Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goltz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1455
Gombette-Gomlister
1456
Gombette 1. L o i gombette [Iwa7 gåbä’t]. Se
Burgundisk lag.
Gombo-kaffe, bot., ett slags kaffe eller choklad,
bestående af de rostade fröna af Abelmoschus
escu-lentus.
Gombågar (lat. arcus paläti), anat., gomseglets
fortsättningar till tungan och svalget, äro
två på hvardera sidan af ingången till svalget
ställda, i vertikal riktning gående veck, som
innehålla hvar sin muskel och vid sväljningen
hindra tuggans återgång till munhålan. - I
rummet mellan gombågarna ligga på hvardera sidan
två hasselnötstora, af-långa körtelmassor,
örmandlarna 1. t o n s i 1-1 e r n a.
B. T-dt.
Gomel, rysk stad. Se Horn el.
Gomera [gåmē-], en af Kanarieöarna, skild från
Tenerife i ö. genom en 27 km. bred kanal. 374
(enl. somliga 440) kvkm. 15,358 inv. (1900). Ön
har branta stränder och består af vulkaniska
massor på en grund af grönsten. Dess högsta
spets, Alto de Garajonai, är 1,340 m. G. är
mycket fruktbart och producerar bl. a. spannmål,
dadlar och potatis. Betydlig boskapsskötsel,
äfven någon silkesodling. Tonfiskfångsten är
mycket gifvande. Hufvudort är San Sebastian på
östra kusten. 3,187 inv. (1900) med god hamn. –
2. (Peñon de Velez de la G.) Spansk ö och
presidio (fäste) i Medelhafvet vid Marokkos
kust, sedan 1508 tillhörig Spanien. 321
inv. (1900).
J. F. N.
Gomes [gå’mis], Joäo Battista, portugisisk
dramatiker, f. mellan 1770 och 1780, d. 1803,
författade bl. a. den nationella tragedien
A no-va Castro (spelad 1803, utg. 1806), som
väckte ett utomordentligt bifall och än i dag
utgör en af portugisernas älsklingstragedier.
Gomes de Amorim [gå’mis di amorl’], Francisco,
portugisisk skald, f. 1827, d. 1891, kom vid 10
års ålder till Brasilien, men återvände 1846 till
Lissabon, där revolutionsåret 1848 inspirerade
honom till ypperliga politiska dikter (Garibaldi,
A queda de Hungria, A liberdade). Ledaren
af den nationellt romantiska rörelsen inom
Portugals vitterhet, Almeida-Garrett, som
påverkat G:s diktning, tog sig personligen an
den unge skalden, som 1859 erhöll en tryggad
ställning såsom bibliotekarie vid marinen och
dess museum. G:s litterära verksamhet omfattade
både skådespel (O cedro vermelho, med ämne från
Brasilien, Ghigi, 1852, A prohibicäo, Odio
de råga, Aleijões sociaes, Figados de tigre,
A viuva, Os incognitos do mundo, A abnegacäo,
Os herdeiros do millionario m. fl.), romaner
(Os sehagens, 1875, och O remorso vivo, 1876,
med brasilianskt sceneri, Muita parra e pouca
uva, 1879, sjöskildringen O amor da patria,
s. å., As duas fiandeiras) och diktsamlingar
(Cantos matutinos, 1858, Ephemeros, 1866)
samt den såsom tidsskildring viktiga biografien
öfver Almeida-Garrett (1881-84, 3 bd). 1866-70
utkom en samling af G:s verk. - Se C. von
Reinhardstöttner, "Aufsätze und abhandlungen"
(1887). E-n B.
Gomes Leål [gå’mis], Antonio Duarte, portugisisk
skald, f. 1848 i Lissabon, förvärfvade sig
tidigt ett stort rykte i sitt fädernesland genom
schvungfulla, ytterst radikala och "sataniska’7
dikter, hvilka flera gånger ådragit honom
fängelsestraff. Bland hans verk kunna nämnas
A canalha (1873), Tributo de sangre (s. å.),
Claridades do
sul (1875), A morte de Herculano (1877), A forne
de Camões (1880), A traicäo (1881), O Uereje och
0 renegada (s. å.), A caca da Hy dra
(1882), A morte do athleta (1883), O
Antichristo (1884), som fortsattes af O
processo de Jesus, Poesia d® sciencia, Poesia
do extraordinario och Historia de Jesus (1901).
Gõmez [gå’meth], Ma x i mö, kubansk
frihetshjälte, f. 1833 i San Domingo, tjänade
som löjtnant
1 spanska armén i San Domingo under
Spaniens herravälde därstädes, emigrerade
sedan till Cuba. och slöt sig där
till
insurgenterna vid det stora upprorets
utbrott 1868. G. deltog under detta i
en mängd strider, avancerade 1874 till
generalmajor i insurgentarmén, flydde efter
resningens kuf-vande 1878 och lefde därefter
som landtbru-kare först på Jamaica, sedan i
San Domingo, Honduras och Förenta staterna,
till dess kubanerna 1895 ånyo började sitt
oafhängighetskrig. Jämte José Marti och Antonio
Maceo blef G. då oafhängighetsrörelsens ledare
samt utnämndes snart till öfverbefälhafvare
för insurgenthären. Som sådan utkämpade han*
många strider i gerillakriget mot spanjorerna
under Martinez Campos och efter honom Weyler
(se Gu b a, sp. 938-39).. Snabba ströftåg och
förhärjande af socker- och tobaksplantagen, för
att utarma spanjorerna och tvinga kubanerna
att deltaga i resningen, utmärkte hans
krigföringsmetod. G. var ganska missnöjd
med den amerikanska interventionen, men
biträdde till sist våren 1899-amerikanarna
vid underhandlingarna om friskarornas
hemförlofvande, hvarom han å kubanska arméns,
vägnar afslöt en öfverenskommelse med amerikanske
militärguvernören general Brooke. Sina sista
lef-nadsår tillbragte G. allmänt hedrad, men
under ekonomiska bekymmer, i Habana och afled
där 1905 samma dag, som kubanska regeringen
beviljat honomen hedersgåfva på 100,000 dollars.
V. S-g.
Gomez [ga’mla], Antonio Carlos, brasiliansk
operakompositör, f. 1839 i Campinas (staten
Säc> Paulo) af portugisiska föräldrar, d. 1896
som kon-servatoriedirektör i Para, fick på
grund af sina två uppförda ungdomsoperor ett
resestipendium (1864) och utbildade sig vidare
i Milano. Där gjorde han lycka med nyårspjäser
samt operorna O Guarany (1870), Sakator Rosa
(först i Genua, 1874) och Fosca (1876),
som röjde starka intryck från Verdi. Vidare
skref han bl. a. operorna Lo schiavo (1889) och
Condor (1891) samt hymnen 11 salute del Bresile
(1876) och jubileumskörverket Colombo (1892).
E. F-t.
Gomez de Avellaneda. Se A v e 11 a n e d a 2.
Gomlister, anat., benämnas de mer eller mindre
tydligt utpräglade, af slemhinnan bildade
tvärlister, som till ett antal af 2-4 finnas å
främre delen af människans gom. Hos det nyfödda
barnet och ho& fostret äro dessa lister både
starkare utbildade och flera, så att de bekläda
gommen i större utsträckning’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
