Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 63-64 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gracchus, Tiberius Sempronius - Gracchus, Cajus Sempronius - Grace - Gracerna l. Gratierna - Gracia - Gracián y Morales, Baltasar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utdelning af det återtagna i smärre lotter till
behof vande medborgare. Men man hade ryggat
tillbaka för sakens svårigheter, enär statsjorden
redan hade börjat att betraktas som enskild
egendom, och fruktat att i samhället uppväcka
en storm, som måste medföra en omstörtning
af det bestående och från senaten flytta
makten i folkförsamlingens händer. Tiberius
G. upptog nu, i samråd med sin svärfader, Appius
Claudius, och flera fosterlandsälskande män,
planen att förbättra den fattigare klassens
ställning. Vald till folktribun för år 133,
framlade han ett lagförslag, som i något olika
syftning återupplifvade den af Licinius år
367 genomdrifna och antagligen i en senare tid
utvidgade lagen. All statsjord, som af enskilda
afgiftsfritt innehades, skulle indragas till
staten, dock skulle innehafvaren få behålla viss
areal för sig och fullvuxna söner; ersättning
skulle lämnas för odlingar, byggnader m. m. Den
indragna jorden skulle utdelas i osäljbara
lotter om 30 jugera (= nära 7,6 har), för
hvilka grundränta skulle erläggas; för lagens
verkställande skulle utses tre män. Lagförslaget
mötte häftigt motstånd hos jordinnehafvarna,
hvilkas intressen hade en kraftig målsman i
senaten. De förnäme förmådde en af Tiberius’
ämbetsbröder, tribunen Octavius, att inlägga
sitt veto mot förslaget. Då denne hvarken med
lock eller pock kunde bringas att afstå, lät
Tiberius - olagligt - folkförsamlingen afsätta
Octavius. Hans lagförslag blef därefter antaget,
och i tremannanämnden invaldes Tiberius, hans
svärfader och hans broder Cajus. Men nämnden
mötte stora svårigheter vid utförandet af
uppdraget, i synnerhet som det ej var lätt att
afgöra, hvad som var statsjord och hvad enskild
egendom. Tiberius’ ställning blef bekymmersam,
han omgaf sig med ett stort följe och sökte
tribunatet för året därpå. Detta var, om ej
rent olagligt, dock stridande mot häfdvunnen
sed, men Tiberius var nu redan inne på en
sluttande väg. Han ville vinna folket genom att
föreslå understöds utdelande åt kolonisterna
med användning af konung Attalos skatter
m. m. Motpartiet började i följd af allt detta få
vind i seglen. Valdagen inföll vid skördetiden,
då många anhängare af den nya ordningen
måste vara på landet. Vid valet förekommo
oroligheter. Tiberius tog med handen åt hufvudet
för att därmed beteckna, att han befann sig i
lifsfara, men hans åtbörd uttyddes såsom ett
tecken till sträfvande efter konungakronan. De
förnäme anföllo med våld folkförsamlingen, och i
oväsendet fann Tiberius med 300 vänner döden, 133
f. Kr.

Cajus Gracchus. Efter en antik marmorbyst i Neapel.

– 4. Cajus Sempronius G., den föregåendes
broder, en snillrik, men lidelsefull man, sökte
fullfölja Tiberius’ verk. De förnäme fruktade
honom, helst han var en öfverlägsen talare och,
liksom sin broder, personligt älskvärd. Han
aflägsnades därför på någon tid från Rom, men
återkom inom kort och blef vald till folktribun
för år 123. Han gick till väga
på helt annat sätt än Tiberius G. Emedan
dennes reformplaner mött starkt motstånd hos
senaten, beslöt Cajus att bryta dess makt
och demokratisera samhället genom att lägga
tyngdpunkten för makten hos folkförsamlingen. För
detta ändamål föreslog han flera lagar,
bl. a. en om förändring af omröstningssättet,
och införde dessutom en regelbunden
spannmålsutdelning. Till motvikt mot senaten
höjde han vidare riddarståndet, d. v. s. de
på grund af högre census i riddarcenturierna
upptagne medborgarna, genom att stadga, att
domare skulle utses bland dettas medlemmar och
icke, såsom förut, bland senatorerna. Därigenom
fingo affärsmännen en starkare ställning gentemot
ämbetsadeln. Med jordutdelningen fortgick
det i allmänhet efter Tiberius’ bestämmelser,
och kolonier af medborgare anlades i och utom
Italien, äfven i Afrika (Kartago). Själf ledde
Cajus allt och utöfvade en nästan personlig
styrelse. Men huru rastlös än hans verksamhet
var och huru stora hans egenskaper, kunde han
icke räkna på att i längden få behålla sin
ställning. Folkförsamlingen var ett ingalunda
tjänligt organ för statsförvaltningen och
kunde icke vara att bygga på för folkets
ledare. Särskildt var förhållandet till
bundsförvanterna ömtåligt. Cajus föreslog
i afseende därpå 122 utsträckning af
medborgarrätten. Men däraf togo de förnäme
sig anledning att göra honom misstänkt hos
folket, hvilket icke ville dela med sig af
makten och ej såg, hvad framtiden bar i sitt
sköte. Förslaget föll, och tribunen M. Livius
Drusus uppträdde med lagförslag, beräknade
på att vinna massan, såsom borttagande af
grundräntan från de nya jordlotterna, dessas
förvandling till säljbar egendom, anläggande
af kolonier i stor skala m. m. Folket gick
i snaran. Medan Cajus G. vistades i Afrika
för att ordna en koloni, stämdes mängden emot
honom. Han blef icke omvald till tribun för
år 121, och då ett mot honom riktadt förslag
behandlades i folkförsamlingen, uppstod oväsen,
och det gaf konsuln Opimius en sökt anledning
att bruka våld, hvartill senaten gifvit ett
slags bemyndigande genom det stundom i fall af
fara använda beslutet: "Konsulerna må tillse, att
staten ej tager någon skada". Aventinska höjden,
dit G. och hans anhängare tagit sin tillflykt,
stormades. G. lät döda sig af en slaf, och 3,000
af hans anhängare tillsatte lifvet. Adelns
seger var för ögonblicket fullständig. G. är
dramatiskt behandlad af M. J. de Chénier (1792)
och A. Wilbrandt (1872). R. Tdh.

Grace [gräs], fr. grace, Gratie [-tsie; af
lat. gratia], behag, behagfullhet i väsendet,
i skapnad och rörelser o. s. v.; gunst,
ynnestbevis, bevågenhet, nåd. - Graciös, Gratiös
[-isl-], fr. gracieux, behagfull, intagande.

Gracerna 1. Gratierna (se Grace),
grek. o. rom. myt., behagens gudinnor.
Se Chariter.

Gracia [gra’thia], försiad till Barcelona
i Spanien, förenad med denna stad genom
den vackra Paseo de G. Många villor och
fabriker. Omkr. 50,000 inv.

Gracián y Morales [grathia’n i mårales],
Baltasar, spansk författare, f. 1601 i Belmonte
(Calatayud), d. 1658 i Tarazona som rektor
för jesuitkollegiet därstädes. Det beröm,
som G. skördade af sin samtid såväl inom som
utom Spanien, gjorde han sig förtjänt af genom
sin djupa människokännedom, humor och fantasi,
och hans skrifter utmärka sig för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>