Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glutenceller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1349
Glödkropp-Glödlampa
1350
diösa romanser, af hvilka flera blefvo allmänt
omtyckta, fyrstäminiga sånger för mansröster,
musiken till E. Böghs vådevill "Alle mulige
roller" och (1860) till Bournonvilles balett
"Fjernt fra Danmark", pianostycken m. m.
C. R.* Glödkropp. Se Glo d ljus. Glödlampa,
elektrot., lampa, där ljuset åstadkommes
genom glödning (se d. o.). Glödlampor af olika
slag grunda sig på den elektriska strömmens
värmeverkan vid genomgång af en ledare. Vid
de första försöken - i midten af 1800-talet
- användes en tråd af svårsmält metall,
företrädesvis platina, hvilken af strömmen
upphettades till glödning. På grund af den stora
kostnaden kunde emellertid en praktiskt användbar
belysning ej härmed åstadkommas. Det var först
genom användande af den billiga koltråden, som en
praktiskt brukbar glödlampa möjliggjordes. De
banbrytande försöken i denna riktning
gjordes af Edison på 1870-talet. Sedermera
var koltrådslampan den utan all jämförelse
mest använda elektriska ljuskällan ända till
1905, efter hvilken tid metalltrådslampor,
resultatet af energiska forskningar, alltmer
trädt i förgrunden. Som ett öfvergångssta-dium
kan den s. k. Nernstlampan betecknas.
Koltrådslampan består af mycket
tunn koltråd, insatt i en lufttom
glasklocka. Tråden, som först gjordes af
förkolade växtfibrer, tillverkas numera af
nitrocellulosa, som i lösning utpressas genom
fina munstycken. Cellulosatråden glödgas i
j grafitdegel och prepareras se-1 dermera för
erhållande af likformig tjocklek genom elektrisk
glödgning i kolvätegas; härvid utfälles kol
på tråden och mera på de tunnare ställena,
hvilka af strömmen blifvit mest upphettade.
Den färdiga koltråden infästes i små
hållare af platina, hvilka insmältas vid
basen af glaskulan. Denna sättes
sedermera i förbindelse med en luftpump och
befrias i största möjliga grad från
Fig. i. Koitrådsiampa luft- Ju fullständigare
vacuum med Edisongänga. man kan erhålla,
desto bättre blir lampan. Kvarvarande gaser gifva
nämligen upphof till strömningar, hvilka bortföra
värme från tråden till glaset, hvarigenom
temperaturen och därmed ljusutbytet sjunka.
En glödlampa, som kännes het, är sålunda dålig.
En god
Fig. 2. Bajonettfattning till glödlampa.
lampa igenkännes äfven därpå, att
tråden vid skak-ning icke dämpas i sina
vibrationer. Slutligen infattas glaskulan
i en sockel af porslin eller gips, försedd
med kontakter för den elektriska strömmens
införande. Den vanligaste fattningen är den
s. k. Edison-
gängan (se fig. 1). Den ena polen utgöres
här af ett ringformadt bleck, den andra af
en bottenplatta. Lampor, som i sin användning
utsättas för skak-ning (såsom i järnvägsvagnar
o. d.), förses ofta med s. k. bajonettfattning
(fig. 2). - Tillverkningen af glödlampor har
numera antagit storartade proportioner och
uppskattas till omkr. 100 mill. per år. De
färdiga lamporna underkastas en sorgfällig
pröf-ning och gallring. Man fordrar af en lampa,
att den vid en viss spänning skall utveckla
en viss ljusstyrka och därvid icke konsumera
mera än en viss energikvantitet. De vanligaste
spänningarna äro 110 och 220 volt. Lampor för
mindre volttal förekomma ock. Den vanligaste
lampan är den för 16 normalljus (hefnerljus,
förkortadt hlj.). Andra vanliga storlekar äro
5, 10, 25 och 32 hlj. Ljusstyrkan aftager med
tiden, i det att koltråden småningom förtunnas
därigenom, att kolpartiklar af skilj as från
ytan; dessa slå ned på glaset, som sålunda
mörknar. Den tunnare tråden tar mindre ström och
lyser sämre; slutligen brister den. En lampas
lifslängd är mycket olika; den beror i väsentlig
mån på, i hvilken grad koltråden anstränges. I
regel lönar det sig ej att använda en lampa,
till dess den går sönder, utan brukar man såsom
"nyttig bränntid" räkna antalet lys-timmar,
till dess ljusstyrkan nedgått till 80 proc. af
den normala. Lamporna förefinnas i tre olika
typer med resp. 300, 600 och 800 timmars nyttig
bränntid. Vid 110-volts lampor (16 hlj.) varierar
då effektförbrukningen från 2,? till 3, s watt
per hlj., vid 220-volts lampor från 3 till 4 watt
per hlj., högre vid längre bränntid. Förhållandet
mellan lampans inköpspris och priset på strömmen
blir i hvarje särskildt fall bestämmande för
hvilken lamptyp, som är fördelaktigast. 220-volts
lampan har vållat rätt stora svårigheter. Den
långa koltråden blir bräcklig och svår att fästa;
oftast måste den stagas genom små metallhållare
till glaskulans väggar. Effektförbrukningen är
sämre än för 110-volts lampan.
Nernstlampan består af en glödkropp af svårsmälta
metalloxider, hvilken bringas till glödning i
luft (sålunda ej kräfvande evakuering). Vanligen
användes zirkon i blandning med oxider af
yttrium o. a. Dessa ämnen utgöra s. k. ledare
af andra klassen och karakteriseras däraf,
att ledningsmotståndet vid vanlig temperatur är
synnerligen högt, men vid upphettning väsentligt
lägre. Glödkroppen genomsläpper till en början
knappast någon ström och måste därför förvärmas,
innan lampan tänder sig. Detta sker nom en
liten värmespiral af tinatråd, upplindad
på porslin, hvilken anbringas i närheten af
glödkroppen. Spiralen urkopplas automatiskt,
då glödkroppen blifvit uppvärmd och strömförande
(se fig. 3). Då glödkroppens motstånd och därmed
ljusstyrka är starkt varierande med temperaturen,
måste lampan skyddas mot variationer i
spänningen, hvilket utförts så, att lampan
försetts med ett litet förkopp-lingsmotstånd af
fin järntråd, inneslutet i en glas-
r gepla-
Fig. 3. Värmespiral till Nernst-lampa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
