Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Godomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1397
Godthaab-Godtycke
1398
ersättningar vid 1,150 dödsfall. Nyss angifna
dag egde föreningen i fonder och kassabehållning
öfver l mill. kr.
Ordens inflytande och ansende här äro numera rätt
stora. Af dess medlemmar tillhörde 25 1908 års
riksdag, och i ganska stor utsträckning tages
godtemp-lares förmåga i anspråk för kommunala
värf. Vid den stora världsutställningen i Paris
1900 tillerkändes Sveriges storloge, som dock
icke var direkt representerad, diplom jämte
medalj för sin verksamhet, som sålunda ådragit
sig uppmärksamhet äfven i utlandet. Närmare
kännedom om godtemplarordens organisation
och verksamhet kan erhållas i J. Bergman,
"Den svenska nykterhetsrörelsens historia"
(2 :a uppl. 1898) och "Nykterhetsrörelsens
världshistoria" .(1900), 0. Petersson,
"Goodtemplarordens i Sverige historia" (1903),
och Hj. Blomgren, "Goodtemplar-minnen från
Stockholm" (1908). O. P-n.
Godthaab [-håb], den äldsta danska, af H. Egede
1721 grundlagda kolonien på Grönland, är belägen
under 64° 11’ n. br. Säte för inspektören
i Sydgrönland och för ett seminarium för
utbildande af infödda kateketer. 950 inv. (1901).
E. Ebg.
Godthjod, nord. myt., ett namn i Eddan på ett
mytiskt land eller folk. I Gudrunarhvot och
kanske äfven HelreiÕ Brynhildar betyder det
"goternas land", i Voluspa måhända människornas
land i allmänhet. Några uttolkare anse
ordet beteckna "gudarnas land". Jfr G a u t
h j o d och G. Schütte, "Godthjod" (1907).
Th. W.*
God tro (lat. bona fides, fr. bonne /oi,
ty. guter -glauben], jur., den föreställning hos
en person, som mottager något från en annan,
att denne senare verkligen är behörig som
fångesman, d. v. s. till att låta mottagaren få
den rätt, som afses. Exempel: man köper en sak,
lösöre eller fastighet, af någon, som man tror
berättigad att sälja saken; man mottager och
belånar en pant i den tro, att pantsättaren
verkligen rår om densamma; man tar en växel
i likvid, under antagande, att den är riktigt
öfver-låten från föregående innehafvare; man
låter på sig transportera ett skuldebref i den
förmodan, att man därmed också får den fordran,
skuldebrefvet anger, mot dess utställare. Efter
föreliggande yttre .omständigheter får bedömas,
huruvida mottagaren rimligen bort misstänka någon
oriktighet; att ett förbiseende, som innebär
grof vårdslöshet, icke kan ursäkta honom, är
gifvet (och för särskilda fall uttryckligen
lagstadgadt). Begreppet god tro hänför sig
alltså närmast till mottagarens förstånd, men
ger anledning att sluta till redlig vilja hos
honom (fides bona contraria est jrauåi et dolo,
"god tro är motsatsen till svek och bedrägeri")
och har med hänsyn härtill - redan af den
romerska rätten, sedermera i betydligt större
måtto af modern rätt - erkänts som grund till
rättsskydd åt den godtroende mottagaren. Detta
har egentligen betydelse i de 1all, då den goda
tron innebär en oriktig föreställning, i det
att fångesmannen icke är behörig (han har själf
stulit eller hittat saken, har den blott till
låns eller i vård, begagnar sig af en tillfällig
namnlikhet med den rätte egaren, har själf
redan uppburit likvid för det transporterade
skuldebrefvet). I dessa fall uppstår en kollision
mellan den rätte .egaren (som mist sitt och nu
vill ha det igen, enär ’han aldrig själf afhändt
sig det; resp. skuldebrefvets utställare, som
en gång inlöst detsamma) och den
godtroende mottagaren ("godtroende tredje
man" i motsats till dels rätte egaren eller
skulde-brefsutställaren, dels fångesmannen;
han skulle i regel lida en oförskylld förlust,
om han nödgades återställa hvad han mottagit,
utan rätt till annan ersättning än hvad han kunde
få ut af fångesmannen). För denna kollisions
lösning - som i olika rättssystem och på olika
utvecklingsstadier utfallit olika - har hänsyn
måst tagas å ena sidan till behof vet af trygghet
för bestående rätt, hvarmed öfverensstämt att
erkänna rätte egarens anspråk, men å andra sidan
också till den allmänna omsättningens kraf på
sådan säkerhet, att man må kunna utan risk inlåta
sig i handel med obekanta. I stort sedt har den
förra synpunkten blifvit öfvervägande beaktad i
förhållanden angående fast egendom, medan däremot
den senare synpunkten efter hand gjort sig
alltmera gällande, då fråga varit om lös egendom,
framför allt penningar och omsättningspapper. I
regel skyddas sålunda icke för-värf af fast
egendom i god tro från obehörig person,
utan först då ha f d kommit till, förlorar
förutvarande rätte egaren sina anspråk. Den
godtroende förvärfvaren kan emellertid få
behålla den afkastning, som han under sin
besittning uppburit, liksom han får anspråk på
godtgörelse för nedlagda kostnader. Förvärf
af lös egendom i god tro åtnjuter däremot
mer eller mindre fullständigt skydd gentemot
rätte egaren. Särskildt vår svenska rätt
gynnar härvidlag i hög grad den redlige
förvärfvaren. - Jämväl i andra fall än där, på
sätt nu nämnts, man talar om god tro i egentlig
mening, tillerkännes ovetenhet om faktiska
förhållanden rättslig betydelse, icke blott
enskilda emellan, utan äfven eljest, t. ex. i
straffrätten. Begreppet redlighet har också sin
betydelse inom flera af rättens områden. (Tyska
"Bürgerliches gesetz-buch" stadgar uttryckligen
"treu und glauben" som norm för utläggning
af aftal och för gäldenärs fullgörande af sin
prestationsskyldighet.) C. G. Bj.
Godtvädersapa, sjöv. Se Spenkert.
Godtycke, filos., människans sinnliga
begärförmåga, tänkt såsom väljande mellan olika
begär. Detta val är visserligen fritt så till
vida, som det på begärförmågan själf beror,
hvilket begär hon faktiskt besluter sig för att
söka tillfredsställa; men så långt godtycket
sträcker sig, förefinnes intet medvetet och
afsiktligt sammanhang emellan motiven samt ej
heller emellan de valakter, genom hvilka dessa af
viljan väljas. Den godtyckliga människan vet ej,
hvarför hon vill det hon vill; hon vill det,
emedan det för tillfället behagar henne, icke
därför att det står i öfverensstämmelse med eller
befordrar någon grundsats, som hon uppställt
för sitt handlingssätt. Väl förefinnes något
sammanhang äfven i den mest godtyckliga människas
görande och låtande, men detta sammanhang har
ej sin grund i någon afsiktlighet hos hennes
vilja, utan i tendenser, som härröra från
ett ännu lägre område, från hennes drifter och
instinkter. Beroende af dessa tendenser och af de
tillfälligt framträdande begärens skiftande lif,
är den nyckfulla människan vida mindre fri, än
man vanligen tror. Sin frihet i högre bemärkelse
vinner människan såsom afsiktligt viljande och
handlande efter bestämda grundsatser. Låter
hon begären råda, få vanligen ett eller några
besläktade begär öfverhanden, stegras till
passioa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
