- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1463-1464

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goncourt-akademien ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gondinet [gådinä´], Edmond, fransk dramatiker,
f. 1829 i Laurière (dep. Haute-Vienne),
d. 1888 i Neuilly, ingick på ämbetsmannabanan,
där han avancerade (1868) till underbyråchef i
finansministeriet, men egnade sig från nämnda år
uteslutande åt sceniskt författarskap. Han vann
sin första stora framgång med den intagande fina
verskomedien La cravate blanche (1867; "Den hvita
halsduken", 1868). Äfven komedierna Gavaud,
Minard et C:ie (1869) och Le plus heureux des
trois (1870), hvilken han skref tillsammans
med Labiche, gåfvos med bifall. G. försökte
sig inom de flesta skådespelets arter,
från operan Le roi l´a dit, med musik af
L. Delibes (1873; "Kungen har sagt det", 1877)
och femaktsdramen Libres! (1874) ända ned till
vådeviller och farser för Palais-royal-teatern:
Le chef de division (1874), Le homard (s. å.),
Le panache (1875, som upplefde mer än 150
föreställningar), Les convictions de papa
(1877) m. fl., hvilka räknats till de bästa
styckena på nämnda skådebanas spellista. Till
hans senare arbeten hörde Les grands enfants
(1880; "Stora barn", s. å.), ett inlägg i
äktenskapsskillnadsfrågan, och Un parisien (1886;
"En parisare", s. å.).

Gondokoro l. Ismailia, handelsplats och 1852–58 station för den
af Knoblecher ledda katolska missionen bland
negerfolket bari, vid högra stranden af Hvita
Nilen, 4° 54’ 5" n. br. För att göra ett slut
på slafhandeln därstädes utsändes engelsmannen
Baker pascha 1869 af kediven i Egypten, Ismail,
med en expedition, som 1871 formligen annekterade
G. och kringliggande landskap. Orten erhöll då
namnet Ismailia, befästes och blef säte för en
militärpost, hvilken, sedan Nilbädden förskjutit
sig och trakten försumpats, 1875 flyttades till
Ladó. Jfr S. Baker, "Ismailia" (sv. öfv. 1875).
(J. F. N.)

Gondol (it. gondola). 1. Skpsb., lätt,
flatbottnad båt utan köl, begagnad förnämligast
på kanalerna i Venezia. Under 1200–1400-talen
var gondolen en liten 12-årad båt, tillhörande större
fartyg. Vid slutet af medeltiden fick den nästan
uteslutande karaktär af lustbåt och utstyrdes
så dyrbart, att senaten i Venezia fann sig
föranlåten att fastställa en
bestämd gondolmodell, till förekommande af
alltför mycken lyx. Från denna modell leder den
moderna, svartmålade gondolen sitt ursprung. Den
är vanligen 9,3 m. lång, 1,2 m. bred och 0,4
m. hög samt ros med en, högst två åror. Båda
ändarna höja sig öfver vattnet, och stäfvarna
resa sig till omkr. 1,5 m. i höjd, slutande
med en skarp spets. Förstäfven är nästan alltid
försedd med en prydnad af blankpoleradt järn i
form af en tandad bila (ferro). För passagerare
finnas vanligen midt i gondolen tre säten under
ett slags kajuta eller tält (coponera). –
2. Se Luftballong.
O. E. G. N.*

Gondola [gå’n-], Giovanni, sydslavisk skald. Se
Gundulitj, Ivan.

Gondolier. Se Gondoljär.

Gondoliera [gån-], it., mus.,
gondoljärsång, barkarol (se d. o.).

Gondoljär, Gondolier [gåndåljär], it. gondoliere
(af gondol, se d. o.), gondolroddare, båtförare.

Gondrecourt [gådrekor], Henri Ange Alfred,
grefve de G., fransk romanförfattare, f. 1816,
d. 1876 som högste kavalleriinspektör, skref en
mängd romaner, af hvilka må nämnas Les derniers
Kerven (1844), La marquise de Candeuil (1846),
Les péchéz mignons (1847), Un ami diabolique
(1848; "En demonisk vän", 1849) och La tour de
Dago ("Dagö torn", 1853).

Gondul (isl. Gǫndul), en valkyria, som
omtalas i eddan. Enligt Eyvind Skáldaspillers
"Hákonarmál" utsändes valkyrjorna G. och Skogul
(se d. o.) af Oden för att hämta norske
konungen Håkan den gode till Valhall.
Th. W.*

Gondwana, ett område i Deccan. Se Gond.

Gondwanalandet. Se Glossopterisfloran.

Gone’pteryx rhamni, zool. Se Citronfågeln,

Gonfalon [gåfalå’] l. Gonfanon [-nå’],
fr,. (samma ord som gonfalone, se d. o.),
kyrkfana.

Gonfalone [gånfalåne], it. (af fnhty.
guntfano, stridsfana), krigsfana, baner,
standar, kyrkfana. – Compagnia del
gonfalone
[kåmpanji’a) hette ett 1264 i Rom
stiftadt sällskap, hvars uppgift var att under
påskveckan i Colosseum dramatiskt framställa
Kristi lidande. 1539 förbjöd påfven dessa
föreställningar.

Gonfalonjär, Gonfalonier (it. gonfaloniere, af gonfalone),
banerherre, fanbärare, betecknade i äldre tiden en högre,
särskildt militär ämbetsman. I Rom fanns sålunda
en gonfalonjär för kyrkan (tidigast innehades
denna post af de normandiske furstarna i
Syd-Italien, senare af medlemmar af huset
Anjou, af Cesare Borgia samt huset Farnese)
och en för folket, gonfaloniere del popolo
(medlemmar af familjerna Cesarini, Pamphili samt
slutligen Rezzonico); den siste gonfaloniere del
popolo (en Rezzonico) innehade sin värdighet
till 1810. I Florens hade hvarje kvarter sin
gonfalonjär, och i vissa städer (t. ex. Florens,
Lucca, Bologna) fanns en gonfaloniere della
giustizia
, som antingen var en öfverdomare
eller en hög kommunal ämbetsman med exekutiv
myndighet. Äfven i Frankrike omtalas ämbetsmän
med titeln gonfalonjär; sålunda hade kyrkan S:t
Denis sin gonfalonjär.
(T. H-r.)

Gonggong 1. Tamtam, från Öst-Asien härstammande
slaginstrument af brons i form af en rund
plåt med uppvikna kanter och på midten starkt
konkav. Det slås med en läderbeklädd klubba.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:34:23 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0762.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free