Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1359-1360 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glödljus ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

över gnavernes inhyrdes slægtskab" (1888),
O. Thomas, "On the genera of rodents" (1896), och
T. Tullberg, "Über das system der nagetiere" (1899).

^L–e.

Gnagarinsekter, Corrodentia, zool., en af de
ordningar, i hvilka man indelat insekternas
klass. Det för hithörande insekter kännetecknande
skulle vara ofullständig förvandling, bitande
mundelar och gles, ej nätformig ådring på de fyra
hinnaktiga vingarna, då sådana finnas. Många
af de till denna ordning räknade insekterna
äro emellertid fullständigt vinglösa, och den
betydande olikheten i anordningen af vingådrorna
hos de särskilda familjernas vingade former
har förorsakat, att enighet ej råder om det
berättigade att sammanföra dessa familjer i en
och samma grupp. I lefnadssättet råder såtillvida
öfverensstämmelse, som både de fullbildade
djuren och deras larver lefva på land. De synas
lefva uteslutande af fasta näringsämnen. En del
är parasiter på däggdjur eller fåglar. Dock suga
de ej blod, utan nära sig af öfverhudsbildningar,
såsom hår och fjädrar, som de söndergnaga. Andra
lefva hufvudsakligen af trä eller hvarjehanda
växtaffall, några äfven af små svampar. Hit höra
de beryktade termiterna (se d. o.), sedan
gammalt kända både såsom svåra skadedjur och för
sin mycket komplicerade samhällsbildning. Andra
familjer, som räknats hit, äro de små oansenliga
s. k. stöfsländorna, Psocidæ, samt de
parasitiska pälsätarna, Mallophaga (se d. o.).

^{G. A–z.}

Gnaphalium L., Noppa, bot., växtsläkte af
fam. Compositæ, afd. Tubulifloræ, med alla
blommorna rörformiga, de inre 5–10 2-könade,
de yttre talrika honblommor; skalfrukterna
äro försedda med hårpensel och fästet bart. I
Sverige finnas 4 arter, hvilka alla äro mindre
örter, vanligen ulligt ludna, med hela, smala
blad och små, oftast tättsittande blomkorgar,
samlade i hufvud eller ax. Allmänna genom hela
landet äro G. silvaticum L., skogsnoppa, högväxt
och med korgarna i ax, växande på torra ställen,
och G. uliginosum L., sumpnoppa, lågväxt och med
de mycket små korgarna i bladvecken, växande på
fuktiga ställen. Med släktet Gnaphalium förenas
stundom släktena Antennaria (se Kattfot),
Helichrysum och Leontopodium (se dessa ord).

^{G. L–m.}

Gnarp, socken i Gäfleborgs län, Bergsjö och Forsa
tingslag. 33,329 har. 3,761 inv. (1907). G. utgör
ett konsist. pastorat i Uppsala stift,
Hälsinglands norra öfre kontrakt.

Gnauth, Gustav Adolf, tysk arkitekt, f. 1840
i Stuttgart, d. 1884 i München, var 1870–72
professor vid polytekniska skolan i Stuttgart
och blef 1877 direktör för konstslöjdskolan
i Nürnberg. Han tillämpade på ett originellt
sätt den italienska renässansens former,
men leddes af sin måleriska fantasi gärna
öfver till barocken. Hans första byggnad var
Villa Siegle vid Stuttgart. Efter den
följde den württembergska Vereinsbank, Villa
Conradi och åtskilliga intressanta privathus
i samma stad. Därjämte inlade G. stora
förtjänster om konsthandtverket genom sina
mönstergilla teckningar för konstsnickeri- och
guldsmedsarbeten m. m. samt genom månadsskriften
"Das kunsthandwerk" (1874–75, i förening med
B. Bucher).

Gneditj, mindre god form för Gnjeditj (se d. o.).

Gneisenau [gna’j-], August Wilhelm Anton
Neithardt von, grefve, preussisk fältmarskalk,
f. 27 okt. 1760 i Schildau (prov. Sachsen)
såsom son till en sachsisk artillerilöjtnant
v. Neithardt af österrikisk härkomst,
ingick 1779 i österrikisk militärtjänst,
1782 i ansbach-baireuthsk och medföljde

de trupper, som på grund af fördraget med
England s. å. öfversändes till Amerika. Efter
freden (1783) lämnade han krigstjänsten,
men inträdde 1786 i preussisk tjänst. Under
fredsåren sysselsatte han sig med trägna
miltära och politiska studier samt med
landthushållning. Under kriget med Frankrike
1806–07 utmärkte han sig som major i slagen
vid Saalfeld och Jena och sedan genom
ledningen af försvaret af Kolberg. Såsom
biträde åt Scharnhorst och andra framstående
män medverkade han kraftigt vid arbetet med den
preussiska arméns nyskapande. 1809 gafs honom af
hänsyn till Napoleon afsked ur militärtjänsten,
hvarefter G. genomreste (1812) Ryssland, Sverige
och England, men återinträdde 1813 i krigstjänst
och blef generalstabschef hos fältmarskalken
Blücher. I denna befattning skapade han sin
ryktbarhet. Sällan ha två så olika naturer
som Blücher och G. bildat ett så fulländadt
helt. G. var tankens och planernas man, som
hämtade sina planer ur sina djupa insikter och
sitt klara förstånd; Blücher var handlingens
man, som bragte G:s planer till verklighet
och som med fullt förtroende stödde sig på
sin stabschef. Frukten däraf blef schlesiska
arméns segerrika fälttåg 1813–14 (efter slaget
vid Leipzig utnämndes G. till generallöjtnant
och grefve), återtåget mot Wawre och intagandet
af en ny operationslinje efter nederlaget vid
Ligny 1815 samt ingripandet i slaget vid Waterloo
och den lysande segern därstädes (s. å.). Efter
kriget blef G. med generals grad chef för VIII:e
armékåren, men tog 1816 afsked. Han återinträdde
1818 i tjänst som guvernör i Berlin och blef 1825
fältmarskalk. 1831 fick han befälet öfver den
armé, som sammandrogs i Posen för att biträda
ryssarna vid undertryckandet af upproret i Polen,
men dog af kolera i Posen 24 aug. s. å. –
G., som egde en mångsidig bildning och starka
litterära intressen, stod i intim förbindelse
och brefväxling med flera af de svenske
nyromantikerna, särskildt Atterbom, som under
sin utrikesresa 1819 var G:s gäst och som denne
ville få anställd vid något tyskt universitet.
G:s bronsstaty restes 1855 på Opernplatz i Berlin,
och minnesvårdar ha egnats honom i Kolberg
och Schildau (1904). Se
H. Pertz, "Das leben des feldmarschalls Neithardt v. G."
(forts. af Delbrück, 5 bd, 1860–80), och
Delbrücks biografi (2 bd, 3:e uppl. 1908).

^{C. O. N.}

Gneist [gna’jst], Heinrich Rudolf Hermann
Friedrich von, tysk jurist och statsman,
f. 13 aug. 1816 i Berlin, d. där 22 juli 1895,
blef 1839 docent och 1844 e. o. professor vid
universitetet i Berlin, men var samtidigt verksam
på den praktiska banan och befordrades slutligen
till bisit-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>