Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gottland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omtalas som skattskyldigt skyddsland under Sverige:
mer än hälften af de 20,000 arabiska silfvermynt
(dirhemer), som anträffats i Sverige, har funnits
på G. Och där har uppgräfts en betydande anpart
af de 20,000 angelsaxiska silfvermynt, som man
känner från Sverige, och af de i ännu större
antal funna tyska, bömiska, nederländska och
andra mynten. G. i sin helhet, ej Visby ensamt,
var således ett handelscentrum. Myntfynden
äro nämligen spridda öfver hela ön, ej hopade
vid Visby. Öns hela befolkning, bönder, hvar på
sin gård idkade utrikes storhandel. Män från G:s
landsbygd voro hofleverantörer åt engelska
konungar, t. ex. åt Henrik III af vax och
gråverk. Här och där på G:s landsbygd finnas
ännu bevarade medeltida stenhus, tydligen
dylika "handelsfurstars" hem, ej boningar
för en enbart jordbrukande befolkning. G:s
landsbygd egde under medeltiden 97 kyrkor
(möjligen 98), af hvilka 90 ännu användas för
gudstjänst; de flesta voro af arkitektonisk
betydenhet. En mycket stor del af dem undergick
under medeltiden större och mindre, ja ej
sällan totala ombyggnader. Det var den intensiva
handelsverksamheten, som åstadkom medlen till
den storartade byggnadsverksamheten. Det bekanta
gottländska handelsfaktoriet i Novgorod egdes
också hela medeltiden igenom ej af staden Visby
eller af borgare därstädes, utan af landsbygden,
och Gottlandslagens stadganden visa, att
allmogen dref utländsk handel. Helt naturligt
uppväxte ur denna mark ett handelskraftigt
stadssamhälle. Platsen för detta blef, äfven
helt naturligt, ett gammalt i skyddadt läge
vid kusten beläget kultställe, ett "vi", dit
allmogen sedan gammalt varit van att samlas
till offer, Visby ("offerställets stad"). När
ett stadssamhälle började uppspira i Visby,
känner man ej. Antagligen skedde det, redan innan
kristendomen kom till ön. Ej heller när detta
inträffade, är kändt. Kristna kyrkor funnos
emellertid såväl i Visby som på landsbygden
redan tidigt på 1000-talet, möjligen redan
förut. Ursprungligen rent gottländskt, blef Visby
med tiden samlingsorten för "många folkslag", som
företalet till Visby stadslag säger. Talrikast
voro tyskarna, och Visby blef medlem af
hanseförbundet. Utvecklingen blef sådan,
att Visby under lång tid i handelspolitiskt
afseende kom att intaga en ledande ställning
inom en stor del af norra Europa. Staden med dess
sammanslutningar och möjligen högre handelsteknik
blef en farlig konkurrent för landsbygdens
storhandel. Slitningar emellan stad och land
ledde slutligen 1288 till ett öppet krig mellan
dem. Allmogen blef slagen vid Högbro i Roma
socken, men under anförande af Peter Harding
från Vall (hvars grafsten nu förvaras i Statens
historiska museum) och fem andra bondehöfdingar
sammandrabbade den åter med Visby borgare i en
blodig och oafgjord strid, nära Roma kloster. Ett
försök till förlikning, hvartill G:s prästerskap
tog initiativ, blef fruktlöst. Den svenska
konungamakten tog då saken om hand. Magnus
Ladulås, som 1276 medgifvit gottlänningar
och tyskar handelsrättigheter på svenska
fastlandet och 1285 genom sina ombud träffat
närmare bestämmelser om skatternas utgörande,
begagnade sig af stridigheterna för att
stäfja de oafhängighetssträfvanden, som gjorde
sig gällande på G., särskildt från stadens
sida. Borgmästare och råd från staden och ombud
för
landsbygden fingo i Nyköping stå till svars
för sina tilltag, särskildt de senaste
krigsoroligheterna. En äldre förbrytelse
drogs härvid fram, nämligen att borgarna
konungen oåtspord hade omgifvit staden med
mur. Resultatet blef en fullständig underkastelse
från stadens sida. Den måste afstå från sina
planer på politiskt oberoende. Landsbygden
vann emellertid inga nämnvärda fördelar:
staden skulle ej utkräfva hämnd på bönderna, ej
hindra deras sändebud till konungen, och tvister
mellan landsbygd och stad skulle hänskjutas till
konungen. Hvarken öns eller Visbys välmakt var
emellertid härmed bruten. I öfver ett århundrade
ännu florerade handeln, och Visby var under
1300-talet ännu Nordens rikaste stad, om ock dess
dominerande ställning var förbi och de forna
vidtomfattande handelsförbindelserna började
aftaga. Hvad landsbygden beträffar, vittnar
fortgående verksamhet inom kyrkobyggandet,
att välstånd och handel ännu funnos kvar, om
ock aftagande i större grad än i staden. Att
kraften hos bönderna ej var bruten, visar sig
bl. a. däraf, att norra tredingens allmoge under
en höfding från gården Angelbos i Lärbro socken
1313 vid Slite slog konung Birger Magnusson,
som med härsmakt sökt tvinga allmogen att gå
in på en skatteförhöjning. I intressekampen med
staden beträffande bådas lifsnerv: handeln, drog
emellertid landsbygden städse det kortare strået,
och slutligen 1399 sökte Visby utverka formligt
förbud för all handel ute på landet. Efter
underkastelsen under Magnus Ladulås fortfor
G. att ha sin egen lag, äfven sedan Magnus
Erikssons allmänna landslag utfärdats, och
G. hade ej representanter vid svenska konungaval
eller riksmöten. Landet var indeladt i 20
hundari, som benämndes efter tingsstället och
hade hvar sin domare. Dessa "ting" voro förenade
till s. k. tridhiunger (tredingar), motsvarande
den än i dag bestående prosteri-indelningen. Ett
allmänt landsting, Gutnalthing, hölls dessutom
vid Roma af landsdomaren, som jämte de tre
prostarna och de öfrige domarna utgjorde G:s
egentliga styrelse. I kyrkligt afseende hörde
ön (till 1570) under Linköpings biskopsstift,
men fick 1572 egen stiftschef (se Visby
stift). På ön funnos ett dominikan- och ett
franciskankloster (bägge i Visby) samt ett
munk- och ett nunnekloster (Sancta Maria de
Guthnalia, sed. kalladt Roma, och Solberga)
af cisterciensorden. Danske konungen Valdemar
Atterdag landsteg 1361 på G. och slog under
framtågandet mot Visby bönderna vid två eller tre
sammanstötningar, hvarefter 27 juli strax utanför
Visby murar, på den nu s. k. Korsbetningen, en
oerhördt blodig strid utkämpades. Staden öppnade
sina portar och blef hårdt brandskattad. Konungen
skall äfven ha dragit landet rundt för att
utpressa brandskatt. Att G:s och stadens välmakt
för alltid bröts genom Valdemars röfvartåg, har
sagts, men är långtifrån öfverensstämmande med
verkligheten. Handeln var fortfarande vidsträckt,
kyrkorna egde fortfarande uppsättningar af
dyrbara inventarier och Visby kunde bevilja
lån. Orsakerna till G:s och Visbys afblomstring
under medeltidens senaste skede lågo djupare:
de berodde på förändrade politiska förhållanden i
Europa samt framför allt på förändrad läggning af
handelsvägarna. Med den sjunkande maktställningen
följde emellertid vidriga öden, som i sin tur
påskyndade undergången. Ön och staden blefvo
tillhåll för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
