- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1487-1488

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gordon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

starkt framåtskjutande; dock framträder detta drag
ej hos ungen, utan först hos äldre individer, hvarför
gorillaungens kranium mera liknar människans
(se fig. 1 och 2).

illustration placeholder
Fig. 1. Hufvudskål af gammal gorillahanne.


illustration placeholder
Fig. 2. Hufvudskål af gorillaunge.


Tänderna äro kraftigt utvecklade,
och hörntänderna hos hannen bilda starka
betar. Den som tuggmuskel viktiga tinningsmuskeln

illustration placeholder
Fig. 3. Gorilla, gammal hanne med unge.


sträcker sig långt upp på hjässan och har hos
den gamle hannen gifvit anledning till utbildande
af en stor hjässkam (crista sagittalis) å
kraniet. Näsan är plattryckt, med vida näsborrar;
öronen äro små. Ansiktet och öronen äro liksom
händernas och fötternas undersida nakna och
af skiffersvart färg, öfriga delar af kroppen
täckas af en mer eller mindre tät, något stripig
hårbeklädnad, som till färgen är gråaktig med
rödbrun inblandning. Armarna äro i förhållande
till de bakre extremiteterna kraftigt utvecklade,
händer och fötter stora, med såväl fingrarnas som
tårnas första falanger förenade med hudveck. Både
stortån och tummen äro motsättliga. – Då
gorillan går på alla fyra, stöder den på hela
fotsulan, men på den knutna handens knogar,
som därför äro försedda med hårda valkar. Dock
går den med lätthet utan användande af främre
extremiteterna. Gorillan tillhör det ekvatoriala
Väst-Afrika, skogsområden i Kamerun, Gabun och
Kongostaten; österut lär den finnas ända till
gränsområdet mot tyska Öst-Afrika. Den uppehåller
sig med förkärlek i de mest otillgängliga
skogarnas skymning, hvarför vår kunskap om dess
lefnadssätt och vanor är ytterst knapphändig
och uppgifterna hvarandra motsägande. Gorillan
för ett kringströfvande, man kunde nästan säga
nomadiserande lefnadssätt. Den förekommer dels
enstaka, dels i mindre sällskap under ledning
af någon gammal hanne, som vakar öfver allas
säkerhet. För natten redes uppe i träden på
omkr. 5 m. höjd ett näste af trädgrenar,
i hvilket honan och ungarna hvila, under det
den gamle hannen sofver sittande på marken
vid trädets fot. Stundom finnas i truppen flera
fullvuxna individer af såväl han- som honkön,
i andra fall är den gamle åtföljd endast af en
hona med ungar. Huruvida man i förra fallet
har att göra med en trupp på flera familjer
eller om den gamle hannen lefver i polygami,
är oafgjordt. Möjligen uppträder hos gorillan
monogami omväxlande med polygami, men i bägge
fallen med beständiga äktenskap. – Åsikterna äro
delade, huruvida gorillan, utan att vara retad
eller sårad, anfaller människan; i regel tyckes
den dock gå ur vägen för henne. I hvarje fall
måste den betraktas som en högst allvarlig
motståndare, ehuru åtskilliga berättelser om dess
farlighet äro öfverdrifna. I allmänhet anfaller
den gående på alla fyra eller hoppande. Vid
anfallet tyckes den dock stundom resa sig och
krossa sin motståndare genom omfamning med
de starka armarna. Eljest äro hörntänderna
anfallsvapnet. Stundom skall gorillan anfalla
från ett bakhåll. Att den röfvar kvinnor och
barn, lär vara endast en myt.

”Gorillor” omtalas redan af antikens författare.
I sin beskrifning (”Periplus Hannonis”) öfver en i
Kartago omkr. 500 f. Kr. utrustad expedition till
Afrikas västkust i syfte att anlägga kolonier omtalar
befälhafvaren, Hanno, sammanträffandet med
människoliknande varelser. ”Flertalet var kvinnor med
hårig kropp, och tolkarna kallade dem gorillor.
Männen kunde vi icke få fatt, då vi förföljde dem;
de undkommo oss lätt, emedan de klättrade öfver
afgrunder och försvarade sig med klippstycken. Vi
infångade tre kvinnor, men vi kunde ej föra dem
med oss, ty de betos och klöstes. Därför måste vi
döda dem; vi flådde dem och skickade skinnen till
Kartago.” Ehuru det är mest sannolikt, att det varit
schimpanser, som kartagerna träffat på, blef likväl
namnet gorilla sedermera användt för den största

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:27:46 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0774.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free