starka svängningar en cylindrisk
form. Från den sålunda bildade cylindern,
den s. k. valsen, afspränger man därefter den
vid pipan fästa halsen och uppskär den längs
efter med diamant eller glödgadt järn. Valsarna
införas därefter i liggande ställning i den
s. k. sträckugnen, där glaset uppmjukas så
mycket, att cylindern upprullar sig själf,
hvarefter skifvan med ett passande verktyg
utjämnas på den s. k. sträckstenen. – Det äldre
sättet att tillverka fönsterglas bestod däruti,
att man genom att hålla pipan rätt upp och ned
förskaffade sig en tillplattad blåsa, hvilken
därefter öfverflyttades på ett nafveljärn, som
hölls i mycket hastigt roterande rörelse. Man
fick därigenom en stor rund skifva, som dock i
midten, omkring fästjärnet, var tjockare. Sedan
denna inre lins, det s. k. oxögat, blifvit
utskuren och glasskifvan itudelad, erhöllos
tvenne halfmånformiga skifvor, s. k. månglas,
ur hvilka rutorna utskuros. Detta glas blef
emellertid mycket ojämnare och fulare än det
nu för tiden tillverkade valsglaset. Emellertid
har metoden i smått fortfarande användning för
framställning af tunna, homogena glasskifvor,
t. ex. för mikroskopering. Nyare metoder för
glasformning äro gjutning, pressning och
valsning i valsar, hvilka förfaringssätt
utbildats för massfabrikation af såväl hålglas
som plattor, trådglas (med järnduksinlägg)
m. m. Till kvalitetstillverkningar äro dessa
metoder dock ännu ej lämpliga. – Den sista
operationen vid all glasblåsning är att införa
det ännu varma glaset i den s. k. kylugnen,
där det får långsamt afsvalna, hvarigenom
dess skörhet i betydlig grad minskas. Ett
härtill alldeles motsatt förfarande begagnas
emellertid vid s. k. härdning af glas,
hvarvid den färdigblåsta glaspjäsen först
åter upphettas mycket likformigt till nära
uppmjukningstemperatur och därefter hastigt
nedsänkes i ett bad af smält fett och olja. Efter
upptagningen ur detta bad får glaset långsamt
svalna. Genom detta af fransmannen Alfred
de la Bastie 1875 uppfunna förfaringssätt
erhåller glaset en högst betydligt större
motståndsförmåga mot slag, stötar och hastiga
temperaturväxlingar. Men det oaktadt har det
härdade glaset ej fått den användning, som man
kunnat vänta, emedan man funnit, att sålunda
behandladt glas ofta, utan någon yttre anledning,
springer sönder i små bitar. Dessa det härdade
glasets egenskaper bero på en genom den hastiga
afkylningen åstadkommen omsättning af glasets
molekyler och äro redan af gammalt kända genom
de s. k. glastårarna, som erhållas på det
sätt, att man låter smältande glas drypa ned
i kallt vatten. Dessa glastårar motstå ganska
starka slag på den kupiga delen, men sönderfalla
till ett fint pulver, om den yttersta spetsen
afbrytes. Liknande är förhållandet
med den s. k. bolognesiska flaskan, hvilken
ögonblickligen sönderspringer, om man i den
nedsläpper en ytterst liten stenskärfva. –
Spegelglasfabrikationen, d. v. s.
tillverkningen af glas till stora speglar, butikfönster
o. s. v., skiljer sig från ofvan beskrifna
metoder däruti, att detta glas ej blåses,
utan gjutes i den form det skall erhålla,
hvarför det också är betydligt tjockare än
annat till dylika ändamål användt glas. Man
använder till detta glas de lättsmältaste och
på samma gång renaste material. Mellan pottorna,
som i detta fall vanligen ej äro flera än fyra,
inställas i ugnen s. k. vannor, d. v. s. låga,
rektangulära kärl af eldfast lera, i hvilka
glasmassan, efter fullbordad luttring, med
slefvar uppöses ur deglarna. I dessa vannor
får den smälta massan stå ytterligare omkr. 16
timmar, tills den blifvit fullkomligt ren och
biåsfri. Glasmassan utgjutes därefter på en förut
uppvärmd, fullkomligt slät och jämn metallskifva,
det s. k. gjutbordet, på hvilket glasskifvans
storlek och tjocklek begränsas genom rundt om
lagda metallskenor. För att jämnt fördela den
utgjutna glasmassan rullas omedelbart efter
gjutningen en tung tackjärnsvals däröfver,
hvarefter glasskifvan inskjutes i kylugnen, där
den får långsamt afsvalna. Härefter återstår
det mycket fordrande slipningsarbetet, som
verkställes på stenbord, på hvilka glasskifvan
fastsättes med gipsgröt. Bearbetningen
sker med en löpare af sten, formad som en
stympad pyramid, på hvars undre sida är fäst
en glasskifva. Till slippulver begagnas under
den första s. k. råslipningen sand, men under
de följande, klarslipningarna, allt finare och
finare smärgelpulver. Slutligen poleras glaset
medelst en på undre sidan med filt beklädd
löpare, hvarvid polerpulvret utgöres af i vatten
uppslammad fin järnoxid (kolkotar) eller tennoxid
(tennaska). Genom foliering på ena sidan med
tennamalgam framställas speglar af spegelglas
(se Foliering). För hörnfönster o. d. framställas
böjda spegelglasskifvor genom färdigpolerade
plana skifvors upprepade upphettning och undan
för undan starkare böjning i järnformar. –
Till de ofvan anförda fabrikationerna nyttjas
hufvudsakligen blyfritt glas. Det blyhaltiga
glaset åter utmärkes genom fullkomlig färgfrihet
och stark ljusbrytningsförmåga samt genom den
höga glans det vid polering antager; det är
jämförelsevis mjukt och lätt att slipa. Till
följd af dessa egenskaper nyttjas det till
lyxföremål under namn af kristallglas, till
optiska glas under namn af flintglas och
till konstgjorda ädelstenar (strass)
och emalj. Det blyhaltiga glaset är i smält
tillstånd mycket segt, till följd hvaraf små
ojämnheter i glasets täthet lätt uppkomma,
hvilka i högsta grad försvåra tillverkningen
af de optiska glasen, till hvilka endast sådana
bitar kunna användas, som efter slipning å båda
sidor visa sig vara fullkomligt felfria. En af
de hufvudsakliga svårigheterna är att smälta en
glasfluss af fullkomligt likartad fysikalisk
konsistens alltigenom utan sliror, strimmor
eller blåsor. Flintglaset är starkt ljusbrytande
(dess Ijusbrytningskoefficient är 1,61–1,78, i
tallium-vismutglas ända till 1,96), men sprider
äfven färgerna mycket, hvarför de bilder man
ser därigenom alltid ha färgade kanter. För att
häfva detta fel kombinerar man vanligen en konvex
flintglaslins med en konkav lins

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:46:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbi/0662.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free