Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goethe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satte han sin diktning, hvars resultat voro
Die mitschuldigen (komedi på alexandriner, möjligen först 1769 färdig, tryckt 1787;
"De medbrottslige", 1799),
det på alexandriner skrifna lustspelet
Die laune des verliebten (utg. först 1806),
hvari förhållandet till Käthchen speglas, och de
till stor del med henne för ögonen skrifna dikterna,
af hvilka ett urval trycktes anonymt 1769,
Neue lieder,
med hufvudsaklig anslutning till anakreontikerna,
men med genombrytande individuellt allvar
(Strack, "G:s Leipziger liederbuch", 1893;
Kutschler, "Das naturgefühl in G:s lyrik", 1906;
Biedermann, "G. und Leipzig", 1860).
Överansträngning och ett olycksfall vid ridt
medförde ett svårt sjukdomsfall, som föranledde
honom att 1768 återvända till hemmet, där han
vistades till mars 1770, hvarunder han mottog
starka pietistiska och mystiska intryck af
moderns väninna, Susanna von Klettenberg, samt
sysslade med alkemi m. m. På faderns tillskyndan
for han 1770 till Strassburgs universitet, då
ännu tyskt, och afslutade sina studier genom
jurislicentiatexamen (aug. 1771). Strassburgvistelsen
var afgörande för G:s diktning och därmed för
Tysklands litteratur. Han kom nämligen i nära
beröring med Herder, hvars mäktiga och väckande
personlighet löste och frigjorde G:s åskådning
och skaldskap. Herder öppnade G:s ögon för det
nationellas och individuellas betydelse, hänvisade
honom till de olika litterära manifestationerna
af ursprunglig och äkta mänsklig art: Homeros,
"folkpoesien", bibeln som litterär företeelse,
Shakspere; mot efterbildning af fransmännen och
uppskattningen af regler och form satte Herder
krafvet på tyskhet, betonade poesiens ursprung ur
känslan ända därhän, att han satte poesi och kultur
som afgjorda motsatser mot hvarann, och framhöll
den språkbildande gåfvan hos skalden. G. lärde
flitigt af Herder, påbörjade medicinska och
naturvetenskapliga studier, och en alldeles ny
utvecklingsfas betecknas af hans lyrik från denna
tid, framkallad genom den besvarade kärleken till
Friederike Brion (se d. o.). Dessa dikter i sin
enkla, omedelbara hänförelse för naturen, sin
dyrkan af den älskade beteckna den germanska
poesiens nya renässans (se
Leyser, "G. zu Strassburg", 1871).
Efter återkomsten till Frankfurt började
G. tjänstgöra som advokat och for i maj 1772 till
Wetzlar för att enligt faderns önskan utbilda sig
vid rikskammarrätten därstädes. En lidelsefull
kärlek till Charlotte Buff (se d. o.), förlofvad
med legationssekreteraren Kestner, höll G. fången
där till i sept., då han utan afsked lämnade henne
och återvände till Frankfurt, där han sysslade med
recensioner i den satiriske vännen Mercks
"Frankfurter gelehrte anzeigen" (nytryck af Seuffert
1883).
Den oerhörda mängd litterära planer, som
han medtog från Strassburg och vidare ökade i
Frankfurt, nådde under åren 1771–76 delvis till
afslutning och framkallade delvis fragment,
hvilka småningom växte till hans senare stora
diktningar. Dit höra först och främst ansatserna
till kraftdramer öfver Muhammed, Prometheus,
Cæsar, Faust, Alexander; ett dramatiskt utkast
från 1771 omarbetade han och utgaf 1773,
Götz von Berlichingen (sv. öfv. 1814 och 1854),
som mottogs med oerhördt jubel, särskildt af de
yngre. Det bär prägeln af Sturm und drang
(se d. o.) genom sin
shaksperiserande, regeltrotsande form, den
våldsamma känsloskildringen, förromantiken i
figurer och tidston, den ohörda naturalismen i
språkbehandlingen; den till Luthers tidehvarf
anslutna tyskhänförelsen och frihetstendensen
hade utomordentlig betydelse; från Götz utgingo
riddarromanerna och -dramerna, och rent
stoffligt efterbildades det af nyromantiken.
Scendugligt var det emellertid ej, men i värme,
glans och rikedom ensamstående. Den samtidiga
uppsatsen
Über altdeutsche baukunst (nov. 1772)
förhärligade Strassburgs Münster och dess mästare
Erwin samt vardt begynnelsen till hänförelsen
för den gotiska konsten. Fylld af kraftkänsla
och besjälad af litterär reformationslust,
nedskref G. vidare polemiska stycken,
Pater Brey
i Hans Sachs’ maner mot Gleim,
Satyros
mot kraftgenierna,
Prolog zu den neusten offenbarungen Gottes
mot rationalisterna, den mot Wielands oantika
"Alceste" riktade
Götter, helden und Wieland
och slutligen
Das jahrmarktsfest zu Plundersweilern
(se ett arbete om detta af Hermann, 1900) med
mångsidig litterär satir.
G:s upplefvanden i Wetzlar hade småningom
bragts på ett sådant afstånd, att G. kunde
använda dem som diktunderlag. Underrättelsen,
att en ung jurist, Jerusalem, dödat sig af
kärlek till en gift kvinna, gaf uppslaget
till diktens afslutning, och 1774 utkom den i
brefform affattade
Die leiden des jungen Werthers
(se Kestner, "G. und Werther", 2:a uppl. 1857,
J. W. Appell, "Werther und seine zeit", 4:e uppl. 1896,
E. Schmidt, "Richardson, Rousseau und G.", 1875, och
"Blätter aus dem Werther-kreis", utg. af Wolff 1894),
som ögonblickligen vardt Tysklands mest lästa dikt
och hastigt eröfrade hela världen i öfversättningar
till de flesta europeiska språk
("Werthers lidanden", 1783; 6:e uppl. 1860).
Romanen gjorde epok genom sin känslostyrka och sin
skildring af en tidstyp: den var modern utan
moralisering och utan förklädnad; dess själsanalys
var ny och gripande, dess lifsbilder sköna och
fängslande, dess stil poetisk och likväl realistisk.
Den skapade en "Wertherfeber", som sträckte sig till
talesätt och dräktmod samt rent af framkallade en
själfmordsepidemi. Götz och Werther blefvo sturm-und-drang-tidens
båda hufvudfigurer, hvilkas strid för "hjärtat" och
"naturen" gaf slagorden i ungdomens sträfvan till
individuell frigörelse och fördjupning (se
Weissenfels, "G. in sturm und dräng", 1894).
G. fortsatte emellertid sin rika alstring med
växlande arbeten: sorgespelet
Clavigo (1774; sv. öfv. 1816 och 1855),
med ämne ur Beaumarchais’ memoarer, behandlade
sceniskt ypperligt ångern öfver att ha lämnat
Friederike (se G. Schmidt, "Clavigo", 1893);
Stella (1775, tryckt 1776; sv. öfv. 1794 och 1854)
uppstod vid tiden för G:s kortvariga förlofning
med den vackra och karaktärsfulla Lili Schönemann
och behandlar problemet samtidig kärlek till två;
de båda sångspelen
Erwin und Elmire (1775),
som dramatiserade en ballad af Goldsmith, och
Claudine von Villa Bella.
Till J. C. Lavaters "Physiognomische fragmente"
(1775–78) medverkade G.; därjämte skapade han
alltjämt lyrik af tankedjup och känsloeld samt
begynte "Egmont". Bland de många framstående och
betydande personer, som uppsökt den så hastigt
ryktbare G., var äfven Sachsen-Weimars unge hertig,
Karl August, och denne bjöd G. till Weimar. Från
de något tryckande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
