Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goethe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hexameter tillhör hans
Neue schriften (7 bd, 1792–1800).
Af betydelse för den tyska novellistikens
historia äro några smärre noveller,
Unterhaltungen deutscher ausgewanderten ("Tyska flyktingars tidsfördrif", 1813),
afslutade med en
Märchen,
som vardt utgångspunkten för en stor del af
romantikens sagodiktning.
1794 förändrades emellertid G:s personliga
förhållanden genom närmandet mellan G. och
Schiller, hvilken under följande tio år
utgjorde hans förnämsta umgänge. Schiller,
som genom G:s förmedling 1789 kallats till
professor i historia i Jena, hade tidigare
ej lyckats anknyta någon förbindelse med G.,
ehuru han från sin ungdoms Sturm und drang vändt
sig till klassicerande höghet. Nu erhöll G.,
hvars likgiltighet för läsevärlden bytts i stolt
förakt, i Schiller en rikt och djupt förstående
eggare till fortsatt verksamhet, och sedan
denne 1799 flyttat öfver till Weimar, var deras
verksamhet i mycket gemensam. G. medarbetade
flitigt i Schillers tidskrift "Die horen"
(1795–97), och Schiller deltog ifrigt i G:s
arbete med skådespelarutbildningen, som af de
båda drefs i stiliserande riktning och gjorde
Weimar-scenen till en mönsterteater. I Jena fann
G. för öfrigt en andlig rikedom, som Weimar
ej längre bjöd, och vistades där långa tider
hvart år; i Jena började vid 1700-talets slut
genom bröderna Schlegel den uppskattning af
hans verk och personlighet i kritiska artiklar
utbredas, som blifvit eftervärldens, men då ej
var synnerligen allmän bland publik och kritik.
Tack vare Schillers påverkan fullbordade G. 1794–96
Wilhelm Meisters lehrjahre,
en epokgörande bildningsroman, till hvilken
nyromantikens roman och en god del af dess estetiska
teorier återgå (se Donner, "Der einfluss Wilhelm
Meisters auf den roman der romantiker", 1893).
Dess objektiva skildring af en ung mans utvecklingsgång,
den rika människokännedomen i de många figurerna
och de romantiska insatserna (Mignon m. m.) göra
den betydelsefull (den har kallats den första moderna
romanen), äfven utanför det faktum, att den är mera
goethesk än andra verk, med undantag af "Faust". I den
finnas äfven de af en kristen försakelselära präglade
"Bekenntnisse einer schönen seele" ("En skön själs bekännelser", 1817),
hvilkas urtext är skrifven af fröken von Klettenberg.
Tillsammans med Schiller skref G. en samling polemiska
och aggressiva
Xenien (i "Musen-almanach", 1796),
riktade mot allehanda dilettantism och medelmåtta,
ensidiga konståsikter, naturalistisk förirring (se Boas,
"Schiller und G. in Xenienkampf", 1851 samt E. Schmidts
och B. Suphans upplaga 1893). 1797 utgaf han
Hermann und Dorothea ("Herman och Dorothea", 1823, 1858; ny öfv. 1900),
ett idylliskt epos på hexameter af enkel storhet,
naiv plasticitet och enhetlig harmoni (se Hehn,
"Über G:s Hermann und Dorothea", 2:a uppl. 1898).
Antikimitationen, som röjts i
Alexis und Dora och den allt starkare böjelsen
för klassiska versformer, nådde sin spets i den
ofullbordade fortsättningen på Iliaden,
Achilleïs (1798–1800) och
Die weissagungen des Bakis.
Hans poetiska konst kulminerade i en mängd ballader
och smärre dikter
(Brant von Corint,
Der gott und die bajadere,
Euphrosyne m. fl.),
skrifna 1797 samtidigt med
Schillers romanser. Han öfversatte Cellinis
själfbiografi, skref ett antal betydande uppsatser för
"Die propyläen" (utg. 1798–1800), bl. a.
Der sammler und die seinigen och
Über wahrheit und wahrscheinlichkeit der kunstwerke,
bearbetade för scenen Voltaires "Mahomet" (1799)
och "Tancred" (1800) på blankvers samt Diderots
"Rameaus neffe" och lämnade ett biografiskt
konstkritiskt mästerverk i
Winckelmann und sein jahrhundert (1805; sv. öfv. 1806).
Fragment förblef
Die natürliche tochter (1801–03; "Hertigens dotter", 1851),
som behandlade revolutionsföreteelserna. G. miste
1805 Schiller, "hälften af sitt väsen", hvilket
mer än något annat grep honom. 1800–10 utkom en
ny samlad upplaga af hans verk, i hvilken den
viktigaste nya beståndsdelen var den fullbordade
första delen af
Faust (som fragment utg. 1790;
äldsta utkastet, "Ur-Faust", offentliggjordt af
E. Schmidt 1887; 6:e uppl. 1905; se vidare
A. T. Lysander, "Faust", 1875, och J. Minor,
"G:s Faust", 1901), som slutförts 1797–1800 och
1806 samt nu, tack vare romantikerna, ställdes på
sitt rätta plan som Tysklands mäktigaste diktverk
(sv. öfv. af J. Andersson 1853, ny uppl. 1854, och
af V. Rydberg 1876; senaste uppl. i "Faust och
Fauststudier" 1897; 2:a delen ensam är öfv. af
H. M. Melin, 1872). I Faust (se d. o.) upptog G. ett
af Sturm-und-drang-författarna ofta användt motiv,
vidgadt till en allmänmänsklig gestaltning. Faust är
hos G. representanten för hela mänskligheten, och
dramat har vuxit till långt mer än en individs historia,
till en världsbild. Dramat är snillets själfskildring,
men på samma gång en kosmos, där både geniet i sin
strid och sträfvan för universalitet, den enkla
älskande unga kvinnan (Gretchen) och den tarflige,
lärde pedanten fått sin klassiska gestaltning.
"Faust" sysselsatte G. under snart sagdt alla perioder
af hans lif, och i intet annat af G:s verk har han
så som där samlat sin naturs och sin konsts krafter;
dikten har också öfver hela världen vunnit beundran
och utöfvat inflytande. 1807 lämnade han ett
festspelsfragment,
Pandora,
som i formell glans och innerlig skönhetstörst tillhör
G:s yppersta verk. Hans nästa större arbete var romanen
Die wahlverwandtschaften (1809; tryckt 1810;
"Valfrändskaperna" I, 1813, fullst. 1903),
för hvars Ottilie Minna Herzlieb, som G. egnade 14
märkliga sonetter, delvis var förebilden; i romanens
djupa och typiska skildring af själsliga konflikter
var G. förebådaren för en stor del af 1800-talets
äktenskapsromaner.
G., som vuxit upp under en tid af svaghet i Tysklands
statliga förhållanden, hade föga tro på de tyska
drömmar och rörelser, som föregingo och togo sig
uttryck i befrielsekriget, och stod tämligen främmande
för den nationella sträfvan, som betecknades af
romantiken. Romantikernas åskådning kom honom riktigt
nära egentligen endast i en form, Schellings
naturfilosofi. Dock har man kunnat påvisa, att G. i
flera hänseenden tog intryck af romantikens konstlära,
tills personlig brytning med Bettina von Arnim,
Werners m. fl:s kyrkliga tendenser och andra
anledningar fjärmade G. från den yngre tyska
vitterheten. G. fortsatte sitt oaflåtliga
studiearbete med oerhörd intensitet, medan däremot
hans egen produktion begripligt nog började visa
allt tydligare tecken till ålderns makt. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
