- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
23-24

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gottland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förra från 900-, den senare från 1100-talet),
dels af åtskilliga litteraturalster, nämligen en
lagbok för G., en mindre, sägenartad uppsats om
öns äldsta historia (båda förvarade i handskrift
från omkr, 1350), en – numera förlorad – med
runor affattad, tämligen utförlig kalender
(af år 1328) samt en – äfvenledes numera
förlorad – stadga för Sankt Karins gille (af
1443). Af de där framträdande egendomligheterna
i språkformen äro följande de mest påfallande:
bibehållandet af de gamla diftongerna, som
eljest i de allra flesta svenska dialekter
sammandragits till enkla ljud (t. ex. stain,
sten; auka, öka, oyra, öra), triftongen iau
i stället för diftongen iu (t. ex. biauþa,
bjuda) samt öfvergången från långt ä och ö till
respektive e och y (t. ex. kleþi, kläde; dyma,
döma). De viktigaste forngutniska urkunderna
äro utgifna af K. J. Schlyter ("Gottlandslagen",
1852), K. Säve ("Gutniska urkunder: Guta lag,
Guta saga och Gotlands runinskrifter", 1859),
L. Wimmer ("Døbefonten i Åkirkeby kirke",
1887) och H. Pipping ("Gotländska studier",
1901, "Om runinskrifterna på de nyfunna
Ardrestenarna", 1901, "Guta lag och Guta saga",
1907) samt ofta gjorda till föremål för språkliga
specialundersökningar, särskildt af S. Söderberg
och H. Pipping i flera afhandlingar.

Den nuvarande gottländskan härstammar i
rätt nedstigande led från forngutniskan,
från hvilken den skiljer sig hufvudsakligen
genom en mängd nya diftonger i de forna långa
vokalernas ställe, t. ex. bäita, bita; böy,
by; häus, hus; greit, gret; tråu, tro; ajöy,
adjö. Från öfriga nysvenska dialekter afsticker
den bjärt, men torde mest påminna om vissa
norrländska munarter. Anmärkningsvärdt är,
att de gottländska ljudens historia i mångt
och mycket erbjuder en slående likhet med det
engelska ljudsystemets utveckling. – Bland mer
eller mindre karakteristiska drag – utom de
från forngutniskan ärfda – hos det nuvarande
språket torde följande företrädesvis förtjäna
omnämnas: långt a är bibehållet, där nysvenskan
i allmänhet fått å (t. ex. bat, båt); g, k och
sk uttalas hårdt, äfven framför lena vokaler;
g kvarstår med hårdt uttal efter l, n, r; där
svenska riksspråket har ett stigande tonfall
(t. ex. i hästar, ägare), har gottländskan en
sänkning utför tonskalan, hvilket åstadkommer
en synnerligen bjärt framträdande "brytning". –
Öns isolerade läge och ringa omfång gör, att
några synnerligen stora skiljaktigheter mellan
olika orters mål icke förefinnas. Den ojämförligt
forntrognaste språkformen förekommer på Fårön,
vid Gottlands nordliga spets. Gottländskan
ådrog sig, i följd af sin från vanlig svenska
så afvikande karaktär, tidigt forskares
uppmärksamhet. Redan Haqvin Spegel, som en
tid var superintendent i Visby, har i ett
efterlämnadt arbete, "Rudera Gothlandica"
(författadt 1683, utgifvet 1901), meddelat
ett kort "Register öfver någre gothlenske ord,
af hvilka man kan se, dhet språket varit likt
thet äldsta göthiska". Första i samtida tryck
föreliggande arbete, som i någon mån berör
gottländskan, är J. Schoumachers obetydliga
"Dissertatio gradualis de Gothlandia" (preses
J. Steuch; 1716). Ett utmärkt arbete, med
hufvudsyfte att uppvisa "thet gothlendska
tungomålets skilnad ifrå danskonne och thess
merkeliga instemmande med gjöthiskonne", är
pastor L. Neogards "Gautau-Minning" (1732; 122 sid.
fol. manuskript). K. v. Linné i sin "Öländska och
gothländska resa" (1741; tryckt 1745) fäste sig
särskildt vid Fårömålet, på hvilket han meddelar
några prof. J. Wallin, biskop i Göteborg, har
dels i sina tryckta "Gothländska samlingar",
II (1747), dels i ett stort handskrifvet
arbete, "Analecta Gothlandensia Walliniana",
II (1735–45), meddelat ett och annat om
dialekten. Bland de många, senare författare,
som sysslat med gottländskan, förtjäna särskildt
att nämnas den 1782 aflidne prosten J. Toftén
("Grammatica antiquæ linguæ rusticanæ" och
"Gotländsk grammatica i kort begrep", båda
i manuskript, men den förra, som det tyckes,
numera förkommen) samt framför allt de båda
bröderna K. Säve och P. A. Säve, hvilka i en
mängd handskrifna ordlistor samlat ett oskattbart
material – hvars utgifvande med statsunderstöd
f. n. förberedes – för vår kännedom om deras
hemorts språk. Den förre har dessutom uti ett
par smärre uppsatser ("Bemærkninger över Öen
Gotland", i Molbechs "Hist. tidsskr.", 1843; "De
starka verberna i dalskan och gotländskan", 1854)
grammatiskt behandlat detsamma, den senare åter
i sina många kulturhistoririska skildringar
("Strandens sagor", 1873, ny uppl. 1894;
"Åkerns sagor", 1876, ny uppl." 1891; "Skogens
sagor", 1877; "Hafvets och fiskarens sagor",
1880, ny uppl. 1892) redogjort för en mängd
gottländska ord, talesätt, ordspråk m. m. Af
senare arbeten må särskildt nämnas A. Noreen,
"Fårömålets ljudlära med ledning af K. Säves
och P. A. Säves ordsamlingar" (i tidskriften
"De svenska landsmålen", I, 1879), M. Klintberg,
"Laumålets kvantitet och aksent" (därsammastädes
bd VI, 1885), och O. V. Wennersten, "Bidrag
till en nygutnisk ordbok" (I, 1903). Jfr för
öfrigt Noreen, "Vårt språk", I, 128 ff., 166
ff. och 325. Ad. N-n.

G:s historia. Ön har sitt
namn efter gutarna, hvilkas ställning inom
den germanska folkfamiljen är inom vetenskapen
omstridd, och de äldsta språkliga minnesmärkena
tillåta knappast att därom ur dem draga några
bestämda slutsatser. Säkert är däremot, att
G. mycket tidigt tog intryck från Svealand. I
"Gutasagan", ett bihang till den på gutniska,
omkr. 1200 skrifna Gottlandslagen, nämnes
Tjelvar som öns upptäckare och förste
bebyggare. I kulturhistoriskt afseende är
G. synnerligen märkligt. Utan öfverdrift kan
man säga, att samma betydelse som Rhodos,
Kreta, Sicilien och andra öar hade för
Medelhafsländerna, hade G. – och delvis Öland
samt Bornholm – under längre tid för stora
delar af Östersjöområdet. Bevisen för G:s
förbindelse med närmare och fjärmare länder,
under första årtusendet e. Kr., äro otaliga:
t. o. m. en så långväga främling som en snäcka
(Cypræa), hvilken lefvat i Indiska oceanen,
är funnen i en graf från järnåldern på G. G:s
uråldriga merkantila betydelse framgår bl. a. af
de där funna utländska mynten. Af de 7,000
romerska silfvermynt (denarer) från de första
årh. e. Kr., hvilka anträffats i Norden, ha ej
mindre än nära 5,000 funnits på G. I fråga om
de romerska guldmynten (solidi), hvaraf under
400-talet en betydande import egde rum, ha väl
endast 101 af de från Skandinavien kända 500
hittats på G., medan 117 funnits på Bornholm
och 164 på Öland. Men af de följande stora
"myntvågor", som under 800–1000-talen träffade
Sverige, stannade en betydlig del på G., som
vid slutet af 800-talet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:39 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free