Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goltz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
14:59
Gonangie-Goncourt
1460
Edrnond de Goncourt.
Gonangie, zool., hos sifonoforer och
andra polypdjur organ eller individer, som
alstra könsprodukter. Se äfven Graptoliter.
A. Hng.
Gonave [gåna’v], Ile de la, ö vid västra kusten
af ön Haïti i Västindien, 743 kvkm., är hög
(760 m.) och skogbevuxen, men saknar vatten
och är obebodd. Tillhör republiken Haïti.
J. F. N.
Goncourt [gåfcör], Edmond och Jules Huot
de, bröder, franska skriftställare. Edmond,
f. 26 maj 1822 i Nancy, d. 16 juli 1896 i
Champ-rosay, och Jules, f. 17 dec. 1830 i
Paris, d. 20 juni 1870 i Auteuü, voro söner
till en fransk officer. Efter att 1848 ha mist
sin moder slöto sig båda bröderna allt närmare
tillsammans och lefde så oskiljaktigt förenade,
att de under loppet af 22 år endast en gång
och då för ett par dagar voro skilda åt. De
hade i allt samma tankar, vanor, tycken. Alla
sina skrifter författade de gemensamt, och
deras samarbete var så intimt, att det är
nästan omöjligt att urskilja hvardera broderns
andel. I besittning af en liten förmögenhet
kunde de ostördt egna sig åt sitt intresse för
konst och litteratur. De hade först för afsikt
att bli målare och företogo för sin utbildning
1849 en studieresa genom Frankrike till Alger,
hvars solbelysta skönhet gjorde \ ett djupt
intryck på \ dem. För första gån-\ gen sökte de
tolka sina intryck ej blott i linjer och färger,
utan äfven i ord. 1850 företogo de en liknande
resa till Schweiz och Belgien. Deras samtidigt
författade vådeviller och proverb förkastades af
teatrarna, hvarför deras verkliga debut utgöres
af En 18... (1851), en roman, i Jules Janins
kvickhetsjagande kåsörstil, som dock är ett
vittnesbörd om deras intresse för nutidslifvet
och förmåga att beskrifva. Samtidigt skref vo de
kåserier i "L’éclair" och "Paris"; men då ett af
dessa grundlöst åtalats för osedligt skrifsätt,
drogo de sig ifrån journalistiken, ehuru de
frikändes. Åtskilliga af deras tidningsartiklar
äro samlade i Salon de 1862 (1852), La lorette
(1853), Mystéres des thédtres (s. å.), Une
voiture de masques (1856; omtryckt 1876 under
titeln: "Quelques créatures de ce temps")
och P äg es retrouvées (1886). Deras första
banbrytande arbeten äro emellertid studier
öfver 1700-talets konst- och kulturhistoria,
som, då bröderna började sina forskningar, var
alldeles bortglömd och föraktad. De ha äran af
dess återuppväckande. Det var framför
Jules de Goncourt.
allt tidens h vardagshistoria, dess intima lif,
icke de stora händelserna eller idéerna, som de
sökte återgifva. Kvinnan blef centrum i dessa
skildringar, hvilka äro ytterst minutiösa,
tablå aflöser tablå, detaljerna trängas, och
särskildt de tidigaste arbetena tyngas af alltför
mycket fakta. Men just genom denna oändliga
mängd af nyanser lyckades de ge en ny och mera
lefvande föreställning om denna tid än någon före
dem. Baden af dessa deras historiska skildringar,
som inledde reaktionen mot romantikens förakt för
1700-talet, började med Histoire de la société
francaise pendant la revolution et pendant le
directoire (2 bd, 1854-55; flera uppl.), som
följdes af Sophie Arnould (1857; flera uppl.),
Portraits intimes du dix-huitiéme siécle (s. å.;
flera uppl.), Histoire de Marie-Antoinette
(1858; flera uppl.), L1 art du dix-huitiéme
siécle (12 hftn, 1859-75), som innehåller
monografier öfver flera af 1700-talets förnämsta
konstnärer och illustrationer af Jules, Les
maitresses de Louis XV (2 bd, 1860; sedan
omarbetad och delad i tre monografier, "La
duchesse de Chåteauroux et ses soeurs", "M:me
de Pompadour" och "La du Barry") och La femme
au dix-huitiëme siécle (1862; flera uppl.). Af
ännu större betydelse blefvo de romaner,
som de samtidigt utarbetade, fast .de länge
förbisågos af publiken och kritiken. Bröderna
G. tillhöra den generation af författare, som
efter Balzac sökte komma verkligheten ännu
närmare in på lifvet än mästaren, en skola,
som efter 1870 fick namnet "naturalismen". Den
nya, alldeles individuella form af roman, som
bröderna G. skapat, är född af deras historiska
betraktelsesätt. Deras romaner hvila alltid på
en bred bas af observationer och ha i själfva
verket formen af historiska monografier; de äro
nästan utan händelser och utan intrig, utgörande
en sedeskildring eller en själshistoria, som
f ramföres i en serie af dramatiskt utförda
taflor och dialoger. Ämnesvalet är äfven nytt
och epokgörande: de skildra det moderna lifvet
och moderna människor, öfverintelligenta och
nervösa konstnärsnaturer som de själfva. I
öfverensstämmelse med hela tidens psykologi sökte
de öfverallt drifva framställningen ned till det
fysiologiska och dröjde därför framför allt vid
människans natursida; däraf också deras intresse
för rent sjukliga själstillstånd. De iakttogo
alla dessa fenomen med en målares skarpa öga
och skref vo i en raffinerad, impressionistisk
stil, som framför allt lade an på epitetet, men
åsidosatte satsbyggnadens regelbundenhet; tvärtom
upplöste de den gärna, i det de hopade det ena
attributet på det andra. Såsom stilister utgingo
de från Gautier. Starka intryck togo de också ej
blott af Balzac och 1700-talets romanförfattare,
särskildt Diderot, utan äfven af sin vän och
samtida tecknaren Gavarni. Gemensamt skrefvo
bröderna sex romaner (utom "En 18..."). I Les
hommes de lettres (1860; omtryckt under titeln
"Charles Demailly" 1868) skildras modernt
författarlif och huru en intelligent man
går under för en banal och hjärtlös kvinna;
Soeur Philoméne (1861; flera uppl.) visar en
barmhärtighetssysters tysta strid mellan kärlek
och plikt; Renée Mauperin (1863; flera uppl.,
sv. öfv. 1901 och 1907) ger en ny typ af den
unga borgarflickan, som strax imiterades af
andra författare; Germinie Lacerteux (1865;
flera uppl.), en kriminalstudie, förebild till
Zolas "L’assommoir"; Manette Salomon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
